Jag har inget till övers för reflexmässig USA-bashing. Det finns tillfällen då vi skall vara tacksamma över att USA i princip är på vår sida.
Men det finns frågor där kritik är på sin plats. Det gäller till exempel massövervakningen, strategin i arabvärlden och landets omoderna politik på upphovsrättens område.
USA skall vara våra vänner, inte våra herrar.
Ibland får man acceptera att till exempel Europas/EU:s intressen inte är de samma som USA:s intressen. Och inte sällan tvingas man påminna EU:s politiker vilken sida de förväntas stå på, när sådana politiska situationer uppstår.
Jag noterar att EU:s nya handelskommissionär (och före detta kommissionär för inre säkerhet) Cecilia Malmström hotar att avgå innan hon ens har tillträtt. Detta efter att EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker meddelat att han vill lyfta ut det kontroversiella ISDS-instrumentet ur det handelsavtal som just nu förhandlas fram mellan EU och USA. [Länk»]
Det är en rätt hård markering från Malmströms sida – helt i linje med amerikanska intressen och krav.
Cecilia Malmström brukar hamna på USA:s sida när amerikanska och europeiska intressen kolliderar.
Det var Malmström som baxade igenom TFTP/Swift-avtalet – vilket ger den amerikanska säkerhetsbyråkratin tillgång till data om europeiska banktransaktioner.
Som kommissionär gjorde hon (trots uppmaningar) inget för att få Europol att utreda anklagelserna om att amerikanska NSA skall ha hackat sig in i Swift-databasen i Nederländerna (där en stor del av världens banktransaktioner hanteras).
När Europaparlamentet (efter alla NSA-avslöjanden) krävde att TFTP/Swift-avtalet skall upphävas – då ignorerade Malmström parlamentets krav.
Det var Malmström som baxade igenom PNR-avtalet med USA – som ger amerikanska myndigheter tillgång till omfattande och känslig persondata i samband med våra flygresor. Och det är hon som drivit på för sådan registrering även vid flygresor inom EU.
Malmström drog benen efter sig vad gäller utvärdering och revidering av EU:s datalagringsdirektiv (vilken som av en händelse passar in i det amerikanska massövervakningspusslet) – ända fram till den punkt då EU-domstolen röt till och upphävde direktivet (för att det strider mot de mänskliga rättigheterna).
Och under utfrågningarna av den nya EU-kommissionen framkom (enligt amerikanska dokument som begärts fram under en
freedom of information request) att
Malmström eller hennes stab försett USA med EU-intern information. Vilket i det aktuella fallet gjort det lättare för amerikanska intressen att bedriva lobbyarbete för att försvaga ett nytt europeiskt persondataskydd.
De flesta frågor om detta har blivit hängande i luften, utan några bra svar.
Så man kan goda grunder fråga sig vilken sida EU-kommissionär Cecilia Malmström egentligen står på – Europas eller Amerikas?
Det kanske är lika bra att hon gör verklighet av sitt hot – och avgår.