EU och den mentala hälsan...

Jag sitter och höjer ögonbrynen över Emily von Sydows intervju med EU-Kommissionär Cecilia Malmström, i förrförra nummret av Fokus.

Emily är sitt vanliga kvittrande käcka jag. (Med skarpt öga för detaljer och symbolik.)

Men kommissionär Malmström.

Alltså, vad säger människan?

Till att börja med påstår hon att nu har hon nytta av sin tid inom mentalvården. (Som skötare.)

Skulle det där vara en kvickhet, eller vad? Har Emily lagt droger i kommisionärens kaffe? Eller menar Malmström faktiskt vad hon säger? Att erfarenheter från just arbete med psykiskt sjuka människor kommer till användning när man jobbar med EU-Kommissionen? Häftigt! Låt oss i så fall genast få veta hur.

"Jag låter mig inte förvånas och inte imponeras."

Så beskriver Malmström själv de erfarenheter hon har med sig från mentalvården. Så hon medger alltså att kommissionen är ett dårhus? Att den betår av statusmättade drygingar som gör förbluffande saker?

Man kan undra: Vad är tanken bakom att haspla ur sig sådana här saker inför en journalist?

Men visst, Malmström tycker inte om Syster Rachel i Gökboet.

Jösses.

Och, så, portal-grejen. Malmströms budskap, i den här intervjun...

Jag citerar. "Hon säger sig framhärda i sin liberala och idealistiska syn på invandring och flyktingar, och hon fick kommissionsordföranden José Barrosos stöd för att driva sin linje. Hon tar det som en hedersbetygelse att den holländske främlingsfientlige populisten Geert Wilders förklarade att Malmström är det största hotet mot en nederländsk invandringspolitik i hans anda."

Var skall man börja?

För det första: Geert Wilders är en galning, som förmodligen till och med hatar sin mamma. En snubbe som vi liberaler bara kan kopplas till genom att vi förväntas försvara hans yttrandefrihet. Han hade varit missnöjd även om kommissionen hade givit denna portfölj till Goebbels.

För det andra: Är det där kommissionärsjobbet inte lite fel jobb för, låt se... "en liberal och idealistisk syn på invandring och flyktingar"? Står allt det där verkligen i tjänstebeskrivningen? Inte det?

Skulle Malmström verkligen kunna få något sådant att flyga i självaste Politbüron? Som minister för Unionens Inrikes Styrkor och Inre Säkerhet?

(Här måste jag göra en trivia-utvikning: Vet du att en av Malmströms kollegor som EU-kommissionär har suttit i Högsta Sovjet? Jag skojar inte! Kolla själv.)

För det tredje: Malmström påstår att hon fått Barrosos stöd för att... en politik där allt är fint och där alla tycker om varandra... typ... tillåts... genomsyra hela hennes EU-fögderi. Uhum. OK. Visst, visst. Inga problem. Barroso kan säkert säga att han tycker om kattungar också.

För att så, till slut, peka på elefanten i rummet: Det svåra är inte att säga att man är liberal. Det är att göra det!

Och Malmström går på...

Hon berör den goda möteskulturen i EU.

Nej!

Det är den som är problemet med EU. Jag misstänker till att börja med att det hålls lite för många möten om lite för många saker, här i Bryssel. Och jag vet att dessa möten är ett moras av arrogans, ointresse, feghet, bristande verklighetskontakt, okunskap och mygel. Under kaotiska former.

Plötsligt dyker mentalvården upp igen och kommissionären påpekar likheten mellan: Lillhagens Sjukhus mentalpatienter på avdelning 7c och de stackars utomeuropéerna i uppsamlingslägren vid EU:s yttre gräns.

Hmmm... På något sätt känns det där lite pinsamt åt två håll samtidigt. Jag är rätt säker på att det finns någon där ute som kan bli rätt upprörd över jämförelsen.

För övrigt är människan stolt över Swift-avtalet!

Jag skulle kunna fortsätta att plocka märkligheter – inslagna i den naiva godtrogenhetens presentpapper – ur denna text hur länge som helst. Men blogposten är redan för lång.

Läs själv. Här är länken till intervjun...