Övervakningsstaten

Sedan FRA-omröstningen har den svenska integritetsdebatten gått på sparlåga. I den mån någon alls bryr sig, då är det för att det rent allmänt kan vara obehagligt att bli övervakad. Det är i och för sig en bra början. Men jag skulle vilja se lite mer principdebatt.

I grunden handlar det om förhållandet mellan medborgare och stat. Och där sätter i vart fall jag medborgaren i främsta rummet. Staten är till för sina medborgare. Staten skall sköta ett (helst litet) antal viktiga gemensamma frågor, skydda oss från yttre fiender och ha ett rättsväsende och en ordningsmakt för att försvara medborgarnas grundläggande säkerhet och rättigheter.

Övervakningsstaten bygger på en annan grundsyn: Att medborgarna är till för staten. Att vi är undersåtar. Att vi är delar i ett kollektiv som hela tiden måste styras och kontrolleras. I en sådan stat finns det alltid styrande med ett maktperspektiv. Vi medborgare kan bara hoppas att dessa makthavare är rätt hyggliga människor. I vart fall för tillfället. Men som verkligheten och historien lär oss, så kan man inte alltid vara säker på den saken.

Övervakningsstaten är även en angiveristat. När staten anser sig ha anledning att kontrollera och övervaka sina medborgare – då finns det alltid vissa som hoppas kunna få pluspoäng och kanske förmåner genom att ange andra som på ett eller annat sätt inte passar in i standardmall 1A. Se bara på de direkta uppmaningarna att ange folk som nu förekommer i USA. Du behöver inte vara brottsling eller terrorist för att grannen skall ringa polisen. Det räcker med att sticka ut, vara lite annorlunda eller bete sig en smula eget. De enda som kanske kan känna sig någorlunda säkra är de som ser ut som alla andra, gör som alla andra, tycker som alla andra, säger som alla andra och som går i samma raka led som alla andra. Och ett sådant samhälle blir i längden outhärdligt för alla att leva i.

Här finns även en konflikt med rättsstatens principer. I en rättsstat skall människor betraktas som oskyldiga till dess motsatsen eventuellt har bevisats. Men i en övervakningsstat är alla mer eller mindre misstänkta och måste därför ständigt övervakas. Man behöver alltså inte vara misstänkt för brott för att ha statens ögon på sig. Detta är i grunden en vidrig och farlig människosyn.

Även själva demokratin kommer i kläm. Om staten håller koll på vad du tycker, vad du säger, vilka du umgås med och på dina kommunikationer – då kommer många röster som annars skulle vara kritiska mot det ena eller andra att istället vara tysta. Det är liksom säkrast så. Detta kommer att strypa den fria debatten, opinionsbildningen, den politiska aktiviteten och viljan att opponera sig. På så sätt berövas demokratin sin själva livsluft.

Detta är vad som står på spel. Det är detta de flesta gammelpartier inte tycks fatta, har glömt bort eller aktivt väljer att ignorera.

Under överskådlig framtid finns det ett tillfälle att få upp integritetsfrågorna på banan. Det är nu i valrörelsen. Nu, när de politiska partierna är lite extra strykrädda. Och den här gången finns det dessutom ett politiskt parti på banan – Piratpartiet – som sätter integritetsfrågan i fokus.

Nu eller aldrig.