Internet - vid politikens slut och verklighetens början

Man slås ofta av att politiker är verklighetsfrånvända. De stiftar lagar och blir sedan förvånade när det uppstår oväntade och oönskade konsekvenser. De har som regel noll koll på det där med dynamiska effekter. De skapar tokiga incitamentsstrukturer och osunda beroendeförhållanden. 

När det till exempel gäller Acta-avtalet börjar en del politiker begripa att det är kasst ur ett formellt och politiskt perspektiv. (Hemlighetsmakeriet, de medborgarrättsliga frågorna, fastlåsningen vid vissa ifrågasatta regelverk etc.) Men de har fortfarande dålig pejl på vad Acta kan komma att medföra i praktiken. Och det är där de verkliga problemen dyker upp. Att till exempel föreslå ett fördjupat "samarbete" mellan internetoperatörerna och nöjesindustrin kommer att leda till att de flesta nätoperatörer måste bli nätpoliser – även om Acta-avtalet (i sin senaste utformning) inte formulerar detta som ett absolut krav.

Det behöver man knappast vara raketforskare för att räkna ut. Det räcker med en hastig blick på verkligheten, utvecklingen och den pågående debatten för att se vart det hela är på väg. De politiker som inte förstår detta lever verkligen i en synnerligen skyddad verkstad.

Det är också uppseendeväckande att politikerna på ett tanklöst sätt springer ärenden och stiftar speciallagar för nöjesindustrin. Speciellt när sådan speciallagstiftning hotar integritet, rättssäkerhet och vårt samhälles fria informationsflöde.

Det senare borde – helt uppenbart – vara våra valda politikers främsta intresse.

Tekniken har förändrat marknaden. För alltid. Punkt. Värdekedjan har blivit kortare. Det är orealistiskt med samma marginalvinster på en digital marknad som på en fysisk. Hela affärsmodellen som bygger på att det råder en brist på vissa produkter är förlegad.

Vilket politikerna alltså – av någon anledning – vägrar att acceptera eller ens diskutera på ett sansat sätt.

Historien pekar på att nya media till en början uppvisar stor frihet och mångfald. Sedan glider de långsamt in under de stora mediekonglomertens kontroll. Dagens fråga är hur det skall bli med internet. Det finns starka krafter som helst skulle vilja göra internet till en kanal för passiv kommunikation, med ett förbestämt utbud. Lite som kabel-tv. På andra sidan står alla de små aktörer och individer som gör internet levande, dynamiskt, kreativt och relevant.

Det är detta som är huvudkonflikten. Här är fildelning bara en del av diskussionen, som används av nöjesindustrin – eftersom detta argument fungerar bättre gentemot politikerna än ambitionen att förvandla nätet till en distributionskanal för storföretagens enkelriktade kommunikationsflöden.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot om stora företag skapar web-kanaler som vräker ut underhållning till sina kunder. Jag har inget emot om de kan skapa lönsamma affärsmodeller kring detta. Men det skall i så fall ske i fri konkurrens, på en fri marknad. Och det skall då ske parallellt med att det finns ett fritt och öppet internet som kännetecknas av mångfald, kreativitet, samarbete, spontanitet och glädje.

Som det ser ut i dag verkar de flesta politiker – som ju beslutar om regelverk och lagar – enbart i de stora mediekonglomeratens intresse. Det är Disney, Sony, Schibstedt, Vivendi, Bonniers, Warner, EMI och en handfull andra som har politikerna i sitt garn.

Åter igen: Dessa företag kan säkert fylla en viktig roll på marknaden, om de kan erbjuda sina kunder sådant som dessa vill ha till villkor som dessa gillar. Men de får för den sakens skull inte blockera resten av internet.

Internet är det mest fantastiska verktyg som finns för fritt företagande, entreprenörskap och skapande. Det måste vara öppet att använda i sin fulla potential för alla, inte bara ett fåtal storföretag.

En blind fläck för politikerna är vad som verkligen pågår på internet.

Här publiceras och säljs fler böcker (e-böcker, PDF:er och print on demand) än i den traditionella förlagsbranschen. Några av världens bäst säljande författare bedriver sin verksamhet på nätet, utan att blanda in de stora förlagshusen.

Här tillgängliggörs mer musik av små aktörer än av de stora nöjeskonglomeraten. Dessa små aktörer utvecklar ständigt nya, smarta och intressanta affärsmodeller för sin verksamhet. Och vissa gör det bara för att de tycker att det är kul.

Konstnärer, fotografer, filmare, poeter... Detta är bara några grupper som finner att det är enklare och mer lönsamt att nå sina respektive (ofta smala) målgrupper på internet än att gå den traditionella vägen.

Denna alternativa nätekonomi är redan stor i USA. Den håller på att få ordentligt fäste i till exempel Storbritannien och Tyskland. (Intressant nog är den ännu i sin linda i Sverige – som ju så gärna vill framstå som ett land som ligger i den digitala världens framkant. Men det är bara en tidsfråga.)

Det är detta som är kultur- och nöjesindustrin på nätet. Den stora kultur och nöjesindustrin på nätet!

Det är hela denna nya industri som olika regeringar, EU och USA inte bara ignorerar – utan direkt motverkar, när den springer storföretagens ärenden. Det är de nya företagen som kommer att råka illa ut när internet regleras, censureras och dess frihet kringskärs.

Kampen för ett fritt internet är – på så många sätt – en kamp för fri ekonomi och fri konkurrens.