Slaget om internet

Man behöver ingen licens, inget tillstånd, ingen utbildning och inte ens något omdöme för att ge sig ut på internet. Vilket jag tycker är rätt sympatiskt. Det håller inte alla med om.

Politikerna tar varje chans att gå in och peta i vad som sker på nätet. Handlar det inte om ren censur så uttrycks oro för hur ungdomen har det där ute i de sociala nätverken. Nätet är en outtömlig källa för moralpanik. All skit går alltid på något sätt att koppla till internet, i stort sett på samma sätt som till telefoni och promenader. Och politiker känner att de alltid måste göra något. Även när det inte finns något egentligt problem att lösa.

Nu går det inte alltid så bra för de politiker som försöker ge sig på att styra och ställa över internet. Snabbt inser de att det är väldigt många människor där ute på nätet. Väldigt många väljare. Och man kan ju gissa vad sådana gör mer än sina bankärenden där. Att hitta på något som kan få dem att ruttna till vore kanske inte så bra. Men oj, vad det kliar i fingrarna.

Sedan söks det ju så mycket på nätet också. Vilket med nödvändighet ger en massa svar. Till och med en massa olika svar. Alltså blir makthavarna nervösa. Internet gör också medborgarna källkritiska och sunt misstänksamma mot information. Är det verkligen så bra, frågar sig fler politiker än du vill veta.

Det är en vanlig uppfattning bland politiker att man borde ha reglerat internet från början. Medan tid var. Nu är det så stort, snabbt och svårt. Bortom demokratisk insyn och kontroll, som näthatarna brukar drämma till med när de inte har något att säga i sak. Med ordet demokratisk menas då så kallad politisk demokrati. Som i konsten att först hinna räkna till 51. Och som i att alltid kunna ta till tvång eller i värsta fall våld, ifall någon minoritetsgrupp skulle börja konstra.

Det ligger faktiskt något i analysen att det är för sent för att "göra något". En begåvad nätmedborgare jämförde situationen med den amerikanska revolutionen. Den där jänkarna slängde ut britterna. Om man ger folk frihet, då är det väldigt svårt att ta den ifrån dem igen. Men politikerna försöker, med massor av små myrsteg varje dag.

Vilket för mig till nät-aktivismen. Internet är nämligen stort nog för att försvara sig. Internets politiska gren, Piratpartiet, fick över sju procent av rösterna i Europavalet 2009 och en, snart två platser i Europaparlamentet. Åtta procent fler medborgare än vanligt tog sig till vallokalerna. Och i de flesta länder finns aktiva, ofta löst sammanhållna, nätverk som följer sitt lands internetpolitik på ett närgånget sätt som kan göra det besvärligt att vara politiker.

På EU-nivå har vi sett många braständare för en intensiv nätdebatt. Telekompaketet. Nätcensur. ACTA-avtalet. Bloggreglering. Otaliga utslag av nätmoralpanik. Man måste nog säga att det anarkistiska nätet försvarar sig rätt väl mot EU:s arméer av eurokrater och politiker. Än så länge. Men insatserna tycks höjas något för varje gång.

Tvivla inte på att i det ögonblick näthatarna vinner något viktigt, då kommer de omedelbart att förklara sudden death i matchen på detta politikområde. Därför drivs försvaret av internets frihet med nödvändighet med ovanligt mycket glöd och engagemang.

Till och med i det mörka och snåriga EU-maskineriet finns nu öar av ljus – där nätaktivister gräver, granskar, kör diffar och korsreferar sådant som aldrig var tänkt att ses av ett mänskligt öga igen. Detta utmanar hela EU:s beslutstradition som går ut på att först fattar man beslut, sedan diskuterar man och först därefter tar man reda på fakta. Jo, allvarligt talat. Det är så det brukar gå till. Att gunga båten anses en smula... ofint.

För att förstå konfliktytan mellan internet och politik måste man för ett ögonblick se saken ur politikernas perspektiv. Detta är ett gigantsikt stort, snabbt växande och allt viktigare fält för mänsklig verksamhet. Och det är i stort sett varken reglerat, planerat, kontrollerat eller övervakat. Inse vilken oerhörd frestelse detta är för alla politiker. De kan liksom inte acceptera bilden av sig själva som överflödiga.

På den normala spelplanen slår som regel teknik politik, som Jan Stenbeck en gång bevisade. Så den här striden kan politikerna nog bara vinna om de gör något riktigt, riktigt dramatiskt, dumt och farligt. Vilket de förr eller senare alldeles säkert kommer att försöka göra.