Ensamt på toppen för Reinfeldt

Har Fredrik Reinfeldt egentligen några vänner? Mer än Ulrica Schenström, som nu tvingats avgå?

Har Fredrik Reinfeldt det kontaktnät och de försänkningar som krävs för att bygga den inre andministration som behövs bakom kulisserna på Rosenbad?

Man kan undra. Så här:

När Reinfeldt en gång tog makten i ungdomsförbundet, under uppslitande former – då innebar det en brytning med delar av en av de mest begåvade generationer unga moderater vi sett. De gick till näringslivet istället, där många av dem i dag har framträdande positioner.

När Reinfeldt lobbade mot Bo Lundgren (som i och för sig var ett stolpskott) som partiledare – då var det inte heller någon vacker historia. Att använda ord som fulspel och mobbing är inte att ta i. Många av de som då stod för erfarenhet och kontinuitet i den moderata partiapparaten lämnade skutan, eller ansåg sig tvingade att lämna den.

När Reinfeldt sedan sjösatte "de nya moderaterna" – då drev han bort ytterligare partiarbetare. Det var de som hade en ideologisk ryggrad och som tog idéer på allvar.

Så – där står Reinfeldt nu, ensam på toppen...

OK, det finns faktiskt en hel del väldigt begåvat folk i regeringkansliet. Flera av dem känner jag som smarta, kloka och omdömesgilla personer. Men Reinfeldt skulle behöva fler tungviktare. Och dem kontaktar han inte. För de är människor som han gjort sig till ovän med under i sina utrensningar på väg mot makten. Det är inte alls omöjligt att de faktiskt skulle ställa upp för att rädda vad som räddas kan, om han frågade dem. Men det gör han inte.

Ett tecken på detta är den nu avgågna Ulrica Schenström. En sjutusan till presschef. En effektiv torped och någon att tala med. Hade hon stannat som Reinfeldts presschef hade hon förmodligen kunnat göra mer nytta. Och så hade hon inte tvingats avgå för att ha pussat en journalist på krogen. Men Reinfeldt gjorde henne till statssekreterare i regeringskansliet, det vill säga till landets högsta tjänsteman. Gissningsvis inte för att hon hade alla kvalifikationer som krävdes för det uppdraget – utan på grund av att Reinfeldt helt enkelt inte hade någon annan, som han litar på, att sätta på posten.

Jag vet inte om det handlar om stolthet som är svår att svälja, om dåligt samvete för gamla synder eller om extremt personligt kontrollbehov. Men något är det som spökar för statministern.

Man kan för övrigt notera att när Schenströmaffären dök upp – då erbjöd sig ett antal PR- och mediaexperter ur landets absoluta elit på området att hjälpa till att hantera och att reda ut situationen. Men de var inte välkomna.

Så frågan är om Reinfeldt alls är medveten om de problem han har skapat för sig själv.