Integritetsdebatten och konservatismens död

Min trätobroder, den konservative samhällsdebattören Roland Poirier Martinsson skriver i dag om Piratpartiet i Svenska Dagbladet.

Integritetsdebatten kallar han för "en postmodern masspsykos iscensatt genom sociala medier". I rättvisans namn skall tilläggas att han även skriver "Men det finns en annan sida. PP:s existensberättigande består i att man identifierat två viktiga problemområden, teknikens utmaningar för den personliga integriteten och dess relevans för äganderätten. Det är inte strunt."

Jag minns en tid när både liberaler och konservativa stod upp för integritet och rättssäkerhet. De menade då att detta var centrala värden i en civiliserad stat. Värden som man helt enkelt inte får rucka på. Värden man var beredd att ta strid för, med blanka vapen.

Länge har de konservativa varit tysta i dessa frågor. Mycket tysta. Vissa kanske av lättja. Andra för att det rimmat illa med att stödja den tidigare neo-konservativa ledningen i USA. (Ett problem som vänstern nu lär komma att ärva.) Och några för att de omprövat sina egna värderingar: Gör man anspråk på att vilja bestämma hur folk skall leva sina liv, då måste man kanske även ha en övervaknings- och kontrollapparat?

Den krympande skaran konservativa i Sverige har även haft regeringsfrågan och regeringsdugligheten att brottas med. För vad gör man när det egna laget ger sig ut på irrfärder? För den som är konservativ är defaultläget att sitta ner i båten och se vad som händer.

Det är synd. De konservativa borde nämligen ha goda skäl att bromsa den snabba utrullningen av övervakningsstaten. Det ligger i den konservativa ideologin att skynda långsamt, att tänka efter före och att undvika radikala förändringar som orsakar oförutsägbara motreaktioner i samhället. Och man kan ju knappast anse att regeringens hantering av till exempel FRA-frågan har varit lyhörd eller skett med fingertoppskänsla. Så nu står vi där med just en sådan oförutsägbar och instabil situation som de konservativa så hett ogillar. Till stor del på grund av att de själva hukade i sakfrågorna.

Likaså borde de rysa inför den överföring av makt från det civila samhället till staten som övervakningsstaten i slutändan medför.

Men de konservativa tyckte att de inte hade något att tillföra. De ansåg att de inte behövde lyfta ett varningens finger. De svek sitt eget ideologiska uppdrag genom att bara sitta och titta på när allt gick över styr. Detta är den svenska konservatismen i dödsryckningar. Vilket nästan är en allt för livlig beskrivning. Den har tynat bort i diskret tysthet, helt enkelt.

Inte heller i den intressanta ekonomiska debatten kring fildelning, upphovsrätt, informationssamhället, den fria kommunikationens dynamik och nya affärsmodeller har de konservativa något att tillföra. De anser sig stå över krämarnas ekonomism. Och lika lite som de tycks kunna se hot – lika oförmögna är de att se nya möjligheter.

Det är förvisso glädjande att Poirier Martinsson anser att Piratpartiet har identifierat nya problemområden. Men han tycks ha väldigt lite att tillföra för att ta tag i just dessa sakfrågor. Den eviga konservativa motviljan mot att tänka nytt och att göra nytt är rätt uppenbar.

På något sätt får jag en känsla av att de konservativa, i den mån de fortfarande finns, lagt ner det där med principer – nu när det gäller informationssamhället, internet, fri kommunikation och en ny ekonomi. De ogillar egentligen hela skiten – så de tar en runda golf istället.