En stunds eftertanke

Det är en regnig lördagsförmiddag i Bryssel och jag pustar ut efter en intensiv vecka på kontoret i Europaparlamentet – väl medveten om att nästa vecka blir det samma sak fast med efterbrännkammaren påslagen. Det är helt enkelt fullt ös hela tiden. Den svenska riksdagen framstår vid en jämförelse som rena vilohemmet.

I Europaparlamentet handlar det ibland bara om veckor, i vissa fall bara om dagar, från det att något dyker upp på radarn tills är dags att gå till beslut. Det är sällan fråga om att fundera i lugn och ro över saker och ting. Systemet bara sprutar ur sig lagstiftning. Till och med jag är överväldigad – och då har jag ändå följt EU-frågorna i flera år.

När den nya arbetsveckan drar igång då kommer vi, i bästa fall, att ha ett dygn på oss att reda ut kommentarerna från parlamentets jurister om telekompaketet innan den processen snurrar vidare.

För att ta ett annat exempel, så är det uppenbart att EU:s Stockholmsprogram inte bara är ett inspirerande trätoämne när det gäller övervakning och integritet. Det är här grunden läggs för att rulla ut Lissabonfördragets överstatlighet när det gäller till exempel straffrätt, polisiärt arbete och migration över hela kontinenten. Besluten kommer att påverka 500 miljoner människor. Vi har två veckor på oss att komma in med ändringsförslag, vilket i sammanhanget är rena lyxen. I min väska ligger några hundra sidor byråkratprosa i ämnet, som jag nog gör bäst i att läsa in mig på innan helgen är slut.

Men jag klagar inte för egen del. Absolut inte. I själva verket tycker jag att det är buskul när det är skarpt läge och fullt ös. Det är lite samma adrenalinkick som att köra bil väldigt, väldigt fort.

Däremot gör arbetsformerna mig bekymrad, när jag tänker på saken ur ett demokratiskt perspektiv. Och EU-kritikern i mig är rent förfärad över den fart och beslutsamhet som systemet har.

I detta system med lagstiftning på syra slås jag gång på gång av en insikt, som i och för sig inte är ny. De flesta ledamöterna i Europaparlamentet saknar både kompass och principer. För dem är till exempel övervakning inte en principfråga, utan en praktisk fråga om att göra eländet så effektivt som möjligt. De stora, grundläggande frågorna diskuteras nästan aldrig. Och om någon försöker göra det, då möts han eller hon bara av tystnad eller en förvirrad uppsyn.

Här är Piratpartiets intåg i Europaparlamentet en viktig symbolisk händelse, på flera plan. Dels skrämmer det upp gammelpolitikerna att de unga väljarna lyfter in andra, helt nya politiker på en plattform som handlar om saker som upphovsrätt, internets frihet och integritet. Dels tvingar det dem att börja diskutera sådana saker på ett nytt sätt, med ny input i debatten. Och speciellt tror jag att det är nyttigt för dem med lite mer principdebatt – till exempel som när det gäller rätten till rättegång före straff (telekompaketet).

Sedan skall man inte glömma bort att de etablerade partierna faktiskt aldrig tidigare har haft någon på plats att diskutera sådana här frågor med. Och då har det blivit som det har blivit.

Ibland får små saker stora konsekvenser. Så är det med Piratpartiets intåg i EU-politiken. Vi har en ledamot (Christian Engström) och snart kanske en till (Amelia Andersdotter). Det ger i sig ingen maktposition i Europaparlamentet. Men det symboliska värdet, de dynamiska effekterna och den uppskärpning i vissa frågor som detta tvingar fram skall inte underskattas.

Så det är bara att öka!