2015-08-07

Rötmånad i politiken


Det händer gång på gång.

Sverigedemokraterna gör något provocerande. Vilket är den ursäkt vänstern behöver för att bete sig på ett sätt som inte hör hemma i ett civiliserat, demokratisk samhälle. En konflikt uppstår mellan vänstern och de delar av borgerligheten som tycker att våra fri- och rättigheter är av överordnat värde. SD får nya väljare. SD:s sympatisörer svetsas samman, liksom vänsteraktivisterna.

Men i sak har inget förändrats, mer än att den rödgröna regeringen och Allianspartierna kan ha fått än större beröringsskräck inför ett antal frågor som de till slut ändå måste hantera. Vad gäller de underliggande problemen har inget rört sig så mycket som en tum åt rätt håll. Inte på något sätt.

Vi kan inte ha det så här.

Man kan tycka att det yttre trycket borde få några av gammelpartierna att göra något mer än att sända ut pressmeddelanden. Konkreta och ansvarsfulla saker av substans.

Dock syns inga sådana tecken. Regeringspartierna står handfallna och mållösa. Alliansen är så vilsen att den inte ens förmår plocka upp sådana idéer som kan sägas vara god, närmast självklar borgerlig politik. (Reformera välfärdsstaten, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och integrationsarbetet.) Med Decemberöverenskommelsen visar regeringen och Alliansen att de bara bryr sig om sig om makten som självständigt objekt.

Så allt kommer att fortsätta som om inget hade hänt. Vilket naturligtvis inte håller i längden. Tonläget kommer att höjas. SD kommer att fortsätta provocera vänstern till att vara dess bästa valarbetare. Det demokratiska samhällets kodex kommer att gröpas ur. Gammelpartierna blir allt mer irrelevanta. Sedan börjar saker och ting gå sönder på allvar.

Alla krattar manegen för ett politiskt parti som i en vidare mening vill skapa ett mindre tolerant, mer auktoritärt och mer slutet samhälle.

Man skulle kunna gå till nyval och låta en minoritetsregering förhandla sig fram i fråga för fråga i riksdagen. Alternativt skulle sossarna kunna kasta ut MP ur regeringen och improvisera sig fram. Tyvärr är inget av dessa scenarier någon garanti för att något parti (inte heller SD) skulle vilja, förmå eller våga ta tag i de stora systemfrågor där politiken nått vägs ände.

En gång i tiden var Gunnar Hökmark ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Han formulerade då den enkla men insiktsfulla devisen: Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått.

Sällan har denna devis varit så aktuell som idag.

1 kommentar:

  1. Det går inte att vända utvecklingen när den nått detta stadium. Inte utan att göra stora avkall på den politik och det dogma som den postmoderna vänstern har byggt upp sin värld på.

    -Som jag ser det finns det inga andra vägar ut nu. Det kommer att bli någon form av uppgörelse med SD. Indirekt eller direkt. Dödläget måste brytas. Migrationshaveriet och den tillhörande byråkratin ligger som en våt filt över det politiska landskapet och stoppar i praktiken alla försök till konstruktiv process i frågan. MP vägrar släppa taget, V vägrar släppa taget, F! vägrar släppa taget. Fortsätter det så här kommer den kommande socioekonomiska härdsmältan att hota samhällsbygget. Den politiska stabiliteten kommer också att hotas, då missnöjet med migrationspolitien kokar i nyckelavdelningar inom S, såsom LO, och kan teoretiskt sett spränga partiet. Vidare kommer SD inte att klara av att leverera efter att de slagit sönder spargrisen migration och satt sprätt på de 110-120 miljarderna man får loss därifrån. Alltså finns risken för sociopolitiskt och rikspolitiskt vacuum; samtidigt. Hax skriver att det sker gång på gång. Må så vara. Men den här gången kan bli farligt på riktigt.

    SvaraRadera

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.