I medkänslans skymningsland

Efter att ha arbetat några år i Europaparlamentet fruktar jag att jag aldrig kommer att bli mig själv igen. Själva sättet på vilket jag betraktar min omgivning har fått sig en törn. Jag antar att det är så det blir när man faller genom spegeln och ner i politikens Underland.

En del saker man får se är bara absurda. Som cocktailpartyt i solidaritet med jordbävningens offer på Haiti. Den franska trerätterslunch som arrangerades för att diskutera problemet med att medborgarna är så feta nu för tiden. Eller varför inte drinkbjudningen för att öppna en utställning om alkolås på bilar?

Annat är helt jävla surrealistiskt. Och den listan tror jag bestämt toppas av champagnebjudningen mot hemlöshet.

Ledamöter i Europaparlamentet har rätt att ordna utställningar i parlamentets lokaler. Ofta används detta av företag och särintressen som vill visa upp sig och sitt arbete för de folkvalda.

Någon enstaka gång används dessa utställningar även för att lyfta fram en eller annan behjärtansvärd fråga. I detta fall för att öka medvetenheten om hemlöshet. Visst, det är en fin tanke. Men man borde kanske funderat igenom hur det skulle ske lite mer noga i förväg...

Till att börja med ställde man ut tio-tjugo metallskulpturer av hemlösa, i naturlig storlek, i ett av parlamentets utställningsområden. På väggarna en del affischer som underströk frågans betydelse.

Sedan öppnades utställningen av en ledamot och någon företrädare för en välgörenhetsorganisation. Efter deras tal utbröt en champagnebjudning med tillhörande mingel.

Denna bild kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Ledamöter i dyra kostymer och dräkter, snordyra frisyrer insvepta i en air av dyrbar eau-de-toilette. Och i händerna, ett fast grepp om skumpan och tallriken med cocktailsnittar. Minglande runt mellan de statiska bronsavgjutningarna av mindre välbeställda medborgare.

Notera att detta inte var fråga om någon välgörenhetsgala för att samla in pengar. Inget av substans gavs till eller gjordes för de hemlösa. Hela syftet med övningen var att visa upp en bild av engagemang och medkännande från väldigt hög höjd.

Det kusliga är att den genomsnittlige ledamoten i Europaparlamentet inte på något sätt uppfattar sådant här som elitistiskt, von oben, stötande eller ens märkligt. Det är så här livet är i den politiska bubblan.

Det närmaste en normal ledamot kommer hemlösa människor är när de susar förbi dem i Europaparlamentets chaufförskörda, svarta Mercedez-Benz-bilar.

Där har du den härskande politiska klassen. Ett kotteri av moraliskt ovårdade människor från vänster till höger, från norr till söder. Det här är den normala utsikten för de Väldigt Viktiga människorna, från deras glastorn.

Tillsammans med chefen, Pirate MEP Christian Engström, betraktade jag klentroget denna tablå – medan vi var på väg ut ur parlamentet för att ta oss en bira eller två på egen bekostnad.

Väl ute på Place Luxembourg mötte vi en alldeles riktig, belgisk uteliggare. För ett ögonblick övervägde vi möjligheten att försöka få in honom i parlamentet och ta med honom till den pågående champagnebjudningen. Men vi insåg snabbt att ett sådant stunt inte skulle tas emot speciellt väl...

[In English at TEC»]