(S) vallöfte: Att vara elaka. Av helt fel skäl.

Socialdemokraternas nya politik är "Ingen utbildning – inget socialbidrag".

Jag har förvisso många invändningar mot den generella välfärdsstaten. Men just detta begriper jag inte.

Jag trodde att "socialbidrag" var till för människor som hamnat utanför. Jag har en rätt tydlig bild av att den som söker sådant bidrag får sitt liv ut-och-in-vänt av socialen innan en spänn betalas ut.

Men socialdemokraterna tänker alltså ställa upp formkrav för att folk skall omfattas av samhällets skyddsnät.

Vad händer då med dem som lik förbannat hoppar av gymnasiet? Med dem som inte passar in? Med dem vars problem i livet går ut över deras studier?

Har socialdemokraterna måhända hoppat av tanken på den generella välfärdsstaten – fast av fel skäl och på ett idiotiskt sätt?

Skall höstens valrörelse bli en tävling i att vara elakast och kantigast?

Om (s) håller fast vid denna tanke – borde då inte de som hoppar av gymnasiet få rabatt på den skatt de eventuellt betalar? De skall väl inte tvingas betala till ett trygghetssystem som de själva inte kan få del av?

Jag misstänker att sossarna helt enkelt inte tänkt igenom det här.

DN»

Frihetligt valsamarbete 2014!

Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Liberala Partiet och Junilistan i går in i ett valsamarbete – Frihetslistan 2014!

De fyra partierna samlar sina krafter och ställer upp med en gemensam valsedel till riksdagen 2014. Alla de olika kandidaterna står för sitt partis politik. Även fria kandidater kan tas in på den 50 personer långa listan. Sedan är det upp till väljarna vilka kandidater de vill kryssa.

Gemensamt för alla på valsedeln är att de kämpar för demokrati, rättsstat, medborgerliga fri- och rättigheter, integritet och humanism.

Alla samlas kring en organisation för att få ut valsedlar och valaffischer. I övrigt får de olika partierna leva sina egna liv. Svårare behöver det inte vara.

Projektet backas även upp av oberoende frihetliga nätverk som till exempel Frihetsfronten och svenska von Mises-institutet.

Nej, så är det naturligtvis inte. Det var ett aprilskämt. Att organisera landets spretiga frihetliga opposition är ungefär som att försöka valla katter...

Offentlighetsprincipen prövas - efter valet

Här har ni på hemmafronten något att bita i:

Dir. 2011:86 Integritet, effektivitet och öppenhet i en modern e-förvaltning

Det kan bli hur dåligt som helst – eller riktigt bra. Här skall man ha i minnet att EU har en mer styvmoderlig inställning till offentlighetsprincipen än Sverige. Och att Sverige ofta vill vara "bäst i klassen" vad gäller att anpassa sig till EU:s nycker, krav och önskemål.

Det är nu – innan det finns ett skarpt förslag – som det går att bilda opinion och att påverka i dessa frågor. När frågan kommer upp på riksdagens bord – efter valet 2014 – är det i princip för sent.

Ju tidigare man kommer in i en politisk process, ju större skillnad kan man göra med små medel.

Ta tag i detta. Gräv. Bli experter. Påverka. Var laddade för att knuffa in frågan i valrörelsen 2014.

Datoriserade val?

Flera tidningar uppger i dag att "Riksdagens konstitutionsutskott (KU) vill få utrett ett elektroniskt röstsystem i stället för valsedlar."

Man säger också att det inte är aktuellt att få rösta hemifrån eller på jobbet, eftersom man vill minska risken för påtryckningar. Vilket nog är klokt. Misshandlade kvinnor skall också ha rätt till valhemlighet.

Men datorer i vallokalerna kan vara en bra idé. Inte minst eftersom små och nya politiska partier då kan fokusera på att kampanja och berätta vad de vill göra - istället för att behöva lägga all kraft på att få ut valsedlar till alla vallokaler.

Återstår bara att konstruera ett säkert system med begripligt gränssnitt.

Om konsten att avgå när man står på topp

Centerpartiet har problem med återväxten. Det är sådant som man kanske inte tänker på förrän det är för sent. För centerns del är frågan plötsligt högst påtaglig.

Maud Olofsson tycks vilja ha IT- och regionminister Anna-Karin Hatt som efterträdare. Problemet är att ingen vet vem människan är. Av det lilla vi har sett av henne här i Bryssel har hon framstått som en tämligen blek figur.

Annie Johansson, då? Ur ideologisk synvinkel tycker jag det skulle vara utmärkt. Frågan är dock om landsbygdscentern håller med. Att hon "bara" är 27 år gammal kommer somliga säkert att hålla mot henne.

Sedan skall man inte underskatta Europaparlamentsledamoten Lena Ek. Välkänd, hyfsat liberal och med tunga namn i sitt kontaktnät. Problemet är väl att hon inte sitter i riksdagen.

En intressant sak i detta är hur frågan om Maud Olofssons eventuella avgång och efterträdare har bubblat upp de senaste dagarna. Det känns lite som om dammluckorna öppnas.

Om Olofsson nu försöker hålla sig kvar, om så bara något år, då kommer det att uppfattas som att hon är i vägen för partiets utveckling. Egentligen borde hon redan ha avgått - när hon kunde göra det utan att vara ifrågasatt, med flaggan i topp. Nu är det snudd på att det ser ut som om man får bära ut henne.

SR, SvD, Aftonbladet, SVT, SVT, Ingerö i AB, Morian i AB.

Juholt: Den sociale demokraten

Markeringen gick inte att missa. Gång på gång uppredade den nye (s)-ledaren den i sitt linjetal. Sociala demokrater. Inte, som alltid förr, demokratiska socialister. Ännu ett parti tar farväl av ideologin.

Nu handlar svensk politik om vem som är bäst förvaltare av vårt land. Vem som kan leverera mest bang for the buck.

När borgerligheten samtidigt drivs av pragmatism och resultaten av de senaste attitydundersökningarna är risken att vi kommer att få en förfärlig valrörelse 2014. "Allting som du gör, kan jag göra bättre" - typ.

Särintressen, grupplojaliteter och överbudspolitik kommer att ställas framför idéer och visioner.

Vara vänner!

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om ifall Piratpartiet skall bredda sin agenda. Även tankar på samarbete med det nya liberaldemokratiska partiet har testflugits. Av detta har det blivit en del revir-pinkande och lite smågrufs här och var. Mest reflexmässigt, tycks det mig.

Vi skriver mars 2011. Nästa val är EU-valet i juni 2014. Därefter följer riksdagsvalet i september 2014. Det är drygt tre år dit. Därför tycker jag att det är lite för tidigt att hugga saker i sten och för låsta positioner. Väldigt mycket hinner hända och förändras på tre år. Och det finns viktiga saker att diskutera, som inte nödvändigtvis hänger samman med vem som leker med vem.

Till exempel är det mycket möjligt att hela upplägget för att lyckas i ett EU-val är ett annat än för att lyckas i ett riksdagsval. När är det bäst att vara ett profilparti och när är det bäst att ha en bred agenda? Här finns massor av olika parametrar som spelar in. Detta är frågor som man bör börja med att titta på, oavsett om det handlar om till exempel Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Klassiskt Liberala Partiet eller något annat.

Det är möjligt att vi kommer att behöva varandra, i olika former av samarbeten. Men det vet vi inte förrän vi har analyserat läget och funderat på vad vi vill uppnå.

Och för att göra det måste vi lära känna varandra. Ordna arrangemang tillsammans, gå på varandras möten, knyta kontakter och supa oss samman. Så att vi som i vart fall delvis har en gemensam agenda kan fundera på upplägg som håller in i mål 2014. Försöka få summan större än delarna.

Mitt engagemang för Piratpartiet kommer sig ur det samarbete som (pp) och Frihetsfronten hade i samband med FRA-omröstningen. Något som även ledde in i stimulerande diskussioner om intellektuell äganderätt och mycket annat. Lite korsbefruktning, helt enkelt.

Jag tror dessutom att det är värdefullt att det pågår olika former av verksamhet under olika hattar - så att vi kan se och utvärdera vad som fungerar, flyger och vilka möjligheter det öppnar.

Själv känner jag mig en smula fri och gränslös. Jag är fortfarande ordförande för Frihetsfronten. Jag jobbar för Pirate MEP Engström i Europaparlamentet. Nästa månad skall jag debattera EU-frågor hos Liberaldemokraterna. Ständigt träffar och uppmuntrar jag folk i de borgerliga ungdomsförbunden som är mer för frihet och mer mot övervakning än sina moderpartier. I maj skall jag tala på FreedomFest. Och i den mån jag hinner försöker jag träffa folk på den internationella arenan som slåss för internets frihet, är engagerade i medborgarrättsfrågor och som driver EU-kritik med hjärnan påslagen. Jag har till och med hittat kompisar i den gröna korridoren på jobbet. Love all, serve all, typ.

Så låt oss ta ett år nu, medan vi kan och hinner. Låt oss ägna oss åt spretig aktivism. Låt oss smaka på varandras frågor och provrida varandras käpphästar. Låt oss diskutera och föra hela den frihetsälskande, humanistiska delen av svensk politik framåt, på sina egna meriter.

Då skapas större möjligheter att bestämma vad som är möjligt och lämpligt att göra 2014.

Piratpartiet: Varumärkesvård

Piratpartiet är ett av den politiska världens starkaste varumärken. (Inte minst globalt. Inte sällan är Piratpartiet i stort sett det enda människor i andra länder känner till om Sverige.)

Men det är inte bara partiets namn som är viktigt. Även dess företrädare är viktiga.

Rick Falkvinge är Piratpartiet. Han är partiets grundare och är den som under fem års tid stått i förgrunden. Hans personliga varumärke är oerhört starkt och en mycket viktig resurs för partiet. Så man bör fundera på vad som händer när han nu stiger ner.

Falkvinge kommer visserligen, i sin nya roll som internetevangelist, att vara väldigt synlig. Vilket är bra.

Efter honom kommer nu Anna Troberg. Hon är kunnig, duktig, modig, mediemässig och socialt kompetent. Piratpartiet skall vara tacksamt för att det finns en så bra kandidat att ta över efter Falkvinge.

Centerpartiets sista chans

Den borgerliga kannibalismen är tydlig. Centerpartiet ligger nu under 4-procentsspärren. Och kådisarna under tre procent.

Kådisarna kan gott ha det. Men centern har faktiskt en chans. En enda chans. Genom att återvända till 2006 års liberala idéutveckling, genom att ompröva sin inställning i internet- och övervakningsfrågorna – och genom att slå ihop sina påsar med Piratpartiet och det nya liberaldemokratiska initiativet skulle (c) inte bara överleva. Det skulle kunna bli ett modernt liberalt parti och en röstmagnet.

Piratpartiet: Leva och låta leva-politik

En av de trevligaste sakerna med Piratpartiet är att det är ett leva och låta leva-parti. I vart fall så mycket man kan, hinner och mäktar med. Och det räcker en bra bit på vägen.

Piraterna står på vanliga människors sida. Vi står upp för folks rätt till privatliv. Vi värnar rättssäkerheten (även om den är något de flesta människor aldrig kommer att sakna förrän de verkligen, verkligen behöver den). Vi ryter till mot Storebrorsfasoner som drogtester av skolbarn och polisens användning av godtyckliga drogtester för att jävlas med folk. Vi reagerar när till exempel seriesamlare ställs inför rätta för barnporrbrott. Vi sätter ner foten när justitieministern tappar kontakten med rättsstatens grundläggande värden och principer. Vi förstår det principiella problemet med morallagstiftning. Vi kämpar för yttrandefrihet, mot censur. Vi älskar internet, dess öppenhet, mångfald och frihet. Vi vill i princip inte tvinga någon till något.

And I fuckin love it!

Själv är jag förvisso även sjövild libertarian, som anser att människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra som de själva vill, så länge de inte skadar eller tvingar andra. För mig är det också viktigt att slå vakt om principen om alla människors lika (negativa) rättigheter inför staten. Men även utifrån detta perspektiv är Piratpartiet det bästa jag kan få i dag – i vart fall bland de partier som, i någon mån, finns på den politiska banan.

Utifrån mina ståndpunkter är det skönt att (pp) är ett smalt parti. Jag skulle aldrig kunna engagera mig för (pp) om det började ha en massa godtyckliga åsikter om barnomsorgen, momsnivåer, kollektivtrafik, affärstider och koldioxidmål. Och på samma sätt misstänker jag att andra skulle dra öronen åt sig om (pp) plötsligt började plädera för en minarkistisk stat, säga att skatt är stöld och att privata lösningar är det bästa sättet att erbjuda sjukvård – även om jag själv skulle tycka att just det skulle smaka fågel.

Här krävs alltså ett mått av försiktighet och en ömsesidig respekt. Piratpartiet får inte bli ett parti bland alla andra. Och det skulle tappa all sexighet om det blev ett pekpinneparti som alla andra. Inför detta bör vi alla vara ödmjuka.

Så, nu – ett djupt andetag. Det jag nu kommer att skriva är inget egentligt förslag, utan mer en tanke som utgångspunkt för en lös diskussion. Det är inget jag kommer att propsa på. Och jag förstår helt om det finns många pirater som tycker att tankegången är helt kass. Det är ett skott från höften, helt enkelt.

Det börjar i den förra bloggposten – om vårt lands omänskliga, oresonliga, repressiva och skadliga drogpolitik. Jag har inte fått så mycket positiva reaktioner på länge. Så väl från folk i som utanför (pp). Vilket uppmuntrar mig att pröva om isen håller för ett steg till.

Den tes jag vill diskutera är att Piratpartiet är ett livsstilsliberalt parti.

Det råder ingen tvekan om att (pp) har något slags ideologiskt fundament som hänger samman med den liberala, öppna, demokratiska rättsstaten. Jag skulle dessutom vilja påstå att (pp) är ett parti som förstår informationssamhällets fria ekonomi och förändrade marknad bättre än andra partier. Vi är helt enkelt mer genuint liberala än gammelpartierna. Och just detta upplever jag som rätt okontroversiellt att påstå i piratkretsar.

För att då ta ett steg till: Frågan är om inte de livsstilsliberala frågorna – till exempel droger och sex – faller lika naturligt inom (pp):s idémässiga domäner? Det öppna, toleranta, tillåtande, positiva förhållningssättet..? Att plocka upp den frihetsmantel som en gång hippierörelsen kastade av sig, när den bestämde sig för att bli tråkvänster istället?

Min tes är att de livsstilsliberala frågorna kan vara en naturlig fortsättning av Piratpartiets redan etablerade individ- och medborgarorienterade leva och låta leva-politik.

Detta är som sagt inget jag kommer att propsa på. Men det vore intressant att diskutera. Speciellt i ett läge där jag upplever att (pp) ännu söker en del av sin identitet. Och det är rätt uppenbart att något måste förändras om man inte är nöjd med ett valresultat på 0,65 procent...

Vilket leder mig till min andra delfråga: Det finns andra liberala krafter som är på väg upp på, eller som delvis redan är uppe på banan i partipolitisk form. Till exempel Bards liberaldemokrater och KLP. Vore det inte läge att flytta ihop?

Min bedömning är att det finns politiskt utrymme för ett shysst, trevligt livsstilsliberalt parti i Sverige – efter att alla andra partier flyttat in i det politiskt korrekta, slätstrukna, sinnesdödande, funktions-konservativa mittenträsket.

Detta är, som sagt, bara ett uppslag till en diskussion. Och det finns ingen anledning att känna sig stressad. Det är fyra år kvar till nästa val. Mycket hinner förändras. Mycket vatten kommer att rinna under broarna. Själva samhällsdebatten och det politiska landskapet kommer att vara annorlunda 2014.

(För mig själv tog det nästan 20 år att hitta en politisk, ideologisk och filosofisk plattform som jag personligen känner mig helt trygg och bekväm med. Så jag vill verkligen inte försöka stressa någon in i något.)

Men om vi tror att det finns utrymme för en ny politisk kraft vid sidan av gammelpartierna, då bör vi i vart fall börja diskutera saken nu.

Många pirater kan inte vänta utan är redan nu dubbla medlemmar i Piratpartiet och Bards Liberaldemokrater. Det tyder på att det finns fog för en sådan här diskussion – under positiva, ordnade, kreativa och odramatiska former.

På något sätt känns det som om detta vore en naturlig, organisk utveckling av Piratpartiet. En utveckling som skulle kunna ge oss den helhetssyn på vårt samhälle som många efterfrågar. Men utan att vi för den sakens skull blir ett klåfingrigt, paternalistiskt, pretentiöst, pragmatiskt eller tråkigt mainstreamparti.

Moderaternas vita fläck

Moderaternas äpplekäcka nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, avger i dag sin programförklaring på DN Debatt.

Arkelsten talar om förnyelse. Men hon ger inga besked om integritetsfrågorna och rättssäkerheten. Hon säger i princip inget om informationssamhällets möjligheter och det kunskapslyft som ett uppkopplat Sverige står inför. (Internet nämns bara i förbigående, som ett sätt för partiet att marknadsföra sig mot unga väljare.) Hon tiger om de livsstilsliberala frågorna.

Förklaringen är enkel. De nya moderaterna har inget att komma med. Och de verkar inte uppfatta det som något större problem.

Bodström efter Sahlin?

Före detta justitieminister Thomas Bodström (s) lämnar riksdagen. Och han gör det på ett sätt som är en fribiljett in i morgonsofforna, krönikörsvärlden och skvallermedia. Han kommer tyvärr bara att bli mer populär.

Massor av tunga sossar står upp för honom och hans beslut. Det hela har till och med diskuterats med godsherren på Torp. (Göran Persson har nu två tänkbara efterträdare till Sahlin i sitt stall, Nuder och Bodström.)

Utifrån kommer Bodström att kunna delta i samhällsdebatten, utan att behöva ta ansvar för (s) bekymmer. Han slipper bli associerad med Sahlin. Och när den dagen kommer, då kommer han att ses som ett fräscht alternativ som partiledare. Smart.

Att han inte sitter i riksdagen är ett mindre problem. Han kan väljas till partiledare i början av valåret 2014 – och allt han kommer att missa är några partiledardebatter i riksdagen. I valrörelsen och i alla debatter kommer han att kunna vara Partiledare fullt ut. Efter valet är han inne i riksdagen igen.

(Om nu inte sossarna är så grymma att de låter Sahlin köra i diket en gång till, för att ersätta henne med Bodström först efter valet 2014. Och det kan ju även bli nyval innan dess.)

SvD | DN | Aftonbladet | Politikerbloggen | Bodströmstaten

De före detta Nya Moderaterna

Inför valet 2006 stöptes moderaterna om rejält. Många åsikter omprövades eller kastades helt enkelt på sophögen. Heliga kor slaktades. Partiet avideologiserades. Partiledare Reinfeldt talade om att man vädrade ut alla gamla spöken ur partiet.

Visserligen flyttade Reinfeldt mitten i svensk politik åt vänster. Visserligen ödelade i ett slag han 30 år av borgerlig opinionsbildning för frihetens idéer. Visserligen gjorde han sitt parti pragmatiskt, fladdrigt och osäkert i och med avideologiseringen. Men den borgerliga alliansen vann valet 2006. Och enligt vissa är det allt som räknas.

Inför valrörelsen 2010 kunde man dock undra vad det var som var så nytt med de nya moderaterna. Det enda jag kan komma på är att regeringen har öppnat upp för arbetskraftsinvandring, vilket är en bra sak. Men i övrigt? Vad bad man om mandat för? Mer än att få sitta kvar? Jag kan nog inte komma på något på rak arm.

De nya moderaterna år 2010 är helt enkelt inte speciellt nya, utan snarare samma sak som de nya moderaterna 2006. Man fortsätter visserligen att sänka skatterna. Men inte för att ge medborgarna mer frihet och större makt över sina liv - utan mer av arbetsmarknadspolitiska skäl. Man fortsätter att upprepa sitt något snäva mantra om arbetslinjen. (Och det är verkligen arbete det handlar om. Inte om att det är bra ifall människor kan ta ansvar för och försörja sig själva. Inte om att man inte skall ligga andra till last. Utan om att folk skall arbeta. Av statskamerala skäl.)

Och de lyckades även i valet 2010. (Fattas bara annat med finanskris, eurosoppa och en ekonomiskt okunnig och oansvarig opposition i matchen.) Men den här gången var det alltså inte för att moderaterna, eller borgarna, var nya. Istället handlade det om att de är mer trovärdiga vad gäller att förvalta, hushålla och bättre på att lägga huvudet på sned.

Sådant kan fungera en eller ett par gånger. Folk vill ha lugn och ro, ordning i ekonomin och "stabilitet". Men det är ingen långsiktigt hållbar plan. Det visar erfarenheter från många länder - där ekonomiskt framgångsrika och rätt duktiga regeringar har åkt ut, helt enkelt för att folk har tröttnat på dem.

Vid en viss punkt räcker det inte längre med att vara ordentlig och pragmatisk. Man måste ha något att komma med också.

Om moderaterna kommer till denna punkt 2014, 2018 eller senare går inte att veta. Men det är rätt säkert att det kommer att ske så småningom.

Och dagens moderater har i princip ingen aning om hur de vill gå vidare. Allt de vet är att de vill fortsätta förvalta. Att de vill regera vidare. Själva ser de detta som att ta ansvar för nationen. En annan tolkning är att det börjar handla om makt för maktens egen skull. Sossefällan, helt enkelt.

Detta hänger naturligtvis samman med moderaternas - och borgerlighetens - avideologisering. Man kastade kompassen. Och då blir det svårt att veta åt vilket håll man skall gå. Svårt med visionerna och framtidsberättelsen. Svårt att frammana den där glöden som finns hos folk som vet att de kämpar för något stort, rätt och bra. Istället blir det på stället marsch.

Därför blir det förmodligen inte så mycket nytt i de "nya" moderaterna framöver. I vart fall inte mer än i loggan.

Frågan är bara vem eller vilka som skall plocka upp visionen om framtiden. Kommer kanske sossarna att lyckas förnya sig på något mirakulöst sätt? Kommer folk att få upp ögonen för integritets- och medborgarrättsfrågorna? Kommer de frihetliga och liberala krafterna till slut att organisera sig? För det kan väl inte vara så att det bara är sverigedemokraterna som har blicken riktad mot horisonten när vi går till val 2014?

Nytt spel. Nya insatser.

Riksdagsvalet gick som det gick. Piratpartiet fick under en procent av rösterna. Så intressant. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

I Sverige har Piratpartiets opinionsbildande arbete mot övervakningsstaten just blivit ännu viktigare. Dessa frågor måste in i debatten. Och nu kanske media rent av vågar / vill skriva om frågorna igen...

I Europaparlamentet jobbar vi vidare. Det hade varit enklare om vi hade fått in pirater i riksdagen, som till exempel hade kunnat ge oss eldunderstöd i EU-nämnden. Och det hade givit oss möjlighet att disponera våra resurser bättre. Men formellt sett har inget förändras. Vi spelar med de kort vi har.

På dagordningen finns just nu Gallo-rapporten, ACTA-avtalet, EU:s nätcensur och mycket, mycket annat. Nya frågor dyker upp på radarn precis hela tiden. De närmaste fyra åren skall vi dessutom vinna ledamot för ledamot i piratfrågorna.

Piratpartiet är ett parti på banan. Vi har just nu en ledamot i Europaparlamentet och kommer snart att ha två. Vi har en hög profil och vi har visat att vi kan leverera. Så ingen kan, på något sätt, räkna ut (pp) ur matchen. Nu ställer vi in siktet på supervalåret 2014, då vi har både EU- och riksdagsval.

Det är bara att kavla upp ärmarna och kämpa vidare!

Men nu, först, skall vi gå och klämma ett par bira...