Justitieministern och rättssäkerheten

Ett av de absoluta krav jag ställer på borgerliga politiker är att de försvarar rättssäkerheten och rättsstatens principer.

Det hänger samman med synen på medborgarna. Fria medborgare, vars rättigheter respekteras. Ett samhälle där staten är till för medborgarna, inte tvärt om. Ett samhälle där folk kan känna sig trygga, på ett djupare plan. Även gentemot makten och överheten.

Detta är klassiska liberala principer, som fram tills nu har varit vägledande för hur vi bygger ett samhälle med stark medborgarrätt, rättssäkerhet och demokrati. På något sätt har jag – kanske felaktigt – utgått från att i vart fall de flesta borgerliga politiker förstår, respekterar och vårdar dessa principer.

Men som bekant börjar rättssäkerheten vackla betänkligt under Reinfeldts regim. Det är som om de liberala demokratiska principerna har ersatts av något slags arrogant neocon-attityd. Där staten är det centrala. Där medborgarna är undersåtar, vars rättigheter man kan ta ifrån dem utan speciellt mycket eftertanke. För att man kan. Utan att behöva förklara sig. Den bistra, stränga staten.

Denna farliga utveckling har sina ansikten. Justitieminister Beatrice Ask, till exempel. Folkpartiets Johan Pehrson. Statsministern själv.

Justitieminister Ask tycks prestera en aldrig sinande ström av ogenomtänkta åsikter, som rimmar mycket illa med rättsstatens principer. Hon funderar högt över att hänga ut misstänkta brottslingar till skamstraff. Hon vill i vissa fall ersätta rättslig prövning med strafförelägganden. Och hon menar att i de rättegångar som ändå hålls, där är det inte nödvändigt att vare sig den åtalade eller vittnen behöver vara närvarande. Slöddret skall ju ändå bara spärras in, typ.

Så sent som i förrgår lyckades Ask med konststycket att uttrycka åsikten att det är OK att plocka in folk till polisstationen vare sig de är skyldiga eller ej – så att de lär sig veta hut. Eller få "det uppvaknande som ett myndighetsingripande kan innebära" som hon uttrycker saken.

Även korporativism är ett hot mot rättsstaten och rättssäkerheten – när särintressen får en gräddfil till lagstiftningen och rättsväsendet. IPRED-lagen är ett av många exempel.

Detta luktar neokonservtism. Populistisk flirt med lynchjustisen. Arrogant maktfullkomlighet. Och lite kristen höger, faktiskt.

För den sakens skull skall man inte tro att sossarna är bättre. De har alltid uppfattat rättigheter och rättighetsbaserad lagstiftning som irriterande hinder för politiken. De har minst lika stor skuld till att vi till exempel har morallagstiftning som de borgerliga partierna. Och de har aldrig förstått sig på rättsstatens grundläggande principer. För dem går Parti alltid före rätt.

Det ser mörkt ut. Allt vi kan göra är att debattera och protestera. Och att försöka få in människor som förstår och respekterar rättsstaten i riksdagen. Så låt oss då göra det!