Höstterminen närmar sig oroväckande snabbt och det gäller att klämma ut det sista ur semestern för att ladda batterierna.
Samtidigt känner jag mig mer och mer frustrerad inför ännu en säsong av svensk och europeisk politik.
Den svenska politiska hösten kommer att handla om någon procent här, någon sverigedemokrat som har varit full där och Löfvens nya kläder. Vi kommer att få en och annan kvasidebatt som helt fokuserar på detaljer utan att över huvud taget ägna de underliggande, stora frågorna en tanke.
Tidningarna kommer att vara fokuserade på ännu en säsong av Let's dance och av att någon metakändis berättar om sin förfärliga barndom.
Eller så.
Sämre kommer det att vara med stora och viktiga frågor. Som till exempel tillståndet i den svenska rättsstaten, de demokratiska konsekvenserna av en allt mer utslätad svensk politisk debatt och integritetsfrågorna. Vad gäller sådana frågor kommer det förmodligen att vara precis lika tyst som vanligt.
Om EU kommer det dock – för ovanlighets skull – skrivas en hel del. Det handlar naturligtvis om euro-krisen. Vi kommer att få läsa, se och höra massor om krismöten, panikåtgärder och lurigheter. Däremot är det tveksamt om det underliggande problemet – själva valutasamarbetet – får den kritiska genomlysning det behöver.
Ämnen som till exempel EU:s demokratiska underskott, slöseri med skattemedel och en en växande överstatlighet lär dock inte väcka samma uppmärksamhet. Som vanligt.
Det som inte är på tv-nyheterna, i tidningarna eller på SR:s radar finns liksom inte. Och allt mer av sådant som faktiskt är stort, viktigt och intressant verkar bli bortsorterat när media (och i någon mån våra riksdagspartier) sätter dagordningen.
Detta är en smula problematiskt. De stora politiska frågorna håller på att hamna helt utanför den allmänna samhällsdebatten. Samtidigt känns det som om dessa frågor håller på att bli fler, viktigare och allt mer infekterade.
Det är detta som gör mig så frustrerad.
Frågan är om det finns något rimligt och effektivt sätt att använda ny teknik för att få in de stora frågorna i debatten. Kanske behövs det nya vägar och forum för information, nyheter, analys, kritik och debatt?
Eller också är Let's dance helt enkelt roligare...
Nu är du väldigt pessimistisk. Valutasamarbetet får ganska mycket kritisk granskning, och trenden går mot att det blir allt mer mainstream. Från att ha varit sådant man bara läst om på marginella bloggar och lite "tokiga" människor, så pratas det nu om både "grexit" och "fixit" i mainstream-tidningar nu, och det diskuteras i akademiska(?) kretsar vilket land det är som skulle ha mest att vinna på att lämna systemet - måhända Italien? Även grundproblematiken om olika produktivitetsgrad i olika nationer belyses allt mer, liksom problemen med överdriven skuldsättning.
SvaraRaderaDe stora frågorna _finns_ med i den allmänna samhällsdebaten, även om de inte alltid dominerar den. Assange-fallet och fallet med barnläkaren har till exempel fått upp frågan om förhållandena på svenska häkten. De som är politiskt medvetna vet om att vi har något av ett problem. Frågan skulle kunna återuppstå under hösten om Assange överlämnas till Sverige (kan han stanna inne på ambassaden hur länge som helst?).
Vad gäller slöseri med skattemedel kan vi ju alltid ta den senaste historien med Tillväxtverket. Tyvärr verkar det i viss mån blivit ett drev mot Lugnet personligen, men det finns de som ställer lite större frågor också. Förvisso inte slöseri på EU-nivå, men ändå. Får man upp ögonen för någon konkret skandal där finns det en potential för upprördhet. Det är nog mest en tidsfråga.
Frågan om växande överstatlighet lär också dyka upp, kanske redan under hösten. Det finns en chans att tyska författningsdomstolen säger nej, och då blir det en författningskris i Tyskland och i förlängningen i hela EU. Det lär dra upp frågan om överstatlighet på bordet igen, när man måste arbeta om författningen i Tyskland (och kanske även EU, på samma gång), med risk för att vi inte hinner fixa något nytt innan allt bara går sönder. Om domstolen inte säger nej direkt har man längre tid på sig, men konstitutionella bekymmer lär dyka upp ändå när man försöker hantera euro-krisen, så i slutändan landar vi i en författningsdiskussion ändå, tror jag. Att folk sitter och tittar på Let's dance i den grad att den allmänna debatten går opåverkad genom detta tror jag helt enkelt inte.
Problemet är att det fokuseras på små sakfrågor som Tillväxtverket snarare än själva problemet - att staten kan spendera som den gör.
SvaraRaderaTyvärr har C Northcote Parkinson en poäng när han diskuterade problemet med cykelställsfrågor, frågor som är tämligen simpla och därför alla kan sätta sig in i och ha en åsikt om. Vårt samhälle rymmer så många fler frågor som inte kan vara "snackisar". Kanske att EU har lett till att komplexitetsnivån blivit högre, vi tvingas även tänka på vad som händer i andra länder och i Bryssel. Tyvärr gör Henrik rätt i att oroa sig för den här utvecklingen. Det är om annat inte ett bra skäl att minska och förenkla antalet lagar och regler till något som blir hanterbart
SvaraRaderaEU i sig hade inte behövt leda till en ökad komplexitetsnivå.
RaderaDäremot har EU's massiva och exponentiellt tillväxande byråkrati garanterat den ökningen.
En tillväxt som för övrigt fortsätter. Frågan är om det egentligen är möjligt att vända trenden utan att först kapa ned eurokratin till en tiondel eller mindre.
Den här utvecklingen känner vi i Sverige till i mindre nivå från den massiva utvecklingen av den "ofantliga" sektorn under tidigare år.
Anmärkningsvärt att det i dag inte finns en enda svensk politiker villig att peka med hela handen mot EU givet vår egen historia...
Kanske det behövs en riktig PIRAT-TIDNING med tillhörande TV-kanal. Men hur den ska fungera vet jag inte. Börja konkurrera om utrymmet även i media helt enkelt utanför bloggosfären.
SvaraRaderaJag kan tänka mig skriva för den.
Anonym: Nja och njä. För dem som är tillräckligt intresserade för att själva söka information (och läsa de sidor ingen annan läser) kan det vara så. Men för alla miljoner som skall bestämma vilka som skall bestämma tror jag att det ser lite dystrare ut.
SvaraRaderaWaldemar: Det ligger mycket i det du skriver.
SvaraRaderaErik: Jo. Vad som är svårt är dock inte att starta något, utan att starta något som får genomslag. Det är knäckfrågan.
HAX: vad piraterna (eller någon närstående) borde satsa på är någon slags aggregationssajt à la Huffington Post. De svenska landsortstidningarnas content är ändå så stark dominerat av TT-material att det går att konkurrera
SvaraRaderaJag tror du underskattar nätet.
SvaraRaderaVisst, TV och press rapporterar vidare som vanligt, men vad får dig att tro att de fortfarande är så drivande i opinionsbildningen?
Som jag ser det lever "gammalmedia" i en bubbla.
När jag pratar med andra om nyheter så har de i 7 av 10 fall genererats från nätet, inte från svensk TV eller dagspress. Personligen konsumerar jag 98% av mitt mediautbud från nätet. Jag prenumererar inte på någon dagstidningen och om jag kollar på TV så är det SVT-play kanske 2-3 gånger i månaden.
Den politiska journalistiken har utarmats lite. Det är förstås enklare för journalister att bli megafoner åt politiker som vill föra ut sina argument.
SvaraRaderaNär nu budgeten kommer - så kommer det att skrivas spaltmil om alla regeringens satsningar. Men det kommer inte att skrivas som sådan som man inte satsar på. Eller satsar på i skymundan, som t.ex. FRA.
Varenda minister borde nagelfaras efter deras förmåga (eller bristande sådan) att sköta sitt fögderi och det innebär också att säkra en bra ekonomi.
Den svenska samhällsdebatten har skrumpnat ihop de senaste 10 åren och blivit direkt äckligt kvävande. Lyssna på partiledardebatterna. Alla bara jamsar Annie Lööf plattityder. Media och opinionsbildare har valt en självpåtagen roll där de tycker att "bråk" och "konfrontation" är något fult samtidigt som det finns en fruktansvärt stark social stigmatisering mot de som vågar överträda gränserna för vad som är accepterade åsikter. De som vågar ta upp kontroversiella frågor bemöts aldrig med sakargument utan hysteriska fördömande och krav på avsked, censur, publiceringsförbud och utstötning av kättaren.
SvaraRaderaDen mentala självcensuren är inprogrammerad i ryggmärgen hos svensken idag.
"Varenda minister borde nagelfaras efter deras förmåga (eller bristande sådan) att sköta sitt fögderi och det innebär också att säkra en bra ekonomi."
SvaraRaderaGlöm gammelmedia. Riksdagsdebatterna finns här. Det är bara kommentera direkt; lägga upp klipp på youtube, justin.tv, live blogga etc.
Felet sitter i er hjärna. Gammelmedia får inte mer makt än ni ger dem. Jehovas vittnen kan skriva publikationer, knacka dörr och ha evenemang. Men det spelar ingen roll för det är ändå ingen som bryr sig om vad de säger, så länge de inte uppmärksammas.
Politiken måste bli sexigare. I dagens nyhetsbrus tittar vi bara upp ifall vi ser nån vi vill ligga med. Vem vill ligga med Fredrik Reinfeldt eller den där nya (s)-ledaren (de byter så ofta så jag har slutat lägga deras namn på minnet)? Vem vill bli påsatt av Göran Hägglund? Vem vill bonka på Åsa Romson? INTE JAG! I ett kort ögonblick lekte jag med tanken på hur det skulle vara att ge Annie Lööf lite stock, men efter två eller tre uttalanden i radio med henne insåg jag det bara skulle leda till skuldkänslor...
SvaraRaderaVi väljer våra favoriter på "Let's Dance" efter samma kriterier, och kandidaterna på den scenen är fler och mer lovande (oavsett sexuell läggning).
Ingen av våra politiker utstrålar sensualism och ingen av dem väcker åtrå. Politiken innehåller inget signalspråk som väcker politiskt omedvetna människors uppmärksamhet. Däremot kan man göra dem förbannade. Kåthet och ilska sitter nog i samma del av hjärnan (därav reaktioner i form av försoningssex).
Så vill du ha ut ditt politiska budskap måste du fundera på hur du skall väcka hjärnan och känslorna på medborgaren.
Rebecca pekar på ett väsentligt inslag i svensk "debatt".
SvaraRaderaMånga gånger så sker ingen debatt utan det är tillmälen och utfulning som gäller och det är tillräckligt. Tydligen.
När det gäller euron så är ju saken den att att i princip alla ledarsidor av rang, alla proppmätta industrifarbröder och akademiker av alla de slag var starka anhängare av euron. Alla dessa, som alltså utgör det så kallade etablissemanget, har naturligtvis oerhört att klämma fram ett "jag hade fel, riktigt jävla fetfel".
Och kan man inte konstatera något så enkelt så blir det heller ingen diskussion.
Likaså invandringspolitiken.
Aldrig att någon käftar ner den som är invandringskritisk utan istället så svingar man det magiska rasistspöet och alla goda nickar, där fick hen.
Frustrationen gror i Sverige och MSM är en inte oväsentlig faktor till det.
Peter Harold:
SvaraRaderaÅsa Romson ska snart vara mammaledig, så hon klarar sig nog utan din hjälp.
-> Johan Tjäder
RaderaDet var en glädjande nyhet att hon skall vara mammaledig! :-)
Nåväl, jag hoppas ändå att de fria medierna (icke gammelmedier) lyckas etablera sig som en naturlig kunskaps- och nyhetsförmedling för medborgarna, och det snart inte längre lönar sig att locka läsare fördumningsjournalistik á la Let's Dance. Jag ser bara till mina egna medievanor; jodå, det duger att kasta en hastig blick på DN:s, SvD:s och Expressens löpsedlar, men vill man veta vad som verkligen skett googlar man vidare efter ämnet. Problemet är att jag som nyhetskonsument måste göra det jobb som redaktionen och journalisterna borde ha gjort.
Det som gör mig oroad är att fria skribenter som t.ex. HAX anammar gammel-journalistikens uttryckssätt, och i hopp om att nå fler läsare skriver texter med mindre innehåll.
Jag har bloggat om ämnet redan tidigare, och min vision är att de fria skribenterna borde samverka på en gemensam plattform. Ett tekniskt exempel är Newsmill, men man skulle lika gärna kunna skapa en portal för skribenter med liberal och libertariansk anknytning. Och det skulle gå att göra den tämligen sexig...
Minns hur Flashback.se en gång i tiden var en utmanare till gammelmedierna vid sekelskiftet. Sedan har andra sajter dykt upp med alternativ nyhetsrapportering som t.ex. Politiskt Inkorrekt och Avpixlat. Det måste gå att skapa något lika stort i frihetlig anda. Eller också är vi liberaler och libertarianer pedagogiskt dysfunktionella.
HAX! Jag fäste mig speciellt vid den här meningen i din text: "Det som inte är på tv-nyheterna, i tidningarna eller på SR:s radar finns liksom inte." Och du har så rätt, så rätt: Megafonjournalistiken breder ut sig allt mer eftersom journalister med få undantag är ett lat släkte och sällan tar strid för lite vassare jobb än vad som nu beodras av politiker och lobbyister dompterade redaktionsledningar. Och vaför har det blivit så här, kan man undra. Sätt igång tankeappraterna, bästa HAX-läsare, läs http://breddning.piratpartiet.se/2012/04/26/balans-mellan-statsmakterna-i-montesquieus-anda/ och bitarna faller på plats!
SvaraRadera