Den politiska byråkratin

Det händer att politiker tycker att jag är lite orättvis mot dem. På sätt och vis har de rätt. Jag ägnar på tok för lite tid åt att kritisera och häckla byråkratin.

Byråkraterna har nämligen mycket större inflytande över den politiska makten än de flesta tror. Det är inte svårt att hitta borgerliga riksdagsledamöter som säger att de egentligen är kritiska till FRA, men att de är mer eller mindre chanslösa mot en aldrig sinande ström av byråkrater – vars "expertis" de ändå känner att de måste respektera eller försöka möta på en saklig nivå. Och besegrar du en, då står två nya redo.

Med jämna mellanrum kan vi läsa om undersökningar som säger att unga människor lämnar politiken på grund av att de känner att de inte kan påverka. Mer sällan ser vi analyser av varför det är så. Stela, ängsliga och principlösa politiska organisationer är naturligtvis en del av förklaringen. Men ett annat, och förmodligen viktigare skäl, är att de förtroendevalda är i byråkraternas våld.

Jag sysslade själv med lite kommunalpolitik för sisådär 25 år sedan. Politikernas svängrum var synnerligen begränsat. Istället möttes vi av en flod av tjocka rapporter som man, som fritidspolitiker, knappt ens fick tid läsa igenom. Än mindre hann man analysera luntorna tillräckligt för att kunna ifrågasätta på ett vettigt sätt. Försökte man, då fick man bara ännu fler papper, PM och rapporter i huvudet. Det byråkraterna hade bestämt sig för blev, i säkert minst 90 procent av fallen, också det som beslutades.

Politikerna har blivit tjänstemännens gisslan. I många fall deras frivilliga gisslan. I andra fall på grund av bristande tid, erfarenhet, kompetens och uppmärksamhet. Ibland på grund av finkänslighet och konflikträdsla. Och inte sällan på grund av omtanke om den egna karriären.

Tveka inte om att byråkraterna har sin agenda. Det är de som styr utredningar, tar fram förarbeten, sållar information och skriver förslagen. Det är de som umgås med särintressen, konspirerar över förvaltningsgränserna och ser till att den egna verksamheten växer. Utan att behöva ta ansvar. Utan att ställas till svars. Utan demokratisk insyn.

Eller för att ta ett exempel ur verkligheten...

När en toppbyråkrat i försvarsdepartementet fick skriva en ny lag, för en myndighet som han själv skulle komma att bli chef för – med kraftigt förstärkta resurser och med syfte att övervaka informationsflödet i vårt samhälle – då borde alla varningsklockor ringa. Istället gav man snällt Ingvar Åkesson hans FRA...