Därför får man inte ge upp...

Emellanåt blir jag lite matt av att ständigt försvara till exempel nynazisters mötesfrihet, terroristers rättssäkerhet och av att diskutera barnporr ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Jag har liksom inget skäl att gulla med nynazister, terrorister och pedofiler. Men detta måste ändå göras. För alla andras skull.

Det är alltid det kontroversiella som markerar flanken i debatten. Då gäller det att höja sig över vad man ibland spontant kan känna – och hålla fast vid principerna. Att inskränka nynazisters, terroristers eller pedofilers grundläggande medborgerliga fri och rättigheter vore fel i sig. Men det är också att öppna dörren för att till exempel inskränka mötesfriheten, urholka rättssäkerheten eller begränsa yttrandefriheten för alla oss andra.

Antingen har man mötesfrihet. Då skall alla politiska partier, organisationer, föreningar och privatpersoner åtnjuta denna frihet. Eller också har vi, per definition, inte mötesfrihet.

Vad gäller rättssäkerheten måste alla vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter inför det allmänna. Även till exempel misstänkta terrorister. Annars lever vi, per definition, inte i en rättsstat.

Yttrandefriheten måste gälla även sådant som folk tycker är fult, dumt, fel eller jobbigt. Och det är alltid där striden står, inte om publicering av harmlösa och korrekta självklarheter. Alla måste få säga vad de vill (utom möjligen uppmana till våld eller ägna sig åt ärekränkning). Om de vill skall de till och med få ljuga. Annars har vi, per definition, inte yttrandefrihet.

Inskränker man våra medborgerliga fri och rättigheter – då öppnas dörren till det sluttande planet, om den blandade metaforen ursäktas.

Börjar vi begränsa till exempel mötes- och yttrandefriheten – då har vi sänt en signal om att det skulle vara OK att tysta människor vars åsikter man inte delar. Vilket, förr eller senare, kommer att bli förödande.

Viker man från rättssäkerheten och rättsstatens principer – då skapar man ett samhälle där makt är rätt och där människor inte längre har lika rättigheter.

Och hur skall vi kunna kritisera skurkstater i andra delar av världen för att de inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna – om vi själva ägnar oss åt i stort sett samma saker? Det finns förvisso som regel en skillnad i grad, men inte i art.

Så visst. Ibland är man så trött på nynazism, terrorism och barnporr att man är kräkfärdig. Men man får inte vika undan eller tystna. Gör man det, då öppnar man dörren för något ännu värre. Nämligen för det demokratiska samhällets självdestruktiva sida – där vad som helst, vilket övergrepp som helst, kan motiveras med att det sker i enlighet med i god demokratisk ordning fattade beslut.