Piratpartiet: Leva och låta leva-politik

En av de trevligaste sakerna med Piratpartiet är att det är ett leva och låta leva-parti. I vart fall så mycket man kan, hinner och mäktar med. Och det räcker en bra bit på vägen.

Piraterna står på vanliga människors sida. Vi står upp för folks rätt till privatliv. Vi värnar rättssäkerheten (även om den är något de flesta människor aldrig kommer att sakna förrän de verkligen, verkligen behöver den). Vi ryter till mot Storebrorsfasoner som drogtester av skolbarn och polisens användning av godtyckliga drogtester för att jävlas med folk. Vi reagerar när till exempel seriesamlare ställs inför rätta för barnporrbrott. Vi sätter ner foten när justitieministern tappar kontakten med rättsstatens grundläggande värden och principer. Vi förstår det principiella problemet med morallagstiftning. Vi kämpar för yttrandefrihet, mot censur. Vi älskar internet, dess öppenhet, mångfald och frihet. Vi vill i princip inte tvinga någon till något.

And I fuckin love it!

Själv är jag förvisso även sjövild libertarian, som anser att människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra som de själva vill, så länge de inte skadar eller tvingar andra. För mig är det också viktigt att slå vakt om principen om alla människors lika (negativa) rättigheter inför staten. Men även utifrån detta perspektiv är Piratpartiet det bästa jag kan få i dag – i vart fall bland de partier som, i någon mån, finns på den politiska banan.

Utifrån mina ståndpunkter är det skönt att (pp) är ett smalt parti. Jag skulle aldrig kunna engagera mig för (pp) om det började ha en massa godtyckliga åsikter om barnomsorgen, momsnivåer, kollektivtrafik, affärstider och koldioxidmål. Och på samma sätt misstänker jag att andra skulle dra öronen åt sig om (pp) plötsligt började plädera för en minarkistisk stat, säga att skatt är stöld och att privata lösningar är det bästa sättet att erbjuda sjukvård – även om jag själv skulle tycka att just det skulle smaka fågel.

Här krävs alltså ett mått av försiktighet och en ömsesidig respekt. Piratpartiet får inte bli ett parti bland alla andra. Och det skulle tappa all sexighet om det blev ett pekpinneparti som alla andra. Inför detta bör vi alla vara ödmjuka.

Så, nu – ett djupt andetag. Det jag nu kommer att skriva är inget egentligt förslag, utan mer en tanke som utgångspunkt för en lös diskussion. Det är inget jag kommer att propsa på. Och jag förstår helt om det finns många pirater som tycker att tankegången är helt kass. Det är ett skott från höften, helt enkelt.

Det börjar i den förra bloggposten – om vårt lands omänskliga, oresonliga, repressiva och skadliga drogpolitik. Jag har inte fått så mycket positiva reaktioner på länge. Så väl från folk i som utanför (pp). Vilket uppmuntrar mig att pröva om isen håller för ett steg till.

Den tes jag vill diskutera är att Piratpartiet är ett livsstilsliberalt parti.

Det råder ingen tvekan om att (pp) har något slags ideologiskt fundament som hänger samman med den liberala, öppna, demokratiska rättsstaten. Jag skulle dessutom vilja påstå att (pp) är ett parti som förstår informationssamhällets fria ekonomi och förändrade marknad bättre än andra partier. Vi är helt enkelt mer genuint liberala än gammelpartierna. Och just detta upplever jag som rätt okontroversiellt att påstå i piratkretsar.

För att då ta ett steg till: Frågan är om inte de livsstilsliberala frågorna – till exempel droger och sex – faller lika naturligt inom (pp):s idémässiga domäner? Det öppna, toleranta, tillåtande, positiva förhållningssättet..? Att plocka upp den frihetsmantel som en gång hippierörelsen kastade av sig, när den bestämde sig för att bli tråkvänster istället?

Min tes är att de livsstilsliberala frågorna kan vara en naturlig fortsättning av Piratpartiets redan etablerade individ- och medborgarorienterade leva och låta leva-politik.

Detta är som sagt inget jag kommer att propsa på. Men det vore intressant att diskutera. Speciellt i ett läge där jag upplever att (pp) ännu söker en del av sin identitet. Och det är rätt uppenbart att något måste förändras om man inte är nöjd med ett valresultat på 0,65 procent...

Vilket leder mig till min andra delfråga: Det finns andra liberala krafter som är på väg upp på, eller som delvis redan är uppe på banan i partipolitisk form. Till exempel Bards liberaldemokrater och KLP. Vore det inte läge att flytta ihop?

Min bedömning är att det finns politiskt utrymme för ett shysst, trevligt livsstilsliberalt parti i Sverige – efter att alla andra partier flyttat in i det politiskt korrekta, slätstrukna, sinnesdödande, funktions-konservativa mittenträsket.

Detta är, som sagt, bara ett uppslag till en diskussion. Och det finns ingen anledning att känna sig stressad. Det är fyra år kvar till nästa val. Mycket hinner förändras. Mycket vatten kommer att rinna under broarna. Själva samhällsdebatten och det politiska landskapet kommer att vara annorlunda 2014.

(För mig själv tog det nästan 20 år att hitta en politisk, ideologisk och filosofisk plattform som jag personligen känner mig helt trygg och bekväm med. Så jag vill verkligen inte försöka stressa någon in i något.)

Men om vi tror att det finns utrymme för en ny politisk kraft vid sidan av gammelpartierna, då bör vi i vart fall börja diskutera saken nu.

Många pirater kan inte vänta utan är redan nu dubbla medlemmar i Piratpartiet och Bards Liberaldemokrater. Det tyder på att det finns fog för en sådan här diskussion – under positiva, ordnade, kreativa och odramatiska former.

På något sätt känns det som om detta vore en naturlig, organisk utveckling av Piratpartiet. En utveckling som skulle kunna ge oss den helhetssyn på vårt samhälle som många efterfrågar. Men utan att vi för den sakens skull blir ett klåfingrigt, paternalistiskt, pretentiöst, pragmatiskt eller tråkigt mainstreamparti.