Demokratifrågorna på undantag

Det finns en hel del i övrigt att önska när det gäller det demokratiska samhällets ställning.

Makten skall utgå från folket, i vårt system genom dess valda ombud i riksdagen. Riksdagen skall alltså vara det politiska och demokratiska navet i Sverige. Men så är det ju inte. Regeringen bestämmer allt. Och de folkvalda har reducerats till ett knapptryckarkompani. Våra riksdagsledamöter har helt enkelt kapitulerat och de sviker i och med detta sina väljare.

Maktdelningen – som är till för att ingen av samhällets centrala institutioner skall kunna missbruka sin ställning – är närmast obefintlig. Det är, faktiskt, så illa att många av mina utländska vänner inte riktigt vill tro mig när jag berättar för dem hur det fungerar i vårt land. Påpekar man dessutom att det sitter politiker och dömer i våra tingsrätter, då tappar den utländske lyssnaren hakan helt.

Någon debatt om demokratins djupare värden förekommer i princip inte. Den som försöker ta upp en diskussion i ämnet avskrivs som knepig eller rent av som rättshaverist. Sverige har inte ens någon konstitutionsdomstol som kan göra bedömningar av vad som är rimligt, demokratiskt och enligt spelreglerna.

I EU är det, som bekant, ännu värre. Där styr icke-valda eurokrater, som verkar ha sin främsta lojalitet hos olika särintressen. Det demokratiska underskottet är så pinsamt stort att man helt enkelt har slutat diskutera saken. Och den europeiska unionens maktanspråk och klåfingrighet tycks inte känna några gränser.

Ändå diskuteras dessa frågor, som sagt, inte i Sverige. Inte ens på tidningarnas ledar- och kultursidor. Politikerna inser då att det inte bjuds något motstånd – vilket de tolkar som grönt ljus för att öka deras egen makt på medborgarnas bekostnad.

Ja, jag vet att de flesta svenskar är nöjda om de får behålla hälften av sin lön, har lite tramsig tv-underhållning och kan bjuda vännerna på middag hemma till helgen. Det är som det är.

Däremot är jag besviken på den så kallade kultureliten, på de självutnämnda samhällsdebattörerna och på media. Dessa människor förefaller, med något enstaka undantag, vara lika nollställda som alla andra – vad gäller de stora frågorna.

Möjligen kan det vara en bildningsfråga. Skolan är inte överdrivet angelägen om att pränta in grunden för de demokratiska idéerna, rättsstatens värde och principerna bakom de medborgerliga fri- och rättigheterna i eleverna. Vilket, i ett demokratiskt samhälle, faktiskt borde vara skolans uppgift. Det är en förutsättning för att eleverna senare i livet skall kunna utöva sitt medborgarskap istället för att bara passivt glida med strömmen.

Den enda demokratidebatt som pågår, den tycks ske på internet. Samma internet som politikerna nu för tiden gör sitt bästa för att vingklippa. Det känns en smula oroväckande.