2016-10-10

Politikerna överskrider sitt demokratiska mandat

Osten i råttfällan är alltid gratis.

Svensk partiledardebatt i stats-tv och presidentvalsdebatt mellan Clinton och Trump i USA... Jag har överdoserat. Jag är trött och på dåligt humör.

Det går faktiskt inte att känna förtroende för någon av de politiker vi såg på tv i går kväll och i natt. De representerar inte mig. Man får milda panikkänslor inför tanken på att de administrerar system som kan tvinga människor till än det ena, än det andra. Ingen av dem framstår som speciellt trovärdig, kompetent eller ens sympatisk. Det handlar, trist nog, bara om människor som vill ha makt över andra.

Värst av alla – inklusive Clinton och Trump – är Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Han har nu givit upp precis alla politiska ambitioner, bara för nöjet att om 50 år få titeln statsråd på sin gravsten. Hur miljöpartisterna står ut med sig själva är en gåta. De har regerat sig till döds på ett förnedrande sätt.


Vi måste verkligen sluta ge politikerna allt mer makt – för att istället rulla tillbaka politiken och låta människor bestämma mer över hur de lever sina egna liv.

En dimension av detta är att ett fåtal människor idag bestämmer över alla oss andra – även när det gäller sådant som vi medborgare är bättre på att sköta, bestämma och ta ansvar för själva. Det är att självsvåldigt överskrida vad som rimligtvis kan anses vara politikens demokratiska mandat.

En annan dimension är att den parlamentariska demokratin ger en majoritet så gott som oinskränkt makt över alla andra. Med tvång och om så krävs med våld. Det är för att skydda folket från att denna makt missbrukas som det finns grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Men tyvärr tycks ingen bry sig när politikerna nu – i många små steg – urholkar nämnda fri- och rättigheter.


Istället har vi byggt ett självspelande piano: Vi har givit all makt av betydelse till en politisk och byråkratisk klass som saknar den kompetens, resning och ödmjukhet som krävs för ett sådant förtroende. I takt med att många av samhällets funktioner och kärnverksamheter tycks förfalla blir det allt viktigare att samma politiker som orsakat dagens problem rannsakar sig själva och skärper till sig – vilket de inte visar några tecken på att göra. Många av dem tycks över huvud taget inte förstå samtidens problem.

Systemet är så stort, tungt och komplicerat att det är svårt (kanske omöjligt) att reformera. Speciellt om man vill återföra makt över människors liv till människorna själva.

Frågan är hur länge det kan fortsätta så här – och vilka medel makthavarna kommer att ta till för att hålla systemet under armarna? Det kräver med största säkerhet fler regleringar, mer tvång och mer kontroll.


För att knyta ihop säcken...

För var dag som går överförs allt mer makt från medborgarna till politiken. I takt med detta minskar individens frihet. Vilket tycks vara en icke-reversibel process. Detta är redan problematiskt – och vid någon punkt utplånas vi som fria individer och förvandlas till undersåtar. Möjligen har det redan skett. Ändå fortsätter vi på samma väg, utan att ha lärt oss något av historien.

5 kommentarer:

  1. Hej.

    Jag instämmer - mindre makt till partiväsendet och yrkespolitiken är rätt väg att gå, och borde vara lätt att inse.

    Har du några konkreta idéer hur svenskarna som folk skall ta makt från det politiska etablissemanget utan att först söka ingå i det?

    Partiväldet är ju tyvärr en del av problemet, och kan därför knappast användas för att lösa sig självt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  2. "Möjligen har det redan skett"... Jodå, och det var dessutom väldigt länge sedan. Svensken i gemen är livrädd för eget ansvar. Han vill ha politiker som håller honom i handen och talar om vad han skall göra.

    Det är väl egentligen en rätt naturlig följd av vår politiska historia, men hur någon kan vilja ha Löfven eller Kinberg Batra till detta övergår däremot mitt förstånd. Hur jävla illa däran måste man inte vara för att söka trygghet hos någon av dem?

    SvaraRadera
  3. Libertarianen Hans Hermann Hoppe skrev om en väg ut i sin berömda bok "Democracy - The God That Failed". Finns gratis som pdf: http://www.riosmauricio.com/wp-content/uploads/2013/04/Hoppe_Democracy_The_God_That_Failed.pdf
    Har du läst den, HAX?

    SvaraRadera
  4. Ska man istället acceptera ett visst mått av ineffiktivitet (eller nån annan negativ aspekt) för att skydda sig, eller åtminstone sakta ned centraliresingen?

    Exempel:

    "Den största polisreformen var förstatligandet av polisen som trädde i kraft 1965. Det var en finansiell och teknisk reform där staten tog över det ekonomiska ansvaret för polisen från kommunerna och såg till att använda pengarna till att ge oss en polis med samma utbildning, utrustning och övriga resurser oavsett var i landet man nu bodde.
    Det var en demokratisk reform värd namnet."

    Lovord om centralisering. DOCK! från en som nu – och i samma artikel – kritiserar centralisering.

    Sparka Dan Eliasson och alla som tror som han
    (Leif GW Persson i Expressen i söndags, 2016-10-09)

    Det här var en upplockning från kommun till stat. Den moderna varianten är att "låta" kommunerna utföra saker – dels genom att lägga ansvar på kommunerna för nya saker men där staten håller i pengarna, eller låta kommunerna fortsätta, men plocka upp den ekonomiska och regulatoriska styrningen.

    Jag skulle gärna se en kronologi över steg mot centralisering. Skulle nog passa med en liten skala med skatteutveckling bredvid också.

    SvaraRadera

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.