Som det är nu kan vi inte ha det. Systemen börjar svikta betänkligt. Det börjar lukta bränt från julgranen, för att parafrasera den före detta ledaren.
Nostalgi fungerar tyvärr inte. Det förflutna kommer inte tillbaka. Och om man tänker efter var det mesta inte speciellt bra då heller, fast på ett annat sätt. Vad vi har framför oss är ett nytt läge, som måste hanteras förnuftigt.
Att vänstern inte fattar att det är ett problem när välfärdssystemen börjar spricka i sömmarna, det är som det är. De kan inte räkna. De inser inte att plus och minus måste gå ihop. De är totalt oansvariga och skulle – och de fick makten – göra Venezuela av hela systemet i ett nafs. De får hållas för sig med sitt identitetspolitiska trams. De har inget att tillföra.
Sossarna försöker naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Men de har inga lösningar, idéer eller visioner. Jag är inte ens säker på att de förstår alla aspekter av det som sker. Nu har krafter satts i rörelse inom ett monstruöst stort dynamiskt system, vilket kommer att leda till oförutsedda och ofta oönskade konsekvenser. Känslan är att regeringen inte har läget under kontroll.
Alliansen, vad vill den? Egentligen? Allt tyder på att den är lika velig som sossarna, även om den i vissa frågor i vart fall drar åt rätt håll. (Vilket förmodligen är en slump – eftersom man gjort sig av med alla som kan berätta varför ett öppet och fritt samhälle är överlägset alternativen.) Förmår Alliansen att styra upp polisen? Kan den Allians som var med om att montera ner landets försvar förväntas bygga upp det igen? Är Alliansen beredd att gå fram med röjsågen inom byråkratin? Det är ytterst tveksamt.
SD är bra på att gnälla över tingens tillstånd. Men har de några konkreta lösningar (som är acceptabla i en demokratisk rättsstat)? Nope. De hyllar istället den generella välfärdsstat som i själva verket är roten till mycket av det onda. Och de skapar ett samhällsklimat som sannerligen inte är till hjälp om vi skall få ordning på integration, utanförskap, radikalisering och brottslighet. De lever i ett ömsesidigt beroendeförhållande, i symbios med de tokigaste islamisterna.
De begåvade människor som kanske skulle kunna reda ut det här, de är smarta nog att hålla sig borta från det politiska träsket. Och att sätta upp en teknokratregering medför uppenbara demokratiska problem, hur duktig den än må vara.
Men något måste göras. Ju mer den härskande politiska klassen skjuter problemen framför sig, ju värre kommer det nödvändiga stålbadet att bli.
Alternativet – en minimalistisk stat som gör ett fåtal saker men gör dem bra, som respekterar individen och hennes frihet och som kan släppa de krafter som bygger välstånd fria – finns tyvärr för tillfället inte på den politiska kartan. Så här och nu får vi nog spela med de kort vi har.
Något som oroar mig i denna situation – även om det kanske kan betraktas som ett lyxproblem – är framtiden för demokratin, rättsstaten, våra fri- och rättigheter och friheten. För om man inte tar tag i saker och ting nu, då kommer det att bli hårda bandage när det till slut anses vara helt nödvändigt. Staten tänker nämligen inte under några som helst omständigheter släppa greppet.
Jag fruktar att vi går en stökig framtid till mötes. I det läget behöver vi ledare med erfarenhet som dessutom har trovärdighet vad gäller demokrati och rättsstat. Det finns, uppriktigt sagt, inte så många att välja bland. Kanske inte ens någon.
