Mördarna i riksdagen

Att döda eller låta döda en människa är det yttersta brottet. Basen i allt civiliserat rättighetsresonemang är rätten till liv – en rätt som vi anser vara okränkbar.

Samtidigt handlar politik – ofta – om liv och död. Det kan till exempel gälla frågor som rör sjukvård, trafik eller farliga produkter. Och ibland går processen in i rent utilitaristiska banor, där liv kan komma att vägas mot varandra. Politikerna kan som regel gömma sig bakom sitt kollektiva beslutsfattande och sina goda intentioner. Så fungerar det och det accepteras i princip av de flesta.

Men vad händer när politikerna fattar beslut mot bättre vetande, som bevisligen dödar människor i onödan? När politisk prestige ställs framför medborgarnas mest grundläggande rättighet? När systemet offrar människor?

Jag tänker på den svenska drogpolitiken. På få områden, om något, har politiska beslut orsakat så mycket onödigt lidande och så mycket död.

Samtidigt som forskningen pekar på att det inte är drogerna, utan de bakomliggande orsakerna, som gör människor till missbrukare – så är vissa former av droganvändning olaglig i Sverige. Man ger sig alltså på symptomen, inte orsakerna. Och man gör det på ett sätt som ofta skapar värre problem än missbruket i sig. Exemplen är så många att man knappt vet i vilken ända man skall börja...

I Sverige är det olagligt att ha förbjudna narkotiska preparat i kroppen. Detta är en regel som ofta används som verktyg av poliser som vill trakassera missbrukare som de tycker är jobbiga. (Men att bli inplockad för provtagning används även som hot mot andra, som polisen har bestämt sig för att den inte gillar.)

Frågan (som ingen politiker tycks ställa sig) är på vilket sätt det kan vara ett brott – i sig – att ha droger i kroppen eller att vara drogpåverkad. Påverkade människors handlingar är en annan sak. (Och där finns det droger som ökar såväl sådana som minskar risken för att den som använder dem beter sig dumt.)

Men vem, mer än i vissa fall sig själv, skadar den som använder ett narkotiskt preparat? Vems rättigheter är det som kränks? Mycket talar för att detta helt enkelt är ett brott utan offer. En morallag stiftad utifrån politikernas egna förutfattade meningar.

För missbrukarna blir förbudet mot att ha narkotikaklassade droger i kroppen bara sten på börda. Till att börja med har de, som regel, underliggande problem som är jävliga nog ändå. Sedan gör politikernas krig mot drogerna deras liv till ett ännu värre helvete. (Jag kommer att ge exempel nedan.) Och detta toppas alltså med att när de tar sin drog, när de för en kort stund är i ro, när de för ett ögonblick ägnar sig åt det som de menar dövar deras ångest – då, anser politikerna, är det lämpligt att sända ut snuten för att bråka med dem och att jaga dem.

En missbrukare med droger i kroppen måste till och med vara orolig när hon söker hjälp eller vård, eftersom hon för tillfället bryter mot en krystad lag.

Men det är inte bara förbudet mot att ha narkotiska preparat i blodet (och innehavsförbudet) som är ondsint och kontraproduktivt. Hela den repressiva drogpolitiken, hela kriget mot narkotikan, skapar fler problem än det löser.

En repressiv narkotikapolitik med orimligt höga straff driver upp priserna. (Vilket är rätt självklart, om man tänker på det. Det handlar om "riskpremier" och om att vanliga konkurrensmekanismer har satts ur spel.) Och det gör även att det mesta av hanteringen hamnar i händerna på kriminella nätverk. Båda dessa saker bidrar till att göra missbrukarnas liv extra jävligt. Och de gör att vissa brukare blir problematiska brukare, helt i onödan.

För sisådär fem år sedan såg jag en uppgift från polisen i Stockholm, som sade att bortemot hälften av alla inbrott, stölder och rån beror på att missbrukare behöver pengar till droger. Den repressiva drogpolitiken går alltså även ut över vanligt, hyggligt folk som drabbas av bostadsinbrott, tillgreppsbrott och rån. (Nu för tiden står denna uppgift inte längre att finna hos polisen, som inte heller tycks vilja kännas vid den. Möjligen insåg man att den var en smula tveeggad.)

De flesta narkotiska preparat har sin motsvarighet som lagligt tillverkade och sålda läkemedel. En slagning i FASS ger många alternativ, där respektive drog finns till salu på våra apotek för några tioöringar upp till någon tia per dos. Om missbrukarna hade tillgång till dessa, då skulle de inte behöva stjäla, råna och ägna sig åt ofrivillig prostitution för att finansiera sitt missbruk. Då skulle de inte behöva offra boende, kläder, mat och annat för att finansiera sitt missbruk. De flesta av dem skulle gå runt på de bidrag de, som regel, redan är berättigade till.

De som varit inne i missbrukssvängen och de som studerat drogmissbruk på nära håll är som regel överens om att det inte är drogerna som dödar, utan snarare den livsstil som den repressiva drogpolitiken tvingar missbrukarna till. En livsstil som våra politiker alltså tvingat fram, med sin politik.

Den repressiva narkotikapolitiken är misslyckad på så gott som alla vis. Sverige har snarare fler än färre drogrelaterade dödsfall per år än de länder som har en mjukare drogpolitik. Inte heller nyrekryteringen av "narkomaner" tycks bromsas av våra Gestapo-fasoner. (Istället blir det mer lönsamt för de kriminella nätverk som hanterar drogerna att snärja fler människor in i missbruk.)

Det finns så oerhört många fler argument att ta upp, men denna text är redan för lång. Sammantaget är den svenska drogpolitiken misslyckad och kontraproduktiv. Våra fyrkantiga politiker driver en politik som skadar, dödar och orsakar lidande i onödan. Det enda praktiskt och moraliskt hållbara vore en ny, mer avslappnad drogpolitik. En som inriktar sig på harm reduction.

Men gammelpartierna vägrar att ens diskutera frågan. Skall något ske, då måste impulserna komma från annat håll. Och några ljusglimtar finns. Piratpartiet har kritiserat justitieministerns krav på drogtest av skolbarn. Det har även framförts piratkritik mot att polisens rätt godtyckliga drogtester är rättsosäkra och integritetskränkande. Bland de små och nya liberala partigrupperingarna, som Bards liberaldemokrater, finns en förnuftig syn. Och allt fler forskare tar bladet från munnen och kritiserar dagens repressiva politik.

Något måste ske för att inte fler människor skall behöva lida och dö i onödan. Och för att inte fler vanliga medborgare skall behöva utsättas för den kringbrottslighet som dagens drogpolitik skapar. Detta är ytterligare en viktig fråga som måste upp på banan, trots att starka krafter hellre vill tiga ihjäl den.