Soft Power - det goda föredömets kraft

I något slags ond spiral hetsar de neo-konservativa i väst och fundamentalistiska islamister i arabvärlden varandra till nya dumheter. Farliga dumheter.

Vi i väst får betala i form av inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter, mer övervakning, en uppskruvad terrornoja och en allt värre säkerhetsteater.

De människor som bor i arabvärlden får betala genom att vissa relativt sett västvänliga men ack så skurkaktiga regimer hålls under armarna av EU och USA, genom att alla muslimer misstänkliggörs, i många länder genom religiöst förtryck – och inte sällan genom direkta krigshandlingar, där oskyldiga människor ofta drabbas och dödas.

Låt oss för ett ögonblick anta att västlig, liberal demokrati är bättre än religiöst styre; Att människorätten är överordnad; Att mångfald och öppenhet är bra; Att kunskap är till större nytta än tro.

Hur hjälper vi då arabvärlden att röra sig i rätt riktning?

Att behandla alla muslimer på ett sätt som får dem att (rätt eller fel) uppfatta att de är under attack är knappast någon bra grogrund för reform.

Och vad gäller de muslimer som bor i Europa och USA, som inte känner att de är en del av sina "hemländer" och som känner att de inte accepteras fullt ut i sina nya länder? Är det så begåvat att göra det extra svårt för dem att finna sin identitet och att placera dem i "ghetton"? Är inte det snarare själva receptet för religiös radikalisering?

Låt oss börja med att titta på vad som sker här i väst...

Om utgångspunkten är att vårt öppna, liberala, demokratiska samhälle är bättre än fundamentalistiskt, religiöst styre – då beter vi oss en smula bakvänt.

För om det är så, vilket jag tror – då blir det direkt obegripligt att vi monterar ner stora delar av vår egen frihet och rättsstat, som ju är exakt sådant som vi i denna kontext borde försvara.

Om vi vill visa på fördelarna i vårt samhälle – då är det direkt kontrapoduktivt att skapa terrorlagar som gör människor rättslösa, att blunda för (eller medverka till) hemliga fångtransporter, att sända människor till tortyr i länder utanför bullergränsen och att stigmatisera hela folkgrupper.

Det blir liksom inte direkt lättare att framstå som ett eftersträvansvärt föredöme för andra människor – om vi monterar ner den humanism, anständighet och rättsstat som är just exakt vad som från början gjorde oss till the good guys.

Och så över till den aktuella situationen i arabvärlden...

I det tumult som nu har uppstått i bland annat Nordafrika – vart skall folket vända sig för att finna sin väg framåt? Till de västerländska demokratierna? Till de religiösa, islamistiska ledarna?

Man kan hoppas att de väljer oss i väst som föredöme. Men vi själva har ju inte precis ökat chanserna för att det skall ske. Snarare tvärt om. Ju mer vi beter oss som totalitära skurkstater, ju mindre attraktivt blir vårt samhällssystem för massorna på gatorna i Kariro och Tripoli.

Risken är alltså att vi, genom allt vi gör i namn av "war on terror", framstår i en så dålig dager att vi driver människor i arabvärlden rakt i famnen på de religiösa fundamentalisterna. Vilket möjligen kan göra det där med krig mot terrorismen till en ännu stökigare historia.

Det goda föredömets kraft...

Om vi betraktar arabvärlden som något viktigare än ett permanent, skarpt övningsfält för vår militär; om vi betraktar araber som något viktigare än "slutkonsumenter" för vår vapenindustri; om vi vill ha en stabil och positiv utveckling i arabvärlden – då får vi fan ta och kamma till oss.

Till att börja med får vi se till att återupprätta våra egna frihetliga, demokratiska värden – så att vi åter blir den "beacon of light" som vi bör vara.

Sedan måste vi se till att få fart på vår handel med arabvärlden. Det har alltid varit de mer handelsinriktade muslimerna som har varit de mest reformvänliga. Helt enkelt för att de har haft mer kontakter med omvärlden och för att de har haft tydliga intressen och konkreta värden att försvara. (Att handel ger fler arbete är också en bra sak.)

Kulturutbyte, globala kommunikationer, fri rörlighet för människor, forskningssamarbete, fria nyhetsflöden och en smula lockande konsumism är också viktiga faktorer för att driva utvecklingen åt rätt håll.

Det handlar om att stödja, sporra och uppmuntra de människor som vill lyfta de delar i sin tro som stödjer ett nytt beteende. Och sådana människor finns det faktiskt rätt gott om. Till exempel märks en stark strömning bland moderna, muslimska intellektuella som säger att islam på sikt kan överleva bara om man öppnar upp för att samhället som sådant är sekulärt.

Enkelt uttryckt handlar det om att sluta jävlas med folk – och att hjälpa och stimulera dem som vill finna nya vägar för att utveckla sina samhällen. Jag tror det fungerar mycket bättre än att bomba dem.

[Fotnot: I juni utkommer den marknadsliberale turkiske debattören Mustafa Akyol ut med boken An Islamic Case for Freedom – som jag känner på mig kommer att lyfta debatten om dessa frågor.]