Några ord vid arbetsdagens slut..

Det här med att arbeta inne i det politiska maskineriet har sina sidor.

Till exempel krävs ett visst mått av kognitiv och moralisk dissonans för att avstå från att ge somliga människor en smäll på käften. För deras principlöshet. För deras svek mot människors frihet och rättigheter. För deras von oben-attityd och bristande verklighetskontakt. För deras odrägliga storhetsvansinnes skull.

Istället knyter man näven i byxfickan och går in i något slags politiskt tunnelseende. För det saknas verkligen inte "piratfrågor" för oss att jobba med i Europaparlamentet. (Och det är ju dem (pp) har väljarnas mandat att jobba med.)

Men samtidigt känner man sig... smutsig bara av att befinna sig inne i detta bygge. Det är här som besluten om mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och fler regleringar fattas – i något slags anda av handlingskraftig och självgod inkompetens.

Saker som gör mig extra upprörd är när fakta och verklighet talar sitt tydliga språk – men fullständigt ignoreras av människorna i demokratikvarnen. När de helt enkelt väljer att vifta bort information om att något är uppenbart fel. När de tokvägrar att ens diskutera sådant som inte passar deras syften.

Skulle det inte få dem att se direkt fåniga ut skulle de mycket väl kunna förneka själva gravitationens existens, i sin iver att baxa någon rapport om regler för äggtransporter genom beslutsapparaten. (Någonstans i mitt bakhuvud ringer för övrigt en klocka som säger mig att något åt det hållet faktiskt redan kan ha skett...)

För att nu inte tala om när de människor som uppbär folkets förtroende medvetet sticker kniven i våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. När de reducerar den demokratiska processen till framstressade voteringsresultat. När de ägnar sig åt anti-intellektuellt, vulgärt maktspråk.

Visst, det finns en del vettiga människor inne i systemet. Men de väljer sina strider med stor försiktighet. De avstår ofta från att göra det rätta och hederliga, eftersom sådant kan skapa en förväntan om att de skall fortsätta med det – vilket de vid ett senare tillfälle kanske inte kan, törs eller vill. Då är det enklare och säkrare för dem att inte göra något. Det är sorgligt att se.

Jag vill ha politiker som är kompromisslösa när det gäller att stå upp för vår medborgerliga fri- och rättigheter.

Politiker som förstår demokratins och rättsstatens djupare värden, på riktigt.

Politiker som samtidigt är ödmjuka inför sitt uppdrag och inför det förtroende som väljarna visat dem.

Politiker som har ett öppet sinne och ett levande intellekt.

Politiker som är beredda att ta ansvar, erkänna fel och ompröva beslut som inte blev så lyckade.

Politiker som vågar lita på folket och ser oss som medborgare, inte som undersåtar.

För det kan väl ändå inte vara så att svenska (och europeiska) folket röstat fram dagens generation av omdömeslösa lallare till politiker på något medvetet sätt?

På ett lite bakvänt sätt skulle det kännas som en lättnad om dagens politiska garnityr "bara" är frammuterat ur ett allmänt ointresse för politik och samhällsfrågor. Att det av en händelse var dessa människor som råkade finnas till hands när makten utdelades.

Möjligen är det som vanligt: Det finns ingen plan. Skit händer.

Det är som det är med den saken. Hur som helst blir jag för var dag allt starkare i min övertygelse: Ju mindre politiker har att säga till om, ju bättre är det.