Mångfald leder till utveckling

 

»Tusen individer som efter eget huvud i handling prövar sina idéer gör betydligt fler erfarenheter - som genom förändrade normer, institutioner och traditioner kan komma hela samhället till del - än en person som ges eller tar sig uppdraget att pröva en idé i tusen individers namn.«

- Hakelius om Hayek

Skillnaden mellan bör och är

Många skulle behöva förstå att skilja på hur de tycker att saker och ting borde vara och hur de faktiskt är.

Verkligheten är stundtals motbjudande. Så intressant. Då får vi förhålla oss till det och göra det bästa möjliga av situationen.

Vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att reflexmässigt utgå från att ens egna idéer om hur världen bör vara beskaffad skall påtvingas alla andra.

Folk tycker olika. Därför bör vi alla ha så stor frihet som möjligt vad gäller hur vi vill leva våra liv. Människor bör i minsta möjliga mån tvingas till ditt eller datt.

Därför skär det sig med vänsteretablissemangets förmanande ton. Vänstern är aldrig så glad som när den får ändra på folk. Men alla vi andra är hjärtligt trötta de rödgrönas ständiga försök att uppfostra oss.

Dessutom är förutsättningarna för en stabil och positiv samhällsutveckling bättre om den sker genom spontan ordning byggd på erfarenhet, mångfald och frihet - jämfört med centralstyrning och påbud från ovan som bygger på en eller annan fix eller utopisk idé som alla förväntas underkasta sig.

Det är samhället som helhet om besitter den information, kunskap och kreativitet som kan leda oss framåt - inte enskilda ideologier, partier eller politiker. Speciellt inte sådana som sätter sin egen makt framför allt annat.

Att förbjuda och tysta det man ogillar?

En tråkig mänsklig egenhet är viljan att förbjuda saker bara för att man ogillar dem.

Det är att sätta sig över andra människors frihet. Det är att förvandla självständigt tänkande medborgare som ansvarar för sina handlingar till omyndiga undersåtar.

Nu talar vi inte om sådant som hotar andras säkerhet eller egendom - utan om företeelser som politiker, mediedrev, aktivister och allehanda moraltanter inte tycker om. Vilket resulterar i morallagstiftning som i sin tur ofta skapar brott utan offer.

Att upphöja sina personliga preferenser till lag (som upprätthålls med tvång) förefaller intolerant, trångsynt och arrogant. Lagen skall - i princip - vara förbehållen att skydda individen mot verkliga övergrepp från andra. Inte för att leka dockskåp med samhället och försöka ändra på folk.

Sedan får folk ha vilken privatmoral de vill. Det är den resandes ensak, så länge hon inte tvingar eller skadar någon annan.

På senare tid har det även blivit vanligt att människor vill förbjuda eller stoppa information som inte passar deras åsikter, förutfattade meningar eller agenda.

Till och med människor och organisationer som traditionellt stått på det fria ordets sida börjar släppa på sina principer, när det gäller information som inte passar deras världsbild.

Ja, det finns en massa knäpp, felaktig och jobbig information där ute. Men det är nog det pris vi måste betala för ett fritt och öppet samhälle. Och man kan inte utesluta att kättare någon gång faktiskt kan ha något att tillföra eller att de vet något som andra ännu inte känner till. Varje yttrande och all information bör därför bedömas på sina egna meriter.

Vi ser alltmer en tendens till att det är andra - inte vi själva - som sätts att bedöma vad som är korrekt, trovärdigt och acceptabelt. Det kan till exempel handla om traditionell media, sociala media, särintressen, människor och organisationer med en politisk dagordning eller politiken själv. De vill bestämma vilken information du skall få ta del av.

I sin nya Digital Services Act vill EU till och med upphöja lämpliga organisationer som företräder »kollektiva intressen« till så kallade Trusted Flaggers - det vill säga statligt godkända nätgranskare, med en direktlina till de sociala plattformarna. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är en oroande tendens att vi själva inte betros med att bedöma tillförlitligheten i den information som möter oss. Dels lägger vi då makten över vad vi får se i andras händer, utan att veta om de har en agenda och i så fall vilken. Dels blir vi då sämre på att själva kritiskt värdera information.

Som min gamle samhällskunskapslärare brukade påpeka »All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sitt budskap.« Det fungerar bra som tumregel.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Om någon skulle lyckas censurera allt som anses vara fel, stötande eller på annat sätt olämpligt - blir folket då inte väldigt sårbart om det ändå skulle serveras en stor, fet lögn?

Hur har man över huvud taget föreställt sig att ett samhälle skall kunna utvecklas om inte olika tankar och idéer fritt får prövas mot varandra? Ett samhälle som inte förmår tänka utanför boxen stelnar och stagnerar.

Och hur har de som anser sig själva veta bäst tänkt hantera oliktänkande?

I de gamla kommunistiska öststaterna kunde den som som satte sig upp mot överheten bli av med sitt jobb, kastas ut från sina studier eller rent av stämplas som sinnessjuk. Liknande saker kan faktiskt drabba människor idag, i Sverige. Det finns till och med en svensk konstnär som åker in och ut ur fängelse på grund av sin stötande konst.

Naturligtvis är sådant sällsynt i Sverige. Men det är snarare en grad- än en artskillnad mot hur det är i en totalitär stat. Utopier lämnar inget utrymme för folk att käfta emot, då målet redan är fastslaget.

Nu kommer man inte att lyckas tysta alla besvärande och oönskade röster, även om man försöker. I en uppkopplad värld kommer information alltid att söka sig nya vägar. Och vi har inte en aning om vilka kommunikationskanaler och plattformar som finns om tio år, eller ens om ett år.

Det enklaste är om vi lär oss respektera att människor har olika åsikter, uppfattningar och referensramar. Det är faktiskt bara vår tolkning av vad som yttras som gör oss upprörda. Då är det bättre att välja att vara intresserat analytisk och att värdera information mer i sak än form. Att uppmuntra en saklig diskussion istället för att söka gräl eller kräva deplattformering.

Och om någon envisas med att vara en idiot - då är det främst vederbörandes problem, inte ditt.

Allt skulle bli så mycket bättre om folk tog ansvar för sina egna åsikter och handlingar istället för att försöka styra och ställa över alla andra.

Federalism på svenska?

Människor på högerkanten vill inte leva under en vänsterregering och vänstermänniskor vill inte leva under en högerregering. Och det finns faktiskt en modell för hur de skulle kunna slippa.

Låt oss anta att nationen Sverige bara ägnar sig åt ett litet fåtal saker som lämpligast hanteras gemensamt. Som ett yttre försvar. Och att upprätthålla de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna.

Det mesta annat skulle kunna beslutas och skötas på regional och lokal nivå. Och varje beslut bör då fattas så nära dem det berör som möjligt. Decentralisera, helt enkelt.

Då skulle vi få ett Sverige med regionala skillnader. På vissa platser skulle det råda en genuint borgerlig politik. På andra skulle socialism och en omfattande välfärdsstat gälla. På något håll kanske man till och med skulle tillämpa direkt frihetliga principer.

Sedan kan folk rösta med fötterna. Vill man betala hög skatt och ha omfattande sociala trygghetssystem - då bosätter man sig, låt säga i Örebro. Vill man ha fri sprit och bredare trottoarer, då flyttar man till Helsingborg.

Om Sverige som det ser ut idag misslyckas, om vi får ett systemsammanbrott - då är alla illa ute. Men om en enstaka region driver ungefär den politik som drivs i Sverige idag och det går åt pipan - då kan människor alltid flytta någon annanstans, till andra regioner, med andra system. Då har man inte lagt alla ägg i en korg.

Dessutom driver skillnader, mångfald och institutionell konkurrens samhället framåt. Då blir det lättare att bygga på erfarenhet och best practice än om allt styrs uppifrån. Då kan olika sätt att göra saker och ting prövas på olika håll - och de lämpligaste och mest framgångsrika metoderna tjäna som förebild för andra.

Att decentralisera är federalism på riktigt - till skillnad från hur EU använder begreppet för att flytta all makt till Bryssel.

Det är individens naturliga rättigheter som skiljer stat från klan

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det är individens naturliga rättigheter som skiljer stat från klan »

Finns det inte ett pedagogiskt problem i att fördöma rån, stöld, gängkriminalitet, klanmentalitet och bristande samtycke – när staten ägnar sig åt precis samma sak och utifrån samma haltande logik, om än i större skala?

Problemet med politik i allmänhet - och socialism i synnerhet

Problemet med politik är att politikerna bestämmer hur allt skall vara. Även när de har fel och är inkompetenta. Och även när alla andra vet bättre.

Politik handlar till sin natur om att styra och ställa över hur saker och ting skall fungera och hur människor skall bete sig. Ibland är det nödvändigt. Till exempel behövs lagar för att skydda människors säkerhet och egendom. Men mycket skulle fungera betydligt bättre om politikerna inte lägger sig i.

Alla politiska partier har sina idéer om hur vi skall leva våra liv. Uppnår de politisk majoritet kan de stifta lagar och upprätthålla dessa idéer med tvång. Samtidigt uppstår ett antal frågor: Hur kan vi veta att dessa politiska lösningar är de rätta eller de bästa? Hur skall politikerna kunna fatta beslut när de inte har tillgång till den gigantiska och totala mängd information som i så fall krävs? Och måste allting alltid vara likadant?

Politik i allmänhet och socialism i synnerhet går ut på att forma människor och vårt samhälle utifrån en viss idé - som aldrig kan passa alla och som ofta saknar kontakt med verkligheten.

Men det är ju inte så ett stabilt och framåtsträvande samhälle fungerar. Ett samhälle är en evolutionär process utan slutmål - inte något som kan fixeras och låsas vid vissa mer eller mindre genomtänkta politiska idéer och projekt. Detta oavsett hur goda intentioner de styrande än har.

Ett stabilt, fungerande samhälle bygger på erfarenhet, best practice, spontan utveckling, frivilligt samarbete, ett livskraftigt civilsamhälle, en fri marknad med fri konkurrens, olika idéer som möts i en fri debatt och mänsklig kreativitet. Det är ur mångfalden som det bästa kan vaskas fram. Vilket är den raka motsatsen till politisk toppstyrning.

För varje beslut som fattas politiskt, centralt och uppifrån - så förbjuds, stryps eller hindras andra sätt att göra saker och ting. Andra sätt som vanligtvis fungerar bättre.

Därför är politiken en förstelnande och hindrande kraft som blockerar samhällets naturliga utveckling och framåtskridande.

Stöd denna blogg »

Hur får vi Sverige att fungera?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Hur får vi Sverige att fungera? »

Om varför ett centraliserat, politiserat samhälle inte kan fungera - och om vad vi skulle kunna ha istället.

Hur kommer Facebook att använda sin makt över världen och över våra liv?

Läs min senaste bloggpost på HAX5.July.org:

Zuckerbergs thoughts on how Facebook might rule the world »

"Putting our democratic system in the hands of Facebook? Really? I don’t think so. (...) We simply do not want the Skynet experience."

Postmodernismen är död. Leve friheten.

Postmodernismen har gått vilse. Den blev ett träsk av grälsjuk identitetspolitik, relativism och begreppsupplösning.

Det hade kunnat bli annorlunda. Att ifrågasätta, ompröva och ha ett öppet sinne är absolut inte fel. Tvärt om. Men att för den sakens skull kategoriskt förneka verklighet, logiskt tänkande och utveckling blir bara nipprigt.

Frågan är vad som kommer efter postmodernismen. Finns det något förhållningssätt till samhället som leder framåt och bygger upp istället för att bara obstruera?

Mitt svar är ja.

Till att börja med måste samhällsdebatten sluta fred med fakta och logik. Om man över huvud taget skall kunna föra vårt samhälle framåt, då måste man verka i verkligheten.

Pendeln får inte heller slå tillbaka mot konservativ auktoritet, konformism eller nymoralism.

Mångfald är positivt. Men den måste bygga på individen, inte på kollektiv. Alla är olika, har olika förutsättningar, olika krav på livet, olika önskemål, olika preferenser, olika livssyn och vill göra olika val i livet.

Vad som behövs är frihet, där människor bedöms efter och har ansvar för sina egna handlingar.

Politiken bör i största möjliga utsträckning lämna människor i fred. Den bör syssla med så lite som möjligt – men å andra sidan sköta dessa saker bra. Vi skall ha få lagar men mycket ordning. De grundläggande fri- och rättigheterna skall respekteras. Folket skall betraktas som individer, som fria medborgare – inte som ansiktslösa undersåtar. Alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter).

Människor måste betros med frihet, vars gräns naturligt går där man kränker någon annans frihet eller rättigheter.

Denna frihet är en förutsättning för individens lycka och samhällets framåtskridande. Den måste komma från folket – som därför måste ta strid med alla de krafter som vill styra och ställa över andra människor.

Detta kräver mod. Här kan det vara värt att reflektera över att motsatsen till mod inte nödvändigtvis är feghet, utan snarare konformism och underkastelse. Det är de bojor vi måste kasta av oss.

Stöd denna blogg, klicka här »

Facebook - på gott och ont

Nybloggat på HAX.5July.org:

Shaping tomorrows Facebook »

Facebook blir allt mer dominerande som aktör bland sociala media. Men hur kommer företaget att utvecklas? Kommer Fejan att bli ett verktyg för gammelmedia och makteliten – eller för mångfald och pluralism? Det bestämmer du, genom ditt handlande.

Ge människor makten över sina egna liv tillbaka!

En oroväckande sak med Sverige är att svenska folket tycks identifiera sig med överheten.

Du vet... "Själv kan jag hantera spriten, men det tror jag inte att andra kan. Därför skall vi ha ett Systembolag." Den typen av resonemang.

Vilket tyder på att statens, politikerna och byråkratins härskarteknik fungerar och har slagit rot hos många svenskar. Tillit människor emellan har ersatts med ett snipigt och elitistiskt von oben-perspektiv.

När denna människosyn uppnår en kritisk massa, då ersätts tanken på medborgaren som fri individ med en syn på människor som undersåtar. Det skapar en osund och farlig tilltro till överheten och dess förmåga. (Men politikerna vet inte vad de sysslar med, de heller.)

Detta kastar en skugga över hela samhällsbygget.

Ett levande, dynamiskt samhälle måste bygga på människors initiativ, skaparkraft, företagsamhet och vilja att ta ansvar. Ett lyckligt samhälle måste bygga på att människor får göra sina egna val, för att i så stor utsträckning som möjligt kunna leva sina liv efter eget huvud. Ett framgångsrikt samhälle måste bygga på att människor ges frihet att skapa och att vi blir betrodda med ansvar för våra val och handlingar.

Jobb skapas inte av politiska målsättningar – utan av människor som vill skapa och tjäna pengar. Integration uppstår inte genom kommunala kurser eller på asylboenden – utan genom att nyanlända släpps in i det svenska samhället. Trygghet skapas inte genom statliga pensionsutredningar – utan genom tillväxt. Bostäder skapas inte genom politisk planering som saknar kontakt med verkligheten – utan på en fri, lyhörd marknad. Det goda samhället skapas inte uppifrån – utan underifrån.

Svenska folket har i dag avsagt sig ansvaret för sina egna liv. Vi betalar lydigt skatt och lägger utan eftertanke viktiga saker i det offentligas händer. Sedan tror vi att vi inte behöver tänka på vår sjukvård, vår trygghet, vår utbildning och våra medmänniskor.

Det är möjligen bekvämt – men godtroget och farligt. Istället för att ha en mångfald av olika alternativ lägger vi alla ägg i en korg. Det leder dels till fyrkantiga system i vilka en storlek förutsätts passa alla. Dels skapar det en sårbarhet, där det räcker med ett dåligt beslut för att allt skall rasa samman. Dels slår det ut de människor som inte passar i den enda, enhetliga mallen.

Mångfald, valfrihet och eget ansvar är möjligen lite jobbigare. Men bättre. Mångfald minskar risken för single points of failure. Valfrihet ger alla möjlighet att finna de lösningar som passar dem själva bäst. Eget ansvar ger en möjlighet för människor att påverka sin egen situation och framtid. Grunden blir då frivilliga överenskommelser istället för på tvång.

Gör i vart fall som i Tyskland, där de som vill kan lämna de enkla men grå systemen och göra sina egna val. Det ger människor makten över sina egna liv tillbaka.

(Så är Tyskland också ett land där vuxna människor är betrodda med att få köpa vin i livsmedelsaffären.)

EU-kritik och Sverige-kritik

I går var jag och talade på Kungsparksveckan i Malmö. Tyvärr hann vi inte med så mycket diskussion, eftersom jag var tvungen att jäkta iväg till flyget. Men en fråga dök upp, som jag tänkte utveckla här...

Kan man inte med ungefär samma argumentation som man är EU-kritisk vara Sverige-kritisk?

Och visst är det till stor del så. Politisk klåfingrighet är politisk klåfingrighet oavsett om påbuden kommer från Bryssel eller Stockholm. Politiker är sig lika överallt och vill alltid utöka sin makt. Slöseri med skattepengar är slöseri med skattepengar oavsett om det är 500 miljoner européers skattepengar eller tio miljoner svenskars.

Men det finns också skillnader. Korporativismen – särintressens kamp för speciallagstiftning och sammansmältningen av Big Business och Big Government – är värre i EU än i Sverige. Helt enkelt för att det är mer rationellt för den som vill påverka att gå in där centrala beslut fattas.

Den politiska arrogansen är mer uppenbar i Bryssel än i Stockholm. Det byråkratiska ränksmideriet är värre i EU än i Sverige. Insynen är sämre i EU-apparaten än i svensk offentlig sektor.

En sak som sticker ut är vårt förhållande till sådant som kommer från EU. Svenska borgerliga politiker accepterar okritiskt centralstyrning, när den kommer från EU. Våra näringslivsorganisationer tappar koncepten och accepterar kommandoekonomiska tilltag, när de kommer från EU. Jordbruksstöd och beroendeskapande bidrag till företag är osvenska tilltag – som vi inte alls bekämpar med den kraft vi borde – när de kommer från EU.

Sedan har vi det där med EU:s harmonisering. Det fattar ju jag också att det är bra om containrar är lika stora i hela EU. (Sådana standardfrågor brukar dock marknaden lösa på egen hand.) Men likriktningen av allt mellan himmel och jord har jag svårt för. Det var mångfald, institutionell konkurrens och learning by doing som gjorde Europa starkt. Nu ersätts allt detta med centralstyrning och enhetlighet som kan bli farlig, bland annat eftersom det skapar single points of failure.

Och så kan man ju fråga sig vad det är för vits med fri rörlighet om allt är likadant överallt.

Fler frågor?

EU är ett anti-liberalt projekt

Att vara liberal är att ge människor frihet. Alla andra ideologier vill ändra på folk; tvinga in alla i en mall; tvinga alla att göra på ett visst sätt; one size fits all.

I det liberala samhället är det helt OK om folk vill leva i socialistiska kollektiv, leva gröna-vågen-liv ute i skogen, leva efter religiösa dogmer eller bara gneta på för att få ihop till amorteringarna – så länge de inte tvingar någon annan att göra det samma. Leva och låta leva. Mångfald och tolerans.

Detta skiljer inte bara liberalismen från andra idéströmningar – utan även från politiska projekt som EU.

EG:s fria rörlighet var bra. En viss harmonisering för att underlätta handel är också bra, men det brukar marknaden ordna bäst på egen hand. Om det bara hade stannat vid det.

I dag är EG ersatt med EU, den Europeiska Unionen. Det är ett överstatligt politiskt projekt. Det ersätter mångfald och dynamik med centralstyrning. Det ersätter fri ekonomi med kommandoekonomi. Det flyttar makten uppåt – från medborgare till politiker, från medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.

Det är omöjligt att samtidigt vara liberal och att vara för EU. Om man alls menar något med ord som frihet, mångfald, öppenhet, fri marknad och demokrati – då är EU en katastrof.

Problemet är att så få liberaler tar denna fight. Istället överlåter de EU-motståndet till nationalister, rasister, protektionister, ludditer och surkart.

Ett öppet och fritt Europa är en fantastisk möjlighet. Frihet, tillväxt och utveckling växer ur mångfalden. Den fria rörligheten skapar fred, kreativitet och entreprenörskap. Det borde vara den liberala visionen för europeiskt samarbete.

När mörker faller, tänd ett ljus...

Man skall passa sig för att kalla sina politiska motståndare onda. Det blir lätt fånigt och det är sällan så enkelt. Däremot är det intressant att se vilken människosyn olika politiska krafter ger uttryck för – och vilka markörer deras politik har.

De politiker som vill massövervaka befolkningen misstror medborgarna.

För att motivera massövervakningen och kriget mot terrorismen försöker de styrande få folket att frukta okända och ospecificerade hot.

Inte blir det bättre av att makthavarna försöker dölja så mycket som möjligt av sanningen om massövervakningen.

Massövervakningen tvingas på folket (och företag vi köper tjänster av).

Så mycket dåliga vibbar...

Och om vi höjer blicken från massövervakningen – då finns det hela partier som bygger på avund, hat, grupptänk och förment moralisk elitism.

Eller titta på EU: Centralstyrning, kommandoekonomi och likriktning.

Politiken och hela vårt samhälle skulle behöva ett annat, mycket mer positivt förhållningssätt.

Tilltro istället för misstänksamhet. Realism istället för fruktan. Frihet och ansvar istället för tvång. Framåtanda istället för avund. Kärlek istället för hat. Ansvar, logik och självständighet istället för grupptänk. Öppenhet och tolerans istället för moralpanik. Makt till människorna och fler beslut lokalt istället för centraliserad makt. Fri ekonomi istället för korporativism och toppstyrning. Mångfald istället för likriktning.

Skall vem som helst få göra affärer på internet?

För de flesta av oss är frågan i rubriken idiotisk. Det är klart att alla skall ha rätt att använda internet för att sätta upp en affärsverksamhet.

Men, när politikerna släpps loss – då är denna frihet långt ifrån självklar. I själva verket är den hotad och hotet är överhängande.

I början av nästa år sätter EU regler som kan förstöra internet som vi känner det.

Detta inlägg kommer att bli rätt långt. Men viktigt. Till att börja med måste vi försöka se vad internet är, i dag.

Albert Camus om Europa

"Europa har levt på sin motsägelsefullhet, blomstrat på grund av sina skillnader, och därigenom konstant förändrat sig självt och skapat en civilisation som hela världen är beroende av även när den förkastar den. Därför tror jag inte på ett Europa enat under tyngden av en ideologi eller under en teknokrati som bortser från dessa skillnader."

Albert Camus, intervjuad i Demain, Paris 24 oktober 1957.

Politiken dödar demokratin

Människor är olika. Vi har olika önskemål, behov, förutsättningar, intresse och smak. Vi vill olika saker, vi tror på olika saker och vi har olika livsmål. Därför borde människor få bestämma över sina egna liv själva i så stor utsträckning som möjligt.

På andra sidan har vi politikerna. Deras affärsidé är att bestämma över alla andra. De politiker som först lyckas få en majoritet på sin sida kan sedan tvinga alla andra att göra på ett visst sätt. One size fits all, typ. Vilket är en idiotisk idé oavsett om den kommer från (s) eller (m).

Det kan hända att vissa saker behöver beslutas (och finansieras) gemensamt. Men i så fall skall det vara uppenbart viktiga saker som oundvikligen är av gemensamt intresse. Inte bara för att politikerna vill eller kan bestämma över andra. Inte för att politikerna skall kunna påtvinga andra sina egna åsikter, hangups och moralkakor. Inte för att hålla särintressen inom fack, näringsliv och byråkrati på gott humör. Inte för att köpa röster av vissa grupper på andra gruppers bekostnad.

Men det dagliga politiska arbetet går på högvarv för att styra och ställa över folk. Kommuner, landsting, riksdag och EU fullständigt sprutar ur sig nya lagar, regler och förordningar. Ofta sker detta i ett så högt tempo att inte ens politikerna själva hinner med eller förstår vad de sysslar med. De folkvalda i riksdagen har degraderats till ett knapptryckarkompani. Och i Europaparlamentet har man kortslutit hela den demokratiska processen för att öka tempot.

Resultatet blir dålig lagstiftning, verklighetsfrånvända regler och förmynderi. Viktiga värden som medborgerliga fri- och rättigheter och rättsstatens principer offras i realpolitikens namn. Själva demokratin berövas alla former av verkligt innehål och mening. Mångfald och öppenhet ersätts med centralstyrning och beslutsfattande i slutna rum.

Som jag brukar påpeka: All makt går ut över folket.

Mindre EU är bättre EU

Låt oss för ett ögonblick anta att EU:s politiker och byråkrater verkligen vill ha ett bättre EU.

Högre tillväxt och lägre arbetslöshet vore till exempel inte så dumt.

Mysteriet är varför den härskande politiska klassen – i så fall – beter sig så bakvänt.

Historien och i princip all seriös forskning visar att centralstyrning är en riktigt dålig idé.

Centralstyrning ger dålig hushållning med resurser. Den dödar ansvarstagande, kreativitet och initiativkraft. Den skapar system med single points of failure, där det räcker med att någon har en dålig dag på jobbet för att allt skall gå i baklås. Den cementerar fast gamla strukturer och har ett inbyggt motstånd mot nytänkande och utveckling. Den straffar människor som ifrågasätter och belönar dem som passivt, okritiskt bara lyder. Centralstyrning kräver en omfattande byråkrati och kontrollapparat. Detta för att nu bara ta några exempel.

Om man – å andra sidan – försöker analysera vad som en gång gjorde Europa starkt och framgångsrikt, då ser man en helt annan bild. Då var det mångfald, öppenhet, nytänkande, verklig konkurrens, decentraliserat beslutsfattande och frihet som drev utvecklingen.

Dagens EU kännetecknas dock av mer centralstyrning, mer överstatlighet, ökad politisering, svällande byråkrati och regleringsraseri. De enda företag som har det bra är de som är stora och gamla – inte för att de lyckas på marknaden, utan för att de har tama politiker som riggar systemet och regelverken till deras fördel. Insynen i detta system blir ständigt mindre. Makt flyttas från folket till politikerna, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till anonyma, icke-valda byråkrater.

Är det verkligen så svårt att förstå att detta är en helt tokig utveckling?

Tydligen. För det som sker i dag, det drivs fram av politiker från i princip hela det politiska fältet. Från höger till vänster. Och de tycker inte om att bli ifrågasatta.

Detta får mig att misstänka att det är något annat än EU:s och folkets bästa som driver den härskande politiska klassen. Maktbegär, storhetsvansinne och arrogans till exempel.

Farväl till staten? Del 4.

Ett meddelande från motståndsrörelsen...

Så, var var vi..?

Staten har gått från att vara till för medborgarna, vilka kan ha skiftande individuella behov – till ett perspektiv där folk blir undersåtar, som är till för statens skull. [Länk»]

Staten sysslar med mycket – men misslyckas ändå på många områden där det trots allt skulle vara motiverat med en stat. [Länk»]

Staten är dessutom rätt kass på mycket av allt det där andra. Och människor blir totalt utelämnade när det inte finns några alternativa system, lösningar och skyddsnät. [Länk»]

Det verkar helt enkelt som om vi har byggt fast oss i ett system där vi är så beroende av politikernas och byråkraternas välvilja – att de flesta av oss finner sig tvingade att försvara det.

Detta skapar flockmentalitet, orsakar grupptänk och föder misstänksamhet mot allt som är nytt, alternativt eller okänt. Människors samveten överlåts till lagstiftaren och det sunda förnuftet underställs kollektivet.

Och det sker inte utan viss nit. Det sägs ju som bekant att de lyckliga slavarna är frihetens bittraste fiender...

Alla ägg ligger i en korg. Då gäller det att korgen inte välter. Då gäller samma logik som får soldater att marschera mot kulsprutenästen. Det vill säga en direkt antites till individualism och frihet.

Vilket också belyser ett annat problem med monolitiska system, att de har a single point of failure. De är trots allt oerhört sårbara. Inte sällan kompenseras denna svaghet med arrogans och propaganda.

Jag vet att jag är naiv – men i mitt samhälle råder öppenhet, mångfald och tolerans. Att tänka nytt och utanför lådan uppmuntras. Nya idéer prövas. Mångfald skapar utveckling och stabilitet. Spontan ordning skapar lösningar som bygger på frivillighet istället för tvång. Staten litar på folket och människor slipper vara rädda för (eller misstänksamma mot) staten. Staten ägnar sig åt det som är viktigt och som nödvändigtvis måste skötas gemensamt – och gör det bra.

Men vi lever alltså istället i en politiserad stat – där andra bestämmer vad som är viktigt och där makten upprätthålls genom tvång.

Det intressanta är att hela denna maktmodell upprätthålls bara på grund av att de flesta tycks ta den för självklar. Eller snarare, det var ett annat och mindre politiserat samhälle som vi skrev kontrakt med – inte det vi ser i dag. Det gäller Sverige och det gäller EU. Ena parten har ändrat på väldigt mycket sedan samhällskontraktet skrevs. Samtidigt förväntas den andra parten (folket) stillatigande acceptera detta. Men det fungerar, som sagt, bara om tillräckligt många tror på systemet.

Och de avvikande rösterna måste komma från folket. Från de politiska partierna kan man inte vänta sig något. Vem i det svenska politiska landskapet står upp för demokratins djupare värden i dag? Vem i riksdagen står upp för rättsstaten? Vem står upp för individens frihet, värdighet och rättigheter? Nä... just det.

Så håller man också på att skapa en post-demokratisk, korporativistisk, auktoritär, centralstyrd och elitistisk stat. En hård och oresonlig stat – där människor måste ändra på vad de är för att passa in.

Hur detta kommer att sluta, det har jag ingen aning om. Men jag vet att om ingen gör motstånd – då kommer det garanterat att gå åt helvete.

Eller, för att citera Henry David Thoreau i stridsskriften Civil olydnad: Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet.

Påskpredikan

Jag kan fortfarande känna den uppdämda frustration som fyllde mig dagarna innan massakern i Srebrenica, under kriget i Bosnien. Det var så uppenbart vad som var på väg att ske. Anständighetens fernissa hade flagnat och trillat av. Lika rättigheter ersattes med kollektiva "rättigheter". Men nästan ingen på utsidan reagerade, i vart fall inte innan det var för sent.

Jag känner mig förfärad över att nazister har fått fäste i grekisk politik, även om jag tror att jag förstår varför det har skett och hur det gick till. Tanken på nazistiska frikårer som "rensar upp" gör mig närmast fysiskt illamående.

Plötsligt klev den svenska polisen ut och lät oss skymta polisstatens ansikte. Oavsett om polisen kanske "bara" kom i kläm när den försökte verkställa den politiska maktens utlänningspolitik, så finns det något skrämmande här. Och den känslan bubblar även upp när alldeles kärnsvenska pendlare korsförhörs, ifrågasätts och trakasseras av statens funktionärer på Öresundstågen.

Att vi har en svensk justitieminister som viftar bort frågor som oskuldspresumtion och rättssäkerhet är illa nog. På EU-nivå har vi makthavare som den senaste veckan sorglöst föreslagit så väl retroaktiv lagstiftning som kollektiv bestraffning och expropriation av medborgarnas sparpengar. I andra sammanhang tvingas man argumentera för rättsstatens grundläggande principer på en nivå som om man talade med en femåring, när man i själva verket talar med EU:s beslutsfattare.

Lika fascinerad som jag är av det italienska politiska fenomenet Beppe Grillo – lika avvaktande är jag inför vad som komma skall. För vad gör man med miljoner uppretade väljare, när det visar sig vara omöjligt att göra ett akvarium av den italienska fisksoppan? Jag hoppas att den där Beppe är en klok, ödmjuk och fridsam människa.

Listan kan göras längre. Vad jag försöker göra är att fånga en känsla. Att peka på att mycket av det där obehagliga tycks ha flutit upp närmare ytan, nu för tiden. Det kan till exempel vara intolerans och etniskt betingat hat. Det kan vara poliser som beter sig som jävla Stormtrupper. Det kan vara grekiska nazister. Det kan vara arroganta och trångsynta politiker. Det kan vara militanta islamister som förtrycker sitt folk. Det kan vara sketna byråkrater som inte har något annat att roa sig med än att manifestera sin makt över andra. Det kan vara rått, korkat våld. Det kan vara oregerlig vrede, som söker utlopp. Det kan vara den stora tystnaden, när få säger ifrån så länge de själva inte löper någon större risk att råka illa ut.

Samtidigt tycks våra politiska ledare vara fullständigt omdömeslösa. Politiska prestigeprojekt tillåts bryta sönder hela länders samhällsstrukturer. Vårdslösa idéer om att ta medborgarnas pengar bara för att man kan eldar under en mix av avund, desperation och vrede – under tryck.

Politiker som tror att de vet bäst är illa nog. Men det kan mycket väl vara lika farligt eller kanske värre med politiker som blir påkomna med brallorna nere – som inte vet vad de skall göra [länk»] och som gång på gång beslås med osanning [länk»]. Politiker som inte förmår reda upp vad de ställt till med. De krattar manegen för mörka krafter.

Jag hatar våld. Maktfullkomlighet gör mig ursinnig. Revolutionsromantik, grupptänk och flockbeteende är saker som kan göra mig kall av fasa. Jag skulle vara en värdelös upprorsmakare.

Allt jag vill är att människor skall bli lämnade i fred att bygga och leva sina liv i lugn och ro. Att vi bygger stabila strukturer istället för politiska kulisser. Att vi sprider våra ägg på många korgar. Att människor blir respekterade som individer, att de har lika rättigheter och att de tar ansvar för sina liv och handlingar. Vilket är lättare sagt än gjort, det skall medges.

Ni får ursäkta om ni tycker att jag tjatar, men jag tänker fortsätta tjata om de här sakerna. Jag klarar väl helt enkelt inte av att hålla käft.

Vem? Jag? Dyster? Egentligen inte. Någonstans i mitt sinne finns en uppsättning värderingar som jag finner det värt att kämpa för och som jag tänker kämpa för. Även om det är lätt att peka på allt som är fel, mörkt, farligt, dumt och oroväckande – så drivs jag faktiskt av att jag tror på något. Och det är möjligt att den frihet jag tror på, dragen till sin spets är en smula utopisk. Men vi får i vart fall försöka göra vad vi kan för att förändra saker och ting till det bättre. Det saknas liksom inte saker att ta tag i.

Nu har vi det riktigt svåra framför oss: Att fridsamt ta tillbaka demokratin och fylla den med värde. Att på ett värdigt sätt återupprätta rättsstaten. Att använda öppenhet och mångfald för att bygga styrka. Att stå upp för frihet, mänsklighet och eftertanke. Att bygga verkligt välstånd istället för att starta kedjebrev. Att genomdriva en boskillnad mellan särintressen och politik. Att ge individen sin värdighet åter. Och att göra allt detta innan sådant blir stämplat som samhällsomstörtande verksamhet.