2010-06-20

Hotet mot den härskande klassen, del 2


På internet är summan ofta större än delarna. Bloggbävningen mot FRA hade aldrig blivit så kraftfull om det bara hade handlat om människor som sitter hemma på sin kammare och skriver för nätet.

Vad som fick allt att lyfta var grupparbetet. Bloggposter länkades samman till en väv. Sakkunniga människor tillförde information i kommentarsfälten. Aktivister, jurister, tekniker och samhällsdebattörer samverkade. Ofta gick det rasande fort. Allt som sades eller skedde kunde granskas i sak, kompetent och direkt. Vilket nog är att betrakta som ett mardrömsscenario för de politiker och spin doctors som stod på andra sidan.

Även spelets dynamik var oerhört intressant. Det fanns ingen plan. Inga givna ledare. Bara människor som samverkade, ett naturligt processande av information och massor av engagemang. Detta gjorde FRA-frågan en smula oförutsägbar. Vilket faktiskt var en oerhörd styrka – frågan fick ett eget liv.

Än i dag finns det många människor, speciellt inom gammelmedia, som vägrar tro att det var så. I deras värld finns det alltid en plan. De har mycket kvar att lära. För det var nämligen frånvaron av en plan och ett centralt ledarskap som gjorde bloggbävningen mot FRA så kraftfull.

Och nätet glömmer inte. Nästan all information ligger kvar, lätt åtkomlig. Så fortfarande stiger FRA-frågan upp till ytan, lite då och då.

Våren 2009 blåste det som mest kring EU:s så kallade telekompaket. Det skälvde åter till i bloggosfären. Det var grupparbete och dramatik. Och det vällde in tusentals mail till Europaparlamentets ledamöter, vilket gjorde många av dem rätt skärrade. (Eller irriterade – det fanns till och med de som föreslog spamfilter mot mail från medborgarna.) Mycket var massmail. Men mycket var också personliga propåer, krav, åsikter och resonemang. Många MEP:ar får fortfarande något jagat i blicken, när man nämner detta. Här får man nog påstå att internet och bloggosfären till sist vann över politiken.

ACTA, SWIFT-avtalet, PNR och nätcensur är några exempel på pågående frågor där aktivism – till större delen på intrnet – håller EU:s politiker på halster.

Och nu ser vi hur stridslinjerna börjar dras upp inför nästa kamp mellan internet och politiken – EU:s datalagringsdirektiv och dess svenska implementering i form av teledatalagringen. I veckan som gick kastades mer bränsle på brasan, med Europaparlamentets written declaration no 29, som kräver att datalagringen utökas till att också omfatta våra googlingar.

Vad gäller teledatalagringen är dessutom traditionella media redan med på tåget. Frågan är en välkänd bubblare. Vilket är en stor fördel för oss nätaktivister. Så jag tror att det inte kommer att gå att hålla locket på den grytan under höstens svenska valrörelse. En titt i kristallkulan säger att detta kommer att bli nästa stora konfliktyta mellan internetaktivismen och den traditionella politiken.

Tar man ett steg tillbaka och ser allt i ett större perspektiv, då tror jag att internet kommer att bli en allt viktigare nyhetskälla. Denna blogg var kanske att betrakta som en nyhetsblogg fram till förra sommaren, och den kommer så småningom att bli det igen. Det skulle behövas fler nyhetsbloggar. Sedan har vi naturligtvis whistelblowersiter som Wikileaks och portaler för politiska junkies som Drudge Report. Wikipedia är inte bara världens största uppslagsverk, utan även det mest uppdaterade. Ofta handlar det bara om timmar, eller rent av minuter, innan en wikipedia-post är uppdaterad efter en viktig händelse. Livefeeden på Twitter slår ofta all annan media. Bambuser låter alla som har en modern mobiltelefon eller en webkamera direktsända ljud och rörlig bild till världen. Youtube är världens största, snabbast växande och vidast distribuerade videoarkiv. Och vilka verktyg vi kommer att ha i morgon eller om tio år, det har vi ännu inte en aning om.

Möjligen kan man säga att internet som nyhetskälla kan göra det lite svårare för folk i allmänhet att hitta guldkornen. (Men det är ännu svårare i gammelmedia, som ofta helt missar de historier och händelser som nätet vaskar fram.) Å andra sidan kommer de som är intresserade att hitta oerhört mycket mer och mycket mer kvalificerad information på på nischsiterna och på de specialiserade bloggarna. Helt klart kommer det att skapas ett utrymme för tjänster som vaskar fram det viktiga åt olika grupper av läsare. (Här kan man nämna mitt lilla sidoprojekt Medieskugga, som jag tycker har viss framtida potential.)

Medborgarjournalistik, nätaktivism, bloggbävningar, wiki-politik, specialforum, livefeeds... Och alla nya verktyg och plattformar som ligger i startgroparna. Informationssamhället har verkligen fått upp farten.

Politiken och byråkratin kommer att försöka skydda sig mot allt detta. (När de väl insett att allt det nya inte går att stoppa, kontrollera, styra eller censurera.) Men med twittrare, bambusare, bloggare och mobilfilmare i varje rum är oddsen goda att det blir öppenheten, mångfalden och den fria informationen som kommer att segra.

Låt mig runda av denna spaning med ett textstycke om statsminister Fredrik Reinfeldt. Det kommer från Anita Kratz bok Reinfeldt Ensamvargen – och det säger en hel del...

"På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."

12 kommentarer:

  1. Du borde nämna även http://www.techdirt.com som en intressant politisk portal som driver våra frågor. Väldigt aktiv och jag håller oroväckande nog alltid med vad de tycker.

    SvaraRadera
  2. Är affärsmodellen "politik" utdöende?

    SvaraRadera
  3. Politikerna och tjänstemännen är inte den härskande klassen.Dom utgör den högsta kasten i den tjänande klassen.

    SvaraRadera
  4. Micke: Det är den härskande klassen i byråkratins hierarki.

    Det är de högst ansvariga i det offentliga samhället vilket är vad vi diskuterar.

    SvaraRadera
  5. Rubriken i dom två senaste inläggen pratar om den härskande klassen medan innehållet i inläggen talar om den klass som befinner sig högst upp bland tjänarna.

    Du kanske vet varför den härskande klassen inte ska göras ansvarig för vad dess tjänare gör?

    SvaraRadera
  6. ..."Men med twittrare, bambusare, bloggare och mobilfilmare i varje rum är oddsen goda att det blir öppenheten, mångfalden och den fria informationen som kommer att segra."

    Det var optimistiskt skrivet.

    SvaraRadera
  7. Micke: Håll dig till ämnet istället för att sväva iväg så ska jag bry mig om vad du skriver.

    SvaraRadera
  8. Ämnet är enligt rubriken "Hotet mot den härskande klassen" men Hax inlägg handlar om politiker och byråkrater.
    Politiker och byråkrater är INTE den härskande klassen.

    SvaraRadera
  9. Micke Micke ...

    Är du tillbaks till din hang-up om att köpa ... det ena eller andra?

    Vad tror du isf att politik handlar om, ifall den inte handlar om att gå och shoppa sånt man vill ha?

    Vad skulle det vara i så fall?

    SvaraRadera
  10. All politisk verksamhet inklusive den du själv företräder handlar om att idka advokatyr för särintressen av olika storlek och form.
    Ingen poltisk aktivitet inklusive den du själv företräder handlar om att ta tillvara allas intressen.

    SvaraRadera
  11. Micke - jag företräder inte någon politisk verksamhet.

    Avsaknad av politisk klåfingrighet (och inkompetens) är inte ett särintresse.

    Att folk samarbetar och blir överens är inte ett särintresse.

    Människor själva och vad de vill är inte ett särintresse.

    Men du svarade faktiskt inte på frågan:

    Jag undrade om du var tillbaks till din gamla hang-up om att kopa det/de ena eller andra?

    SvaraRadera
  12. Till viss del har Micke nog rätt, men vet ej om det är så han menar.

    Att vara politiker är som regel ett yrke där det kan vara en klart konkurrensmässig fördel att vara ryggradslös, principlös, och nasalt rövbökande. Kompetens ger i sig ingen fördel i yrket. Sak samma är byråkrater oftare slentrianmässiga och rutinbundna än inte.

    Borna slavar under antingen populism eller fader EU's röst, m.a.o. Om Reinfeldt eller Bodström vinner poänger antingen hos Sarkoszy och Berlusconi eller hos väl valda storindustrier så kastar de utan betänklighet principerna åt sidan.

    Son Napoleon ryktas ha sagt - Never ascribe to malice that which can adequately be described by incompetence.

    Ingen politiker har någonsin gillat den fria pressen. Vad de anser om internet kan nog inte ens beskrivas adekvat i ord. Det finns nog förvånansvärt lite motstånd i vissa inflytelserika cirklar mot tanken att bara saxa kabeln eller pö om pö göra det för krångligt att använda nätet för att folk skall bry sig.

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, roliga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.