Makten över informationen. Del 2.

Detta är en uppföljning till bloggposten Makten över informationen.


Trots att politikerna och byråkraterna ogillar och försöker strypa det fria informationsflödet på internet – så vore det att ta i att hävda att de har någon plan. Min analys är att det snarare handlar om att människor som inte vill förlora sin makt griper tillfället i flykten.

Låt mig ta ett uppenbart exempel:

De flesta politiker känner att de måste ställa upp på the war on terror. Även om våra medborgerliga fri- och rättigheter hotas. Den som drar i bromsen kommer att få det riktigt besvärligt nästa gång en bomb exploderar någonstans. För det kommer att ske. Och då åker all sans ut genom fönstret. Då är det omöjligt att argumentera kring att inskränkningen av våra fri- och rättigheter kanske, sammantaget, ändå är värre än de eventuella terrordåd som övervakningsstaten kan förhindra.

På köpet får de en bonus: Det blir svårare för folk att bråka och lägga sig i.

Samma sak gäller många andra frågor som används för att motivera inskränkningar av informations- och yttrandefriheten på nätet. Det finns i dag inte en politiker som vågar problematisera t.ex. om yttrandefriheten vs. barnpornografin. Eller knarket. Sexhandeln. Och i vissa frågor som spel är dessutom politikerna själva det främsta pådrivande särintresset.

Det kommer alltid att finnas skäl för politikerna att vilja strypa information och kommunikationskanaler. Och, som sagt, en bonus till dem själva när de gör det. Därför är frågan om nätets frihet ett självspelande piano. Det går inte att se något slut. Vi kommer alltid att tvingas ta strid med politikerna i denna fråga.

Och visst finns det politiker som hatar internet som sådant. Främst bland konservativa och socialister. Men de är rätt få. Och de behöver inte driva sin agenda – när deras kollegor ändå spelar rollen av nyttiga idioter för att förverkliga deras idéer.

Det politikerna inte har fattat är internets oerhörda kraft och potential när det gäller samhällsdebatt, demokrati, kultur, företagande, forskning, utveckling och kunskapssprång. De har inte heller kopplat det där med deltagarkultur. I politikernas värld är internet bara en plattform där vissa människor skriver saker som en del andra sedan läser. De har inte fattat. Och några av dem vill inte fatta.

Säg den människa som gillar att få sina cirklar rubbade och planer ödelagda. Vilket är precis vad som händer för politikerna och byråkraterna när folk lägger sig i. Detta skapar ett slags naturligt motsatsförhållande, där politiker gör korkade saker utan att nödvändigtvis ha ont uppsåt. De gör bara det som är enklast. För dem.