Europaparlamentet och demokratin

Ibland är det skarpt läge i Europaparlamentet. Det är som regel när det handlar om lagstiftning.

Tyvärr innebär skarpt läge som regel också att saker stressas igenom parlamentet. Förslags laglighet prövas inte. Faktainsamling och -kontroll missas. Avstämning mot de medborgerliga fri- och rättigheterna sker sällan, om alls. En seriös beredning hinns inte med.

Man får lätt intrycket att Europaparlamentet bara finns där för att ge beslut som fattas av andra något slags demokratisk legitimitet. Så värst mycket av sin medbestämmande makt utövar parlamentet inte. Möjligen går man in och pillar i en del detaljer, mest för syns skull.

Den samlade mängden ärenden i Europaparlamentet är så stor att de flesta ledamöter inte hinner läsa på så mycket som de borde. En stor del av finliret lämnas till assistenter som ibland saknar politisk kompass, ofta saknar kunskap på det aktuella området och som tycks vara mer intresserade av att det skall bli ett prydligt inslaget paket av det hela än av paketets innehåll.

Allt påminner mest om det där gamla lekprogrammet i tv, i min ungdom – Rita, Gissa, Spring.

Det skulle inte behöva vara så här.

En stor del av Europaparlamentets verksamhet är nämligen meningslös.

Parlamentet saknar som bekant initiativrätt. (Det är bara kommissionen som får föreslå saker, på riktigt.) Det innebär dock inte att parlamentet låter bli att lyfta olika saker. Det sker i form av så kallade initiativrapporter. Dessa tar mycket tid och kraft i anspråk. Men de saknar fullständigt formell mening. Det är bara papper.

Skälen till att man skriver initiativrapporter kan vara många. Ibland vill ett parlamentsutskott verkligen lyfta en viktig fråga. Men oftast handlar det om att gå på så många bollar man hinner, för att se ut som om man gör något. Emellanåt är det kommissionen eller ministerrådet som lockar fram en initiativrapport, mest för att kunna påstå att de folkvalda vill att de skall göra något som de ändå redan hade planerat att göra. Och inte sällan handlar det bara om trams, politisk klåfingrighet, moralpanik eller att en ledamot vill bli rapportör för att få synas lite.

Initiativrapporter kan vara en bra sak. Men då skall de vara få handla om viktiga saker. Om man satte upp en princip om att parlamentet bara skall ta fram och behandla, låt säga tio initiativrapporter per år, då skulle man kunna få lite styrsel på saker och ting. Och ledamöterna skulle kunna fokusera mer på lagstiftningen.

Initiativrapporter är dock inte det värsta slöseriet med tid i Europaparlamentet. Skriftliga deklarationer – written declarations, WD:s – är ännu värre. Det handlar om att en handfull ledamöter kan dra igång en namninsamling inom en begränsad tidsram, om nästan vad som helst bland sina kollegor. Skriver sedan en majoritet av ledamöterna på, då blir detta parlamentets åsikt. Även dessa dokument saknar all formell mening.

Hela konceptet med written declarations är löjligt, som det ser ut i dag. Så gott som alla ledamöter drar igång WD:s vad gäller just deras käpphästar. För att visa sig "duktiga" hugger många ledamöter på nästan allt som dyker upp i media och i samhällsdebatten, genom att dra igång en WD. Även detta tar oerhört mycket tid och kraft från annan, viktigare verksamhet.

Återigen, möjligheten bör finnas. Men ribban måste höjas dramatiskt. En skriftlig deklaration skall vara något riktigt, riktigt viktigt. Inte någon lös idé man kladdade ner på en servett i baren. Bara för att man kunde.

Om Europaparlamentet kom till rätta med initiativrapporterna och de skriftliga deklarationerna – då skulle arbetet med EU:s lagstiftning bli betydligt mer seriöst. Då skulle man få mer tid för eftertanke och debatt. Kvalitén skulle öka betydligt.

Men någon insikt om detta tycks inte finnas. Några förändringar kommer knappast att ske.

Så verksamheten lär fortsätta på samma sätt som hitintills: Först beslutar man. Sedan debatterar man. Därefter tar man reda på fakta.