Ökad nota för EU-topparnas privatflyg, deras egna klimatmål till trots

EU - som beslutat minska utsläppen av CO2 med 55% de kommande nio åren - har gjort en ny upphandling av tjänsteresor med privatjet. Prislappen för de kommande fem åren är 13,5 miljoner euro, jämfört med den föregående periodens 10,7 miljoner euro. Vilket är en ökning med 26%.

Det är möjligen rimligt att EU:s högsta ledare ibland behöver åka inhyrda affärsplan. Men det är inte det som är grejen.

EU:s ledare vill att alla andra skall minska sitt flygande - men lägger själva mer på att hyra affärsjet. Vars användning leder till större CO2-utsläpp än om de flugit reguljärt. Eller tagit tåget. Eller zoomat.

Vilket naturligtvis sänder en signal om att EU-topparna inte tycker att klimatfrågan är så viktig att den skall behöva påverka dem själva och deras bekvämlighet.

Samtidigt som de predikar avhållsamhet för folket flyger Ylva Johansson och hennes kollegor fram utan att behöva komma i kontakt med vanliga människor - mer än att det sker på skattebetalarnas bekostnad.

Gör som vi säger, inte som vi gör.

Anständigt folks flathet ger vänstern svängrum

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Anständigt folks flathet ger vänstern svängrum »

»Att kommunistiska symboler och ikoner förvandlas till modeaccessoarer är inte bara stötande. (...) Skyltar man med reklam för död, förtryck, utrensningar, massmord och terror – då måste alla vi andra säga ifrån. Och de som pryder sig med dessa symboler får finna sig i att bli kritiserade och ifrågasatta.«

Vänstern är rasistisk

Identitetsvänsterns sätt att resonera är rasistiskt. På något annat sätt kan jag inte tolka saken.

Borgerliga och frihetliga människor anser att alla skall vara lika inför lagen, ha samma rättigheter och skyldigheter och att man ansvarar för sina handlingar.

Identitetsvänstern tycks däremot mena att människor av till exempel viss etnisk, kulturell och religiös bakgrund inte kan förväntas vara ansvariga för sina handlingar. Vilket kan förklara dess apologetiska inställning i frågor som till exempel har med hedersförtryck att göra. (Samtidigt som vänstern påstår sig vara feministisk i en »vit« kontext.)

Vänstern menar med andra ord att vissa människor är underlägsna – vilket i sin tur ursäktar både det ena och det andra som aldrig skulle accepteras i resten av samhället.

Det är väl så det blir när man betraktar människor som tillhörande olika kollektiv istället för som fria och unika individer.

En konsekvens av detta är att rättsstaten undermineras. Ett annat att vänstern sviker de nya svenskar som inget hellre vill än komma in i samhället på någorlunda lika villkor.

Identitetsvänsterns von oben-attityd gör den helt enkelt rasistisk.

Den auktoritära statens flinande ansikte

Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP)  säger sig vilja värna yttrandefriheten. [Länk»]

Hon pekar speciellt ut tre grupper som hon anser vara extra utsatta och därmed extra skyddsvärda: journalister, förtroendevalda och konstnärer.

Alice Bah Kuhnke har verkligen ingen skam i kroppen. Människan är ju själv statsråd i en regering som sätter konstnärer i fängelse på grund av deras konst!

Orwells nyspråk möter Kafkas kontextuella gungfly. Detta är maktens arrogans helt frikopplad från verkligheten och den egna maktutövningen. Skäms!

Till yttermera visso pekar kulturministern ut tre grupper som extra skyddsvärda – som bara råkar vara reservat för allehanda postmoderninster, vänsteraktivister, radikalfeminister, sociala rättighetskrigare och rödskägg. Gauche caviar.

Detta dessutom i en tid då EU och dess medlemsstater gör allt de kan för att begränsa vanligt folks yttrandefrihet på nätet och i sociala media. Detta i en tid då Big Government och Big Media försöker strypa internets fria flöde av information. Detta i en tid då överheten försöker ändra själva språket till att passa dess dunkla syften. Detta i en tid då vänstern försöker tysta dem som har andra åsikter.

Den härskande politiska klassen kan dra åt helvete.

Sällsynt – självkritik till vänster

Det finns faktiskt vissa vänsterröster som idkar en smula självkritik efter det amerikanska presidentvalet. Här Jonathan Pie a.k.a. Tom Walker.

Youtube »

Vänsterns och maktelitens omsorgsfullt stensatta väg till helvetet

Vänsterns försök att piska in folket i en av den själv definierad politiskt korrekt fålla förde Donald Trump till makten.

Vänstern kanske vill väl, men förblindas och uppfylls av sin egen förmenta godhet. Den försökte vinna en total seger, men misslyckades. Istället skapade den ett Frankensteins monster.

Den politiska makteliten är också medskyldig. Den har distanserat sig så långt från folket att vanliga människor börjar undra på vems sida den egentligen står.

Den har utvecklats till en härskande klass som vill bestämma över andra och leva gott på folkets bekostnad. Korporativism och maktkorruption har blivit något slags normaltillstånd. Samtidigt förfaller samhällelig kärnverksamhet och demokratin ligger i respirator.

Ändå vill många av dem väl – de fina människorna som anser sig veta bättre än alla andra. Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.

Elitens von oben-attityd yttrar sig ofta i att man uttalar sig nedlåtande om vanliga människor, deras bekymmer och oro. Ofta är politiken varken verklighetsförankrad eller faktabaserad. Och med en politisk modell där en knapp majoritet kan tvinga alla andra att leva sina liv på ena eller andra sättet skall man inte bli förvånad om folk sätter sig på tvären.

En väg ur allt detta vore att återföra makt från politikerna till folket. Att låta människor göra de val som passar dem själva bäst. Att i möjligaste mån lämna folk i fred. Att låta marknaden växa och skapa välstånd istället för att motarbeta företagande. Att fokusera politiken och dess funktionärer på att sköta ett fåtal gemensamma, samhällscentrala funktioner – och att göra det bra.

Men detta kommer knappast att ske så länge vänstern och den politiska makteliten får bestämma. De vill styra och ställa över folk – även om detta går långt bortom deras förmåga och kompetens.

Folket måste på egen hand försvara och återerövra sin frihet och individens makt över sitt liv.

Sker inte det kommer människors frustration till slut att ta sig andra uttryck. Som att vända sig till auktoritär populism, som är värre än det vi har i dag. Folk kommer till slut att kräva förändring – hur den än ser ut. Det ger historien många exempel på. Vore det inte lämpligt att växla in på ett nytt spår innan det sker?

Vi lever onekligen i intressanta tider.

Slutligen: Var observant och kritisk. Hämta information från olika källor. Tänk själv. Och lita inte på någon. Inte ens på mig.

Lägg Ocean Gala vid Stadsgårdskajen!

Jag och mina Facebookvänner har kommit fram till följande:

Lägg flyktingkryssaren Ocean Gala vid Stadsgårdskajen i Stockholm, istället för i Utansjö.

Det finns väl en ledig kajplats vägg i vägg med Fotografiska Muséet, nu när isbrytarna ligger upplagda någon annan stans?

Vatten, el och avlopp finns redan framdraget i kajkanten.

Det är nära såväl till MacDonalds som till Kajsa Wargs matbutik och den där cholkadfabriken på Renstiernas Gata.

De yngre flyktingarna kan hjälpa folk att bära väskor till Finlandsbåtarna. Och vakta gästernas hundar utanför Urban Deli.

Det kommer alltid att finnas färskt surdegsbröd gjort på antoposofiskt mjöl på fruktostbuffén.

I närheten finns riktiga passagerarfärjor ifall någon vill... besöka ett annat land istället.

Det ligger nära Gamla Stan, i vilken flyktingarna kan lära sig mer om vår historia. Besöka Stortorget och höra om tiden då man högg huvudet av folk i det här landet.

Gröna Lund, bara över vattnet! Barnen och tonåringarna kan gå på Gröna Lund hela dagarna. Äta spunnet socker och åka kräkmaskin.

Utsikten över Strömmen mot Grand Hôtel i kvällssolen blir magnifik!

Och så kan de se den svenska flaggan hissas över Kastellholmen varje morgon så länge Sverige är ett fritt land. Kan man tänka sig något finare sätt att integrera folk?

(Texten ovan kan innehålla spår av sarkasm.)

Kändisarna, samhällsdebattens dryga lallare

Sist i eftermiddagens SR Studio Ett möttes Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi och artisten Mikael Wiehe i en diskussion om kändisar som känner, tycker och ger sig in i den politiska debatten.

Det hade kunnat bli ett intressant inslag. Känslostyrda artister mot logik och fakta. Speciellt som känsloargument tenderar att ha större genomslagskraft än den ofta tråkiga och brutala verkligheten. Gott ställs mot ont – trots att det som vid en första anblick kan antas vara "gott" ofta är substanslöst eller direkt kontraproduktivt.

I debatten gav Arpi svar på de frågor han fick. Wiehe lyckades däremot undvika att svara på samtliga frågor som ställdes – på ett sätt som skulle imponera på Bosse Ringholm. Allt som dröjer sig kvar efter sändningen är den anklagande ton som Weihe lyckades etablera, i kraft av sin ställning som känd sångare.

Trots de känslomässiga rökridåerna finns det något i vänsterns debattstil som närmast kan beskrivas som härskarteknik, ett slags arrogant feghet. Vi som sett kommunismen på nära håll känner igen den. Det är obehagligt.

Media borde se som sitt uppdrag att ställa kändisar som skriver debattartiklar och upprop mot väggen. Ger man sig in i den politiska debatten, då bör man även vara beredd att ta denna debatt. Men det sker nästan aldrig. Det räcker uppenbarligen med att känna, tycka och att surfa på sitt kändisskap. Lallarna kan fortsätta att lalla, utan att störas av kritiska frågor.

(Detta känns som en outtömlig källa av ämnen för podcasts. Med lite annonsörer skulle det gå att ordna.)

Lyssna på Studio Ett här. Inslaget börjar vid 1h24. »

Stöd denna blogg »

Tog Wallström en rövare?

Vad gäller Kommunals gräddfiler till lägenheter – så säger utrikesminister Margot Wallström (S) att hon själv inte gått förbi någon kö.

Visst. Hon kanske inte har gått förbi någon i Kommunals interna kö. Men eftersom inga av dessa lägenheter lämnas till Bostadsförmedlingen – så är det uppenbart att hon har gått förbi den verkliga kön. Den som alla vanliga människor måste stå i. I årtionden.

Visst. Det är rimligt att landets utrikesminister har en centralt belägen bostad i huvudstaden. Vi hade till och med kunnat skaffa henne en för skattepengar. Men det som är anmärkningsvärt är att ett politiskt parti som bär en stor del av ansvaret för bostadskrisen, som talar om solidaritet, som påstår sig stå på vanligt folks sida – att detta parti gynnar sina egna pampar och funktionärer framför folket.

Fast dubbelmoral från sossarnas sida... Vad är nytt?

Efter Kommunal-skandalerna – när kommer drevet mot Margot Wallström?

Dagens avslöjande om fackförbundet Kommunal är som följer...

"Kommunal äger en rad fastigheter i Stockholms innerstad och delar ut paradvåningar till sina höjdare: chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. 

Hyrorna är låga och flera av våningarna är topprenoverade. 

Andra fastighetsägare lämnar hälften av sina hyreslägenheter till bostadsförmedlingen – men Kommunal har inte släppt en enda lägenhet på 16 år."

Länk till Aftonbladets artikel »

Det enda som förvånar mig är att folk blir förvånade. Sådant här har pågått i alla tider. Eliten inom sossarna och LO har ett närmast sovjetiskt förhållningssätt.

Man kan förstå att fackets och partiets medlemmar – som ofta är vanligt, enkelt folk – blir upprörda när deras företrädare tar för sig (som regel på medlemmarnas eller vanligt folks bekostnad).

Men det som verkligen stör mig är den uppenbara dubbelmoralen.

Ta till exempel utrikesminister Margot Wallström (S) och hennes skatt.

Hon satt som EU-kommissionär i tio år. Med en nästan obefintlig EU-skatt.

Samma skatteregler gäller för ledamöter i Europaparlamentet. Så de svenska ledamöterna har ingått en frivillig överenskommelse om att betala svensk skatt på sina EU-inkomster. De anser att allt annat skulle sticka i ögonen på folk.

Men inte Margot. Hon ville inte ansluta sig till denna frivilliga överenskommelse.

Under sin tid i kommissionen plockade hon ut nästan 30 miljoner i lön. Mer eller mindre skattefritt.

Margot Wallström har inte gjort något formellt fel. Och skatterna är på tok för höga. Vad som däremot är problematiskt är att Wallström företräder ett parti som tvingar på folket en av de tyngsta skattebördorna i världen. Och som inte drar sig för att kasta folk i fängelse om de försöker komma undan. Ett parti som påstår att "det är häftigt att betala skatt".

Vad vi ser är arrogant dubbelmoral, i full blom.

Utöver de 30 miljonerna får Wallström en i princip skattefri EU-pension på ungefär en miljon spänn om året.

Men hon tycks komma undan med det. Från mainstreammedias sida har det (vad jag vet) inte ställts en enda fråga till utrikesministern om varför hon som EU-kommissionär avstod från det häftiga i att betala svensk skatt – nu när det faktiskt fanns en möjlighet att göra det.

Läs mer i Svensk Tidskrift »

Sossar må vara dåliga på att hantera sin makt på ett vettigt sätt. Men de har en oäverträffad talang när det gäller att utnyttja sin maktposition för att gynna sig själva – på andras bekostnad.

Idiothem: (V)interfest på Södermalm

Youtube »

Plot-twist på Södermalm

Idiothem fortsätter häckla finvänstern på Södermalm. Denna gång med en möjligen oväntad plot-twist. | Youtube »

På Södermalm tätnar intrigen...

Youtube »

Moln över Södermalm

Youtube »

Ännu en dag på Södermalm...

Youtube »

Ytterligare lite senare, på Södermalm...

Youtube »

Flyktingkrisen får vänstern att förneka verkligheten

Just nu upplever vi ett märkligt skådespel. Ett antal vänstermänniskor vänder ut och in på sig själva i sina försök att ta avstånd från verkligheten.

Naturligtvis talar jag om flyktingkrisen. Den har nu nått en punkt där det är helt oväsentligt vad man tycker om invandrare, utlänningar och migrationspolitikens principiella inriktning.

Väldigt snart kommer det inte att finnas plats att husera fler ankommande flyktingar. I vart fall inte under rimliga och värdiga förhållanden.

"Det finns ingen flyktingkris" tycks ändå vara de senaste dagarnas mantra från vänster.

Som om inte idén med tältläger i den svenska vintern är tillräckligt vansklig? Det räcker med en klassisk skånsk snöstorm. Eller ett längre elavbrott, någon av de där gnistrande kalla januari-mornarna. Då kommer människor att dö!

Vad är nästa steg? Visst, det går att inhysa uppemot 20.000 människor, packade som sardiner, i Katarinabergets skyddsrum på Södermalm i Stockholm. Men det skulle medföra oerhörda problem – praktiska, sociala, psykiska och ordningsmässiga. Jag tror helt enkelt inte på underjordiska interneringsläger.

Men det är i sådana banor man måste börja tänka när alla någorlunda rimliga mottagningsplatser tar slut. Vilket kommer att ske i närtid.

Att påpeka detta är inte att gå SD:s ärenden. Verkligheten bryr sig inte om partipolitik. Detta handlar om att förhålla sig till rådande förutsättningar. Sverige är just nu väldigt nära gränsen för hur många asylsökande vi kan ta emot utan att kaoset blir totalt.

Och ju mer finvänstern yrar om att verkligheten är sverigedemokratisk – ju fler annars förnuftiga människor kommer att ha svårt att förhålla sig till den. Och ju fler väljare knuffar vänsterns nyttiga idioter rakt i SD:s armar.

Lyckligtvis finns det sansade vänsterröster, i vart fall inom socialdemokratin. Läs deras idépolitiska nestor, Anne-Marie Lindgren i partitidningen Aktuellt i politiken: Förnekelse är inte lösningen »

Kan inte folk bara försöka vara rationella? Vi har en akut flyktingkris. Så intressant. Vilka realistiska handlingsalternativ finns? Vad är mest rimligt att göra? Och hur går vi till väga för att göra detta?

(Som det ser ut nu lutar det allt mer åt att svaret blir något slags volymbegränsning.)

Jag har inget emot invandring som sådan. Tvärt om. Jag vill att människor skall har frihet att leva och bo där de vill. Men inte på andras bekostnad. Och precis som när det gäller frihet i alla andra sammanhang – så går gränsen för människors frihet där de kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Personligen tycker jag även att vi skall hjälpa flyktingar, av humanitära skäl och efter förmåga. Men att obetänksamt gå bortom denna förmåga skulle vara ödeläggande, så väl för flyktingarna som för svenska folket. Då släpper man lös krafter som inte går att tygla.

Vi lever i intressanta tider

Något är på väg att hända med vårt samhälle.

Staten håller på att stärka sitt grepp om folket. Vi ses inte som individer och fria medborgare, utan som undersåtar. De lagar och regler vi har att rätta oss efter förändras allt mer från att skydda oss mot andra till att skydda oss mot oss själva. Morallagstiftning, förmynderi och pekpinneri blir allt vanligare inslag i politiken. Vår demokratiska fri- och rättigheter urholkas (som nu senast i Spanien). Och en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat håller på att rullas ut. Något slags neo-konservatism är på väg att socialisera människan – uppbackad av en byråkrati som inte längre förmår fokusera på det som är väsentligt.

Det folkliga motståndet mot makten blir ofta förvirrat. Den så kallade Occupy-rörelsen lyckades möjligen identifiera ett antal verkliga problem. (Lustigt nog till stora delar samma problem som Tea Party-rörelsen pekade på.) Men den stod handfallen vad gäller vad man skall göra åt saken. Att ropa efter mer reglering är knappast lösningen när det som är fel ofta skapats av just politiska beslut, det vill säga regleringar.

Samtidigt håller något slags ny, snipig åsiktselit på att ta form. Den skiljer sig från tidigare generationer av den tyckande klassen genom aggressivitet parad med snarstuckenhet – vilket utmynnar i något slags arrogant feghet. Den är inte konsistent, utan fylld av självmotsägelser. Den anser sig ofta stå över fakta, logik och kända orsakssamband. Den silar mygg och sväljer kameler. Och den drar sig inte för att kräva att politiken och statens våldsmonopol skall ställa sig på dess sida.

Runt om oss faller världen långsamt sönder i något slags tilltagande... entropi. I öst beter sig Ryssland oacceptabelt, samtidigt som landet försöker dölja sina intentioner med klassisk maskirovka. I syd utövar vettvilliga islamister ett skräckregemente som driver människor på flykt och som riskerar att på olika sätt spridas till vårt samhälle. I väst beter sig USA oroväckande ofta omdömeslöst och oskickligt. Och här i Europa är hela det finansiella systemet i självsvängning, på grund av ett politiskt tvångsäktenskap mellan Spara och Slösa.

Och på något sätt känns det som om allt det ovanstående hänger samman.

Jag känner mig rimligt säker på att det inte bara är jag som blir äldre, utan att det faktiskt håller på att bli värre.

Det är många bollar i luften samtidigt. Hela systemet känns metastabilt. Och då kan små förändringar få stora konsekvenser. (Vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt – men lär bli omtumlande.)

Vi lever i intressanta tider.

Åsiktsmaffians trams avleder folkets uppmärksamhet från sådant som är viktigt

Samhällsdebatten är både ängslig och arrogant – samtidigt.

Ofta landar det i att man vill ändra på människor. Vilket är tankebanor som politikerna, som stiftar våra lagar, inte är sena att haka på.

Det skall ändras på vårt språk och enskilda ord skall fulas ut. Det skall ändras på vår kulturhistoria, eftersom tidigare generationers kulturskapare inte uppfyller dagens krav på politisk korrekthet. Alla skall tvingas in i en feministisk analys. När det gäller människors etnicitet är förvirringen i tilltagande om vad man "får" och "bör" säga. Högljudda aktivister uppmuntrar politiker att stifta morallagar. Och politiken detaljstyr personliga saker, som vem av föräldrarna som skall vara hemma med nyfödda barn och hur länge. Detta för att bara ta några enstaka exempel.

Dagens politiskt korrekta moralpanik handlar om att motormässan i Jönköping inte uppfyller den självutnämnda åsiktselitens krav på köns- och rasbalans. [Länk»] Vilket är trams.

(Jag undrar för övrigt hur den fina bokmässan i Göteborg skulle stå sig i en fördjupad analys av klass och etnicitet. Men det räknas nog inte – eftersom bokmässan, till skillnad från motormässor anses vara ett arrangemang med något slags inbyggd, underförstådd godhet.)

Samtidigt finns det områden där det kanske vore läge att rota lite i samhällets attityder, men som totalt ignoreras av åsiktsmaffian. Det gäller sådant som respekt för människors frihet, egendom och säkerhet. Det gäller respekt och förståelse för våra medborgerliga fri- och rättigheter och principen att dessa skall vara lika för alla. Rättsstatens principer. Öppenhet och insyn i den demokratiska processen. På dessa områden är intresset vanligtvis obefintligt.

Ibland kan jag få för mig att allt trams som dominerar den svenska samhällsdebatten har ett syfte. Nämligen att avleda uppmärksamhet från sådant som är viktigt, på riktigt.

Verdi och Shakespeare i åsiktskorridoren

Jag tog en liten tupplur på soffan och vaknade upp till SR P1:s kulturprogram Kritiken.

Man diskuterade Verdis opera Otello, baserad på Shakespeares pjäs Othello.

Det förekom vissa snabba resonemang kring musik, sång och scenografi. Sedan lossnade det. Först ut var åsikten att detta drama kanske inte alls handlar om svartsjuka, utan om osunda mansideal. Såpass. Detta följdes sedan av en ängslig diskussion om hur man skall förhålla sig till att Otello traditionellt är svart och inte sällan spelas av svartsminkade vita människor. (Den svenska kulturvänstern har, som bekant, något slags problem med svarta människor.)

Giuseppe Verdi dog 1901. William Shakespeare sägs ha somnat in 1616. Båda herrarnas verk är en bild av respektive tidsepok. Båda försökte behandla ett evigt mänskligt ämne. Lev med det eller stanna hemma och titta på Let's Dance istället.

Naturligtvis är Verdi och Shakespeare otidsenliga och omoderna. Deras verk speglar och berättar om deras tid.

Det är upplysande för oss som lever i dag att få möta bilder av hur man såg på saker och ting förr. Det är intressant, viktigt och värdefullt för oss att få se vilka attityder och stereotypa bilder man levde med för ett par hundra år sedan. Detta är något som en normal människa är fullt kapabel att förhålla sig till. Det sätter dagens moderna samhälle i perspektiv.

Det är inte alls så att jag är emot nytolkningar och moderniseringar av klassiska verk. Vad jag stör mig på är att man kritiserar de klassiska verken som sådana, för att de inte lever upp till dagens politiskt korrekta nymorlistiska påbud. Att man kritiserar kultur från 1800- och 1600-talen för att den inte är svenskt surdegsradikal.

Hur kan man förvänta sig att vi skall förstå vår värld om vi inte skaffar oss ett grepp om hur den ständigt förändras? Hur skall vi alls kunna sätta vår egen tid i perspektiv om allt som i dag upplevs som stötande rensas ut på scenerna, ur Pippi-böckerna och ur Tintin-albumen? Och hur skall nästa generation kunna förstå sin verklighet om historien är censurerad och den klassiska kulturen tillrättalagd?

Slutligen: Jag vägrar att finna mig i att de stora, klassiska verken förminskas och misstänkliggörs bara för att de inte ryms i den svenska åsiktskorridoren. Jag blir beklämd av den svenska kulturdebatten när den hastar förbi det konstnärliga för att istället fokusera på politiska pekpinnar. Och jag blir förbannad när dagens kulturkritiker behandlar mig som om jag vore en idiot utan förmåga till självständigt och kritiskt tänkande.