Den post-demokratiska staten

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Den post-demokratiska staten »

"Vi befinner oss alltså – målat med bred pensel – i en situation där politiken såväl är på väg att förlora sin legitimitet som att urholka individens fri- och rättigheter. Det är en giftig kombination. För vad kan väl möjligen gå fel om demokratin vacklar samtidigt som våra fri- och rättigheter har urholkats till den punkt där de är tandlösa?"

Sverige behöver en medborgarrättsrörelse

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Sverige behöver en medborgarrättsrörelse »

"Våra grundläggande fri- & rättigheter inskränks ständigt med hänvisning till än det ena än det andra. Politiker i såväl Sverige som EU talar gång efter gång om att »avväga« våra rättigheter mot till exempel terrorism, hatbrott eller den senaste moralpaniken. För varje gång det sker inskränks – med nödvändighet – våra fri- & rättigheter. Till slut kommer de att vara helt urholkade."

Internet som medborgarrättsrörelse

Läs min senaste postning hos 5 juli-stiftelsen:

Internet som medborgarrättsrörelse »

"Sverige behöver mer nätaktivism, mer medborgarjournalistik, mer nätbaserad korsbefruktning av expertis från olika discipliner, fler crowdsourcade granskningar, en nätbaserad medborgarrättsrörelse – och plattformar för sådant samarbete. Vill man försvara vår frihet mot överheten, då måste det alltid ske underifrån."

Politikerna leker dockskåp med folket

Ständigt får man höra att människor inte är kapabla att bestämma över sina egna liv – och att de därför måste underordna sig en politisk och byråkratisk överhet.

Men politik och byråkrati är inga goda herrar – när de ägnar sig åt så väldigt mycket mer än ett litet antal med nödvändighet samhällsgemensamma uppgifter. Resultatet blir dels att de styr och ställer över folk helt i onödan – dels att det skapas enhetliga, statiska modeller som inte fungerar på grund av att »en storlek inte passar alla«.

Det är bara att slå på en nyhetssändning eller titta i en tidning för att se hur uppifrånochner-samhället ständigt misslyckas. I grunden handlar det om samma mekanismer – centralstyrning, planeringsiver, kommandoekonomi, usla incitamentsstrukturer, avund, storhetsvansinne, makthunger och tvång – som lamslog och till slut sänkte de gamla kommunistiska diktaturerna.

Politikerna leker dockskåp med folket. Vilket är ett förnedrande förhållningssätt mot oss, som fria medborgare och unika individer.

Mycket skulle bli bättre och folket skulle bli lyckligare om människor mer fick göra som det passar dem själva bäst – om man istället för att likrikta började uppskatta och uppmuntra mångfald, frihet och eget ansvar. Om man lät människor bli herrar över sina egna liv.

Mycket skulle också bli bättre om det sköttes av marknaden istället för av en politisk-byråkratisk nomenklatura.

Marknaden är alla människor – våra olika behov, önskemål och drömmar. På marknaden har du tusentals olika val varje dag, medan du i politiken bara har ett vart fjärde år. Marknaden möter människors behov på en spelplan med frivilliga aktörer och frivilliga överenskommelser. Marknaden tillfredsställer våra önskemål spontant, utan att det krävs varesig pekpinnar eller styrning uppifrån. Marknaden är »wisdom of the crowds« på ett sätt som de facto är mer inkluderande än någonsin de kollektivistiska lärornas syn på folket som underordnat en eller annan politisk idé.

Problemet är att vi tycks sakna det självförtroende som krävs för att skapa ett fritt samhälle – i vilket människor kan leva sina liv efter eget huvud. Som en slagen kvinna håller vi istället fast vid ett bevisligen skadligt förhållande till överheten. Med sänkt blick mumlar vi att vi vet vad vi har, men att vi inte vet vad vår frihet skulle kunna föra med sig. Vi har vant oss till med att bli omhändertagna, att undvika ansvar, att tro på pyramidspelet. Vi har skolats till inlärd hjälplöshet.

Är det inte hög tid att vi börjar välja frihet och ansvar istället? Medan det fortfarande kan ske under ordnade former...

Sverige behöver en modern medborgarrättsrörelse

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Sverige behöver en modern medborgarrättsrörelse »

"För var dag som går minskar transparensen i politiken, korporativismen breder ut sig, rättsstaten undergrävs, övervakningen blir allt mer omfattande och ständigt formulerar de folkvalda kompromisser mellan grundläggande fri- och rättigheter och det ena eller andra. Här behövs helt enkelt en stark motkraft."

Fria medborgare eller livegna undersåtar?

Nybloggat på HAX.5July.org:

Citizens or serfs? »

Övervakningsstaten är bara ett av flera exempel på hur fria medborgare reduceras till livegna undersåtar. Läs och delta i diskussionen.

Så kan Friheten segra i Sverige!

I dag hade det kunnat vara nyval.

Om inte oppositionen gått in i Decemberöverenskommelsen och avgått från sin roll som opposition – då hade vi kunnat rösta bort Löfven, Romson och Wallström i dag.

Det är många som är upprörda över Alliansens kapitulation. Många är förbryllade över att ingen fyller den tomma platsen där ett riktigt liberalt parti skulle kunna få gott om utrymme på den svenska politiska scenen. Och många är bekymrade över att svensk borgerlighet inte tycks stå upp för frihet, medborgarrätt och rättsstat nu för tiden.

På olika håll har det talats om att man borde starta ett nytt borgerligt parti. Vilket i så fall är en gigantisk uppgift. Vi som sett partipolitisk verksamhet på nära håll vet att det inte är något man snyter ur näsan.

Men om...

Jag har faktiskt en lös, enkel idé. Ett skott i mörkret. Låt mig tänka högt en stund. Håll ut, för det kommer en intressant twist på slutet.

• Vi i "Frihetspartiet" brinner för ökad individuell frihet under ansvar. Vi tror på medborgarna och är beredda att lita på dem.
• Vi är i varje läge beredda att ta strid för de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna.
• Vi anser att den politiska makten skall utövas öppet, transparent och med möjlighet att utkräva ansvar.
• Vi kommer alltid att försvara rättsstatens grundläggande principer och vi vill avpolitisera vårt rättsväsende. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter.
• Vi vill ha en fungerande ordningsmakt och ett trovärdigt militärt försvar.
• Vi anser att människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte att de för den sakens skull har rätt att leva på andra människors bekostnad.
• Vi vill sänka skatterna, så att människor får större makt över sina egna liv.
• Vi vill se ett Sverige som är företagarvänligt och som har en ordnad ekonomi.
• Vi vill att det skall råda valfrihet, så att människor kan få göra de val som de känner passar dem själva bäst.
• Vi kommer att bekämpa politisk klåfingrighet, byråkrati och morallagstiftning så väl i Sverige som i EU.
• Vi kommer aldrig att sätta oss i en regering.

Just det. Aldrig sitta i regering.

"Frihetspartiet" består nämligen av vanligt folk med sunt förnuft. Men vi har inte kapacitet att mejsla ut en komplett budget. Vi har inte den kompetens som krävs för att ratta myndigheter, försvarsanslag och lagstiftning i detalj.

"Frihetspartiet" har inte som ambition att bestämma över människor – utan vill istället försvara medborgarnas frihet mot politik och byråkrati.

"Frihetspartiet" har som mål att bli ett vågmästarparti – och kommer att rösta fram den regering som tydligast är beredd att sköta vårt land i enlighet med punkterna ovan. Och vi är beredda att fälla den regering som sviker.

På så sätt skulle en begränsad grupp människor med begränsade resurser faktiskt kunna göra skillnad.

Åsikter?

Falkvinge: Liberties Report, vecka 40

Jag tycker nog att Rick Falkvinge börjar kännas mer avslappnad i sin web-tv nu. OK, avslappnad är kanske inte rätt ord. Men det låter bättre nu när Rick smattrar på så snabbt som han brukar till vardags, istället för att försöka hålla ett konstlat lågt tempo. Dessutom är innehållet intressant och relevant.

Bild, ljud, set, script och content levererat av en person... det är en bedrift.

Kan inte någon av de alternativa tv-kanalerna plocka upp det här, hjälpa till att fila till lite småsaker – och ge Rick en större publik?

[Direktlänk»]

Politik och människosyn

Samtidigt som partipolitiken blir allt mer principlös, av-ideologiserad och ängsligt driven av opinionsmätningar och fokusgrupper – så finns det faktiskt en principiell skillnad som blir allt tydligare: Synen på människan.

Debatten om massövervakningen gör det rätt tydligt. På ena sidan står betong- och batongpartierna, som vill övervaka och registrera alla hela tiden. Helt enkelt för att de inte litar på folk. På andra sidan står vi som vill att människor skall lämnas i fred och att övervakning bara skall riktas mot dem som är misstänkta för allvarliga brott.

Eller ta frågan om fri information. På ena sidan står de som ser internet och fri, global kommunikation som ett problem. På andra sidan står vi som ser nätet som en fantastisk möjlighet när det gäller kunskap, demokrati, kultur och entreprenörskap.

EU: På ena sidan står de som vill centralstyra och likrikta. På andra sidan står vi som anser att mångfald, institutionell konkurrens och ett öppet sinne är vad som kan göra Europa framgångsrikt. (För vad är det för vits med fri rörlighet om allt skall vara likadant överallt?)

Fri ekonomi: På ena sidan står politiker som springer särintressens ärenden, utvecklar korporativistiska tendenser, pumpar in skattepengar i industrins döende dinosaurier, stiftar speciallagar för vissa storföretag och försvarar förlegade regelverk som hindrar utveckling och framåtskridande. På andra sidan står vi som vill att alla skall få verka på lika villkor på en öppen marknad, som tycker att verklig konkurrens är bra, som menar att frihandel skall vara fri handel, som älskar kreativitet och mångfald – och som kan vara sunt misstänksamma mot så väl Big Government som Big Business.

Denna stridslinje är inte alltid helt tydlig. Alliansen och sossarna är i allt väsentligt maktpartier som vill styra och ställa över folk. Men det finns enstaka företrädare för dessa partier som tycker annorlunda. Och centerpartiet har i vart fall en vilja att framstå som lite rimligare, även om de tyvärr alltid misslyckas i praktiken. Vänstern och miljöpartiet hamnar nu för tiden förvånansvärt ofta rätt i frågor som rör medborgerliga rättigheter, demokrati och transparens. Men med reservation. Även de är tveklöst beredda att rulla ut kontroll- och maktpolitik för att uppnå sina syften – om de får chansen.

Jag säger inte att Piratpartiet – om det fick bestämma över vårt land på egen hand – skulle vara ett dugg bättre an något annat parti. Makt korrumperar, alla, alltid. Däremot är det Piratparti vi ser i dag än så länge moraliskt oförstört, på folkets sida och fokuserat på frågor som rör öppenhet, fri information, medborgerliga rättigheter och demokrati. Sådant som det råder brist på i dagens svenska politik. På det sättet är (pp) en katalysator för något slags frihetlig humanism. Och det är därför partiet behövs i våra demokratiskt valda församlingar. Inte för att styra och ställa över folk – utan för att ställa de stora, viktiga och besvärliga frågorna. För att plocka ner de andra partierna på jorden, när de tappar markkontakten.

Tack för nomineringen till Piratpartiets riksdagslista, apropå det. Men nej tack. Jag ser min grej som att granska och kritisera makten, inte att utöva den. Det är därför jag inte är med i något politiskt parti – även om jag kan tänka mig att jobba för ett och hjälpa det att dra saker och ting åt rätt håll.

Låt inte motståndet vänta tills det är för sent

Om man vill ha ut tandkräm ur en tub – då är det bäst om man klämmer på båda sidor, inte bara trycker på den ena.

Lite på det sättet är det även med politiken. I den mån det finns goda människor på insidan, som kan lägga förslag och påverka – då är deras framgång beroende av att det även finns ett yttre tryck. (Då blir andra politiker oroliga, mer benägna att lyssna och att ändra på saker och ting.)

Vad gäller övervakningsstaten finns det goda människor på politikens insida. Piratpartiet i Europaparlamentet – men också enskilda ledamöter i riksdagen.

Piraterna kämpar envist på, oavsett vad folk säger – men framgång hänger ofta på att det även måste till ett yttre tryck. (Som när det gällde ACTA.)

Sedan har vi de som gör motstånd i riksdagen. Många av dem måste påverka både de egna partierna och riksdagen som helhet. Det är ett tufft jobb. De får inte någon chans att uttrycka sina åsikter, ens i allmänna termer – om det inte finns ett stöd från utsidan.

Hur ser det då ut med det yttre trycket i övervakningsfrågan? Piratpartiet får faktiskt rätt mycket publicerat relativt sina resurser, men ses snarare som en politisk aktör än som folkets röst. Media rapporterar en del, men det handlar naturligtvis om nyhetsförmedling snarare än opinionsbildning.

Något som är uppenbart är att Kultursverige sitter ner i båten. Vilket är märkligt. Frihet och öppenhet är kulturens livsluft. Det är därför konstnärer och artister i alla tider har protesterat mot Storebrors-staten. Men inte nu. Inte här.

Näringslivet har fått se sina kommunikationskanaler läggas öppna för främmande makt, som medger att mycket av dess massövervakning har kommersiella syften. Många företag vet inte om de kan lita på sina IT-system längre. Till och med det internationella betalningssystemet är komprometterat. Men från företagarna hörs inte ett pip.

Advokatsamfundet lever rövare, vilket är utmärkt. Tänk om även läkare, själavårdare och andra som har känsliga och konfidentiella klientrelationer kunde göra det samma? Bankerna, i den mån de fortfarande står på sina kunders sida? Nähä, inte det.

Sammantaget är motståndet mot övervakningsstaten fortfarande för tunt för att något avgörande skall hända. I vart fall i Sverige.

Vi skulle helt enkelt behöva en bred och livskraftig medborgarrättsrörelse.

EP LIBE #EPinquiry 18 November 2013

European Parliament LIBE Committee Inquiry on Electronic Mass Surveillance of EU Citizens 18 November 2013 (Strasbourg)

"Court cases and other complaints on national surveillance programs" – Dr Adam BODNAR, Vice-President of the Board, Helsinki Foundation for Human Rights (Poland)

[Original version, no translation. Mostly in English.]

Youtube:

[Link»]

Soundcloud:

[Link»]

Previous hearings:
14 November | 11 November » | 7 November » | Earlier dates »

Vill vi verkligen ha det så här?

EU:s politiker har bestämt att det är OK att konfiskera medborgarnas banktillgodohavanden. (Även om det tar något dygn till innan vi vet om de verkligen vågar.)

I USA kan president Obama låta döda människor, bara för att han vill. Och han kan låta internera folk, även egna medborgare, tills vidare utan att behöva blanda in rättsväsendet eller de demokratiskt valda organen.

I Sverige får vi finna oss i att alla våra telekommunikationer registreras, övervakas och analyseras. Detta gäller alla - oavsett om det föreligger någon misstanke om brott eller ej.

Polisstaten breder ut sig. Vill vi resa med flyg måste vi gå med på förnedrande behandling. Ser vi utländska ut, då förväntas vi acceptera att bli stoppade och kontrollerade. Droglagstiftningen gör att polisen kan hota vem som helst som den ogillar med att bli släpad till polisstationen för provtagning.

Vill vi verkligen ha det så här? Och om inte - är det då inte hög tid att göra något åt saken?

Rätten till privatliv - en politisk rågång

Integritet – rätten till privatliv – markerar en politisk rågång.

Antingen intar man den klassiskt liberala ståndpunkten: Att medborgarna är individer, som skall bedömas utifrån sina handlingar.

Eller också väljer man den socialistiska eller konservativa synen: Att medborgarna bör betraktas och behandlas som ett kollektiv.

Här skall sägas att i princip ingen förnekar behovet av övervakning när det gäller människor som misstänks för allvarliga brott (eller förberedelse för sådana).

Vad frågan handlar om är om man är beredd att acceptera övervakning av alla medborgare, alltid. För säkerhets skull.

I den allmänna debatten cirkulerar övervakningsfrågorna ofta kring terrorism, droger, trafficking, sexuellt utnyttjande av barn, den allmänna ordningen och liknande alarmerande ämnen.

Men skälen som anges för övervakning har inget att göra med hur vi närmar oss övervakningsfrågorna som sådana. Allt kan ursäktas och motiveras. I princip allt.

Rätten till privatliv kan inte avgöras från fall till fall. Gränserna för vad de folkvalda anser vara acceptabelt eller ej flyttas nämligen beroende på tidpunkt, samhällsklimat och plats. Vi har ingen garanti för att den härskande klassen kommer att använda övervakning endast i rimliga syften, för all tid.

Vi måste dra en gräns, som bygger på principer.

Övervakning bör endast få användas när det föreligger en substantiell misstanke om att ett allvarligt brott har begåtts eller är på väg att begås.

När denna princip har slagits fast – men först då – är vi redo att gå över till den dagliga diskussionen om vad som skall vara lagligt respektive olagligt. Vilket är en evig och ständigt föränderlig process.

Vi måste helt enkelt börja med att acceptera och respektera rätten till privatliv som en grundläggande mänsklig rättighet. På riktigt.

Att som i dag hantera övervakningsfrågorna dag för dag och fall för fall kommer tveklöst att urholka vår rätt till privatliv helt och hållet. Det räcker med en snabb blick på politiken för att få detta bekräftat.

Ett samhälle som inte respekterar medborgarnas rätt till privatliv kommer att bli ett synnerligen obehagligt, fientligt och farligt samhälle. Inte minst för de oskyldiga.

Vi – folket – måste kräva vår rätt till ett skyddat privatliv åter. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

[In English] [Även hos Falkvinge]

Sverige behöver fler dissidenter

Även denne man var under en stor del av sitt liv en röst i öknen.

Alliansen och sossarna har inget begrepp om demokratins djupare värden, rättsstatens betydelse och vikten av ett fredat privatliv. Vänstern och miljöpartiet har fläckvis större insikt, men är tokiga nog på annat sätt. Och Sverigedemokraterna spelar ett helt annat spel.

Folk i allmänhet bryr sig mer om pensionerna, sjukvården, kollektivtrafiken, fusk med köttfärs och Let's Dance. Vilket kanske inte är så konstigt. Demokrati, fri- och rättigheter och integritet är rätt abstrakta begrepp. Och om någon oförtjänt råkar illa ut så är det väl ändå bara långhårigt, konstigt folk – tycks många resonera.

Media slåss med tidspress, små resurser och upplage- och tittarsiffror. Kändisar, sex, dumkul rubriker och en och annan lättförpackad affär är vad som får plats. Debattsidorna följer den politiska agendan och på kultursidorna leker folk mest med sig själva. De djupa reportagen, stora grävjobben och kvalificerade analyserna får allt mindre plats. De stora frågorna har lagts åt sidan.

Därför har vi ingen demokratidebatt i Sverige. Därför förstår varken politikerna eller vissa av rättsväsendets funktionärer rättsstatens betydelse. Därför går integritetsdebatten på sparlåga. Därför betraktas våra fri- och rättigheter mest som kuriosa. Därför finns det varken utrymme för eller efterfrågan på kvalificerad analys och djup debatt.

Dessutom är Europadebatten och EU-frågorna ett spegelland. Borgare beter sig inte sällan som öststatssocialister. Sossar springer storföretagens ärenden. Alla är förblindade av sin önskan om att få vara med i den Fina Klubben och bedövade av fringisarna vid köttgrytorna. Vilket landar i att ingen tycks bry sig när makt flyttar från medborgare till politiken, från medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska organen till ansiktslösa, icke-valda byråkrater. Korporativism håller på att bli ett normaltillstånd.

Kriget mot terrorismen är i dag ett större hot mot vårt fria, öppna samhälle än terrorismen i sig. Kriget mot drogerna ökar så väl missbruk som lidande och den brottslighet som vanligt folk märker av. Morallagstiftning stigmaiserar människor. Det eviga krypskyttet mot fri information och ett fritt och öppet internet tycks pågå för evigt. Yttrandefriheten tycks inte längre vara någon självklarhet.

Pust!

Hur många är vi som på allvar käftar emot, ifrågasätter och ägnar oss åt systemkritik? Ett par tusen personer i vårt land? Kanske tiotusen? Och vi tycks allt för ofta mest predika för varandra.

Ändå brukar vi kättare få rätt. Euro-samarbetet blev till och med ett större magplask än vad vi varnade för. Sveket i FRA-frågan blev totalt. Överföringen av europeiska bankdata till USA (Swift-avtalet) blev inte bara en så omfattande integritetskränkning som vi fruktade, det sköts dessutom så illa och vårdslöst att det inte ens går att utvärdera på ett rimligt sätt. Listan kan göras mycket längre.

Men vi skall inte deppa ihop. Bara det faktum att vi finns och bullrar stoppar en del stolligheter innan de blir skarpa förslag. Utan aktivismen hade det till exempel aldrig gått att rädda principen om rättegång före straff när EU värkte fram sitt telekompaket. Utan bråkstakar i och utanför systemet hade EU:s lagstiftning om sexuellt utnyttjande av barn landat i regelrätt censur av internet. Och vi gav justitieministern en rätt hård smäll på fingrarna när hon "tänkte högt" om skamstraff för människor som bara är misstänkta för brott. Nätaktivister och demonstranter sänkte det Acta-avtal som hade kunnat ge en liten grupp nöjesföretag makten över informationsflödet på internet. Så visst fungerar det att bråka.

Så det är bara att bita ihop och kämpa vidare. Man skulle kunna önska att vi vore fler som bråkade. Man skulle kunna önska att friheten hade fler företrädare på politiska poster. Man skulle kunna önska att det fanns en bred, svensk väloljad medborgarrättsrörelse värd namnet. Man skulle kunna önska att media ägnade de stora frågorna mer uppmärksamhet.

En del av detta kan kanske bli verklighet. Men det bygger på att vi bråkstakar fortsätter att bråka – och att vi ökar.

Det finns massor av olika vägar att gå. Man kan aktivera sig i partier som Piratpartiet och Liberala Partiet. Man kan gå med i nätverk som kämpar för fri- och rättigheter som Frihetsfronten och Liberaldemokraterna. Man kan ägna sig åt medborgarjournalistisk, skriva insändare och debattartiklar, starta aktionsgrupper, ordna demonstrationer, dra igång Facebookgrupper, producera dokumentärfilmer (även om de "bara" sprids på nätet), punktmarkera allmänfarliga politiker i debatten, tala genom konst och dramatik, använda humor som vapen, tipsa media och säga ifrån. Man kan kämpa på egen hand eller många tillsammans. Alla insatser är värdefulla. Och jag tror att det har ett värde i sig att det finns en bredd och en mångfald i detta arbete.

I vissa lägen är vi de enda som står i vägen för riktigt farliga politiska idéer och förslag. Därför är det så viktigt att göra motstånd. Ingen annan kommer att göra det åt oss.

Övervakningsstaten IRL

Här är en film jag tycker att du bör se. Jag hade lagt upp den direkt spelbar om den inte varit spärrad för inbäddning. Så du får klicka dig vidare till Youtube.

Det är en National Geographic-dokumentär om National Security Agency, NSA – inspelad med NSA:s egen medverkan. Även om just det är en garanti för att vi inte får se allt (speciellt inte det som är mest kontroversiellt), så är det samtidigt något slags trovärdig signal om att det som ändå visas är på riktigt och inte något foliehattande.

Förutom att filmen visar en del saker som folk ofta väljer att inte tro på eller förstå omfattningen av, så ställer den en del intressanta frågor obesvarade.

En av dem är om det kan rättfärdigas att rutinmässigt övervaka ett helt folk – eller om övervakning skall inriktas endast på människor som är misstänkta för brott eller förberedelse för brott.

Sedan har vi naturligtvis frågan vad ett sådant här system kan göra i händerna på människor som inte är lika ädla, osjälviska, visa, eftertänksamma, fridsamma, pålitliga och ödmjuka som dagens politiska ledare. Typ.

Om man tittar framåt, då ser utvecklingen mörk ut. Allt går alltid att motivera, på ett eller annat sätt. Även riktigt dåliga saker. Dessutom är vi nu vid en punkt där tekniken gör det möjligt att övervaka medborgarna på ett helt nytt sätt.

Det enda som kan hålla en sådan utveckling tillbaka är politiska beslut. Men tyvärr verkar våra ledare istället vara entusiastiska inför övervakningsstaten. Det enda sättet att vrida utvecklingen rätt är därför att välja andra politiker, som har större respekt för medborgarna, deras rätt till privatliv och deras fri- & rättigheter.

Internets frihet - populärversionen

Imponerande genomarbetat. [Direktlänk]

Statens mörka sida

Nybloggat på Nyheter24:

Statens mörka sida

Vad vi har att slåss emot...

Putin, Bildt och Pussy Riot

Två år i fångläger blev alltså straffet för de tre medlemmar av Pussy Riot som framfört en protest mot Vladimir Putin i en av Moskvas kyrkor.

I sak är det oerhört. Två år för att ha kritiserat en politiker.

Och ur Putins perspektiv kan detta inte heller vara helt lyckat. Visserligen har han nu hamrat in budskapet att man skall sitta ner och hålla käft i Ryssland. Men processen har samtidigt givit Pussy Riots budskap en oerhörd spridning.

Svenska borgerliga politiker har sällat sig till de upprördas skara efter domen. För en gångs skull handlar det ju om en rättighetskränkning som de själva inte råkat medverka till, i den svenska riksdagen eller i EU. Så de gör just nu allt för att framstå som precis så engagerade i människorättsfrågor som de borde vara även till vardags.

Även om fallet med Pussy Riot väckt oerhörd uppmärksamhet skall man hålla i minnet att detta varken är den första eller den värsta rättighetkränkningen i Putins Ryssland. Snarare är inskränkt press- och yttrandefrihet, rättsövergrepp och våld mot oppositionella vardagsmat där.

Det är obehagligt med ett Ryssland som inte bara gör karottunderlägg av medborgerliga fri- och rättigheter – utan som även är hotfullt mot vissa av sina grannländer och som nu åter är allt tyngre militärt rustat. Speciellt som Ryssland är ett land i Sveriges omedelbara närhet.

Free Pussy Riot!

Mr Grumpy

Jag snöade in på ett spår under gårdagens middag. (Ingen skugga må falla över mitt middagssällskap.) Men jag börjar bli deprimerad. Inget allvarligt, eller så. Mest grumpy. Och en smula frustrerad över tingens ordning. Så här....

Och nu kanske det blir lite långt.

USA vill använda samma verktyg mot brottslighet som mot terrorism

Här kommer en del oroväckande nyheter, via The New American...

"According to the administration, the line between terrorism and crime is becoming increasingly blurry. And so, the Pentagon officials claimed, legislation is needed to further blur the line between national defense and law enforcement. More power should also be granted to allow U.S. troops to intervene at home and abroad even more frequently than they already do." (...) 

"[Assistant Secretary of Defense for Special Operations and Low-Intensity Conflict Michael] Sheehan, citing Obama’s new “strategy” policies, said that the Defense Department would like to begin “integrating” its terror, drug trafficking, and transnational crime operations to “make better use of resources.” He also noted that the U.S. government’s propaganda apparatus — or its effort to “shape the global information and ideas environment,” in Sheehan’s words — would become increasingly important going forward. (...) 

"(...) further blending traditional civilian law enforcement with raw military power will be crucial to implementing the administration’s terror and “security” strategy, Sheehan alleged."

Man tänker alltså låta polis och militär växa samman. Och man tänker använda samma verktyg mot vanlig brottslighet som mot terrorism.

Övervakningsstaten, säkerhetsnojan, hårresande lagar som The Patriot Act och möjligheten att till och med internera amerikanska medborgare på amerikansk mark på obestämd tid var alltså bara början. Nu kommer den totala, militariserade polisstaten.

Detta är inte bara ett amerikanskt problem. EU dras ofta med i den amerikanska säkerhetspolitiken – och har flera gånger visat att man är beredda att offra europeiska medborgares integritet och rättigheter när så sker. USA och EU går hand i hand. Man kan vara rätt säker på att EU kommer att göra vad de kan för att stötta de amerikanska politikerna i dessa frågor – och rulla ut liknande förslag här i Europa.

Swift, PNR, Acta, datalagring... Allt pekar på att EU:s politiker känner större samhörighet med USA än med de egna medborgarna.

Nej, jag hatar inte USA. Men jag är djupt bekymrad över hur friheten, demokratin och de medborgerliga rättigheterna gröps ur i USA. Inte minst för det amerikanska folkets skull.

EU måste börja värna sin självständighet och medborgarnas rättigheter. USA skall vara våra vänner, inte våra herrar.

Läs mer i The New American »