Staten och vi

Så här i mellandagarna kan det vara läge att lyfta en diskussion som har bubblat i kommentarerna på denna blogg...

Skall vi ha en stat? Varför? Varför inte?

Mitt grundanslag är att jag vill att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt och kunna göra så många egna val, efter eget huvud, som möjligt. Gränsen går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Jag tycker också att det är viktigt att alla människor skall ha lika rättigheter och att vi har en rättsstat.

Detta är – i praktiken – oerhört kontroversiellt. Speciellt i ett land som Sverige. Det är inte bara politikerna som vill öka sin makt. Väljarna ger också politikerna vårdslöst mycket makt, i utbyte mot att staten använder sin styrka för att gynna just dem på andras bekostnad. (Problemet är – som Bastiat påpekade – att staten är den stora illusion, i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.)

Går det att reformera politiken? Går det att rulla tillbaka den? I så fall, hur? Om inte, vilka är alternativen?

Låt oss kika på ett par olika alternativ...

Anarkokapitalism
Detta är en väldigt vacker och intressant tanke. Och den dras, som så många vackra och intressanta tankar, med väldigt stora praktiska problem. Även om man bör försöka ändra på den saken, så faller denna idé i vart fall just nu på att svenska folket varken skulle förstå eller acceptera den. Detta är en modell med en oerhört lång pedagogisk startsträcka – och rätt få pedagoger.

Nozicks "anarki"
Här har vi något som i vart fall är betydligt mer lättfattligt (och faktiskt ändå rätt nära anarkokapitalismen). Idén är att människor får välja vilka grupper eller samhällen de vill tillhöra. Oerhört förenklat skulle man kunna säga att de som vill ha höga skatter, fatta kollektiva beslut, ha obligatoriskt dagis, folkhälsobyråkrati och liv vadderade med "trygghet" skulle kunna bo tillsammans i... tja, Örebro. Vi som vill ha låga skatter, valfrihet, individuellt ansvar och billigare sprit skulle kunna bosätta oss i Helsingborg. Eller så. Om folk vill leva i ekologiska, religiösa, kommunistiska, kärnsvenska, centralstyrda eller smått anarkistiska samhällen, då är det upp till dem. Problemet är bara att jag inte tror att svenska staten är beredd att ge oss Helsingborg frivilligt. Eller ens en jordplätt att bygga en helt ny fristad på. Här måste man börja med att montera ner staten, som vi känner den. Och det är en uppgift som heter duga.

Att ignorera staten
Det skulle kunna fungera, om det finns tillräckligt många som ställer upp. Vilket det inte ser ut som om det gör. Resultatet, om man försökte i dag, skulle förmodligen bara bli att ett litet fåtal som verkligen vågar skita i staten kommer att bli inspärrade.

Civilt motstånd
Visst vore det kul om folk vägrade deklarera, struntade i tv-licensen (eller delade upp den på 18 handskrivna inbetalningskort), obstruerade mot folkbokföringen och bara köpte hembränt? Men åter tror jag att det är svårt att få fler än ett fåtal att göra det. Och risken är att resultatet bara skulle bli mer tvång, mer repression, mer övervakning och större byråkrati.

En liten stat
Det enda alternativ som jag ser som någorlunda realistiskt (och nu talar vi om realistiskt, inte bara om önskvärt) är en liten stat. En stat där politikernas makt rullas tillbaka. En stat där den som vill kan få ta ansvar för sitt eget liv. (Och där den som vill ha "välfärdsstat" kan få något åt det hållet genom frivilliga gruppförsäkringar.) En stat med få lagar men mycket ordning – i meningen respekt, ansvar och tolerans.

I en liten, liberal stat skulle den som är socialist, konservativ, miljömupp, rasist, kristen, islamist eller jude kunna få leva sitt liv efter eget huvud – så länge han eller hon inte försöker tvinga eller skada någon annan. Detta är för övrigt en artighet som ingen av de ovan uppräknade åskådningarna är villig att visa oss liberaler eller någon annan utanför den egna kretsen. (Vill man ta till brösttoner skulle man kunna kalla denna tolerans och öppenhet för liberalismens moraliska försprång framför andra åskådningar, som ju är mer monolitiska.)

Så... Hur når man då dit?

En möjlighet är att starta ett politiskt parti. Vilket skulle ha den överväldigande uppgiften att få alla som kramar välfärdsstaten, bidrag, pekpinnar och regleringar att förstå vitsen med öppenhet, mångfald och tolerans. Detta är inte bara ett jättejobb. Ett av många problem är att även liberala partier har folk som driver egna förmyndarmässiga agendor, som är polare med egna särintressen och som allt för lätt kan luras över att bli maktpolitiker. Det är så lätt, så lätt att gå över till "the dark side" när makten lockar med pengar, status och en möjlighet att få vrida om armen på andra. Det sker så gott som alltid när man ger människor en beslutande position, och ofta utan att de själva ens märker det.

Själv har jag, tills vidare, valt att hålla den dörren stängd.

En annan möjlighet är att envist, varje dag, försöka opinionsbilda för frihetens idéer och att bekämpa alla tendenser till kollektivism, förmynderi, tvång, övervakning och politisering av samhället. På så sätt kan man kanske skapa ett yttre tryck som förändrar politiken i rätt riktning. Då kan man kanske öka de relativt vettiga politikernas svängrum och begränsa de klåfingrigas. Kanske.

Det är den väg jag har valt. Ibland verkar det fungera. Ibland inte. Och man måste varje dag ta strid med den politiska makten, med byråkratin, med olika särintressen – och med alla som av slentrian tycker att man kan köra på i de gamla vanliga hjulspåren. (Ibland kan man fundera över om man är riktigt riktig i huvudet som börjar rulla stenen upp för berget varje morgon...)

Om denna strategi skall lyckas måste vi bli fler som tar striden. Många, många fler...

Jag vet att det finns de som skulle vilja gå andra vägar för att öka friheten. Vilket alltid är intressant. Gör mig då bara tjänsten att berätta exakt hur det skall gå till.