2013-02-27

Eurokrisen och Italien - vad kan möjligen gå fel?

Det italienska valet tycks ha resulterat i olika majoriteter i parlamentets underhus och i senaten. Allt hänger på en tråd, är allmänt förvirrat och totalt oförutsägbart.

Vilket inte är bra, sett ur EU:s perspektiv. För att euro-bubblan inte skall spricka krävs att alla håller sig på mattan, tiger, lider och knatar på. Det behövs närmast ett mirakel för att denna övning inte skall gå över styr.

Valresultatet fick genomslag på räntan för italienska statspapper, som hoppade upp ett ordentligt snäpp under dagen.

Men i övrigt – och detta är intressant – verkar de flesta ignorera det italienska dramat. Europabörserna har gått riktigt bra. Och ECB, EU-kommissionen och EU:s politiska ledare fortsätter hantera problemet genom att låtsas som om det inte finns.

EU:s taktik att inte låtsas om eurokrisen är nu mer eller mindre upphöjd till strategi. Man har helt enkelt inte något bättre att komma med än att fortsätta sparka den tomma plåtburken framför sig.

Jag har påpekat det så ofta att till och med jag börjar tröttna: Detta kommer att göra smällen värre, när den väl kommer.

Det enda rimliga alternativet, att avveckla euro-samarbetet under någorlunda ordnade former – det finns som vanligt inte på bordet.

Gissningsvis har EU:s ledare förstått detta. Men de kör på och hoppas att ingen synar bluffen. De hoppas att det här kommer att gå vägen ändå.

Valutaunionen har redan slagit sönder det grekiska samhället – och nu står Italien på tur. För att hantera den soppan skulle EU mer eller mindre behöva invadera Italien. På riktigt. Vilket knappast kommer att ske. Får vi hoppas.

Uppdatering: Nu har de italienska låneräntorna stuckit iväg en bit till. Vilket ögonblick som helst *måste* Italien be ECB rycka in. Men Italien... har ingen regering. Det här kan bli intressant.

(Och varför skulle Italienarna jäkta? ECB har officiellt meddelat att man har hur djupa fickor som helst – så varför inte passa på och sno åt sig så mycket man kan ur dem? Fredsvaluta, my ass.)

8 kommentarer:

  1. Utgången av det italienska valet är viktig oavsett vad kommissionen säger. Beppo Grillo har på sitt valprogram folkomröstning om euron och Berlusconi har sagt att om EU försöker tvinga Italien till ytterligare åtstramningspolitik (dvs skattehöjningar....) så kan han tänka sig att lämna euron. Dessa två fick tillsammans mer än 55% av rösterna.

    Men det som gör det riktigt intressant är att för första gången ställs ECBs deflationspolitik mot ett land som kan sätta hårt mot hårt.

    Det finns egentligen bara två länder som kan lämna euron, Tyskland och.....Italien.

    I motsats till Grekland, Spanien, Portugal etc har Italien ett primärt budgetsaldo i balans, en balans i internationella investeringar, en låg privat skuldsättning och huvuddelen av statsskulden är inhemsk.

    SvaraRadera
  2. Problemet med dessa ständiga kriser är att de kommer aldrig att ta slut. Idag är det Italien, om den krisen löses, vilket man tvivlar på. Så kommer det en ny kris i Grekland, kanske Gyllene Gryning tar makten, eller så blir det massdemonstrationer i Madrid. Eller så sjunker Frankrike djupare in i recession, eller så kommer Portugal... och så vidare.

    Kriserna och oroshärdarna kommer att avlösa varandra ända till euron spricker och några länder lämnar samarbetet.

    Europa kommer inte att bli densamma efter detta samhällsexperiment. På samma sätt som Östeuropa fortfarande lider av kommunismen.

    SvaraRadera
  3. Jag önskar att ja-sidan hade haft rätt för 10 år sedan. Att euron skulle ha lett till allt det de sa.
    Världen hade varit mycket bättre om jag hade kunnat säga idag att jag hade fel 2003.

    SvaraRadera
  4. Självklart diskuteras inte en upplösning av EMU offentligt. En sådan diskussion skulle i sig själv sätta förtroenden i gungning. Vad man diskuterar bakom stängda dörrar vet man förstås inte.

    Men EMU kommer inte att spricka, för ECB tänker inte låta det spricka. Då lånar de hellre ut pengar i strid med fördraget så att alla länder klarar sig.

    SvaraRadera
  5. Att Grillos protestparti får 25 procent av rösterna är en sensation. Etablerade media har länge avfärdat Grillo som en komiker och clown. Men det är fel. Grillo och hans fem rörelse ”Fem Stjärnor” är ett politiskt fenomen vars framgång kan inspirera väljarna i resten av Europa.

    Grillo är utbildad företagsekonom och började sin karriär som komiker och tuff satirisk programledare i TV. När han började utnyttja sin kompetens i att gräva fram korruption och storföretags manipulerade räkenskaper gjorde han sig omöjlig för etablissemanget. Till slut började han öppet håna och angripa ledande italienska politiker och företagsledare för korruption och blev då bannlyst från etablerade media.

    Grillo startade istället en blogg som snabbt blev Italiens viktigaste alternativa media. Bloggen fick hundratusentals anhängare och därifrån startade han sin proteströrelse, ”Movimento 5 Stelle”, M5S (fem stjärnor).

    Italiensk politik är genomkorrumperad och alla de etablerade partierna sitter i samma båt. Italienska politiker har extremt höga löner och förmåner. Grillos rörelse M5S är ett stort finger åt etablissemanget. De har till och med arrangerat ett "V-Dags” firande i Italien, där "V" står för Vaffanculo ("dra åt helvete").

    Som en protest mot etablerade medias partiskhet vägrar Grillo och hans anhängare att prata med italienska media och att ställa upp i TV. De litar på internet och torgmöten för att nå ut till väljarna. Däremot ger Grillo intervjuer med utländska media.

    Frågor på programmet för M5S är att stoppa korruptionen samt kraftigt sänkta löner för politiker (deras egna kandidater har lovat att skänka bort stora delar av sin lön). Inga kandidater med ett brottsregister ska få bli valda politiker. M5S vill även ha fritt internet för hela befolkningen, stoppa privatiseringen av kommunalt vatten, hålla en folkomröstning om att lämna Euron. Andra frågor för M5S miljön och förbättra de sociala skyddsnäten för arbetslösa.

    Bland Grillos väljare finns det en övervikt av yngre män som är vana att använda internet och som helt tappat tron på eliten. Grillo tar fler väljare från vänstern än från högern. Grillos rörelse har valt ett mycket hårt tonläge och man har inte alls försökt anpassa sig efter etablissemangets spelregler.

    Framgången för denna proteströrelse visar att det folkliga missnöjet i Europa har potentialen att väcka stora delar av väljarkåren ur sin dvala och kasta ut den tondöva och arroganta eliten från makten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är i kommentarer på bloggar man skall hitta det mest bildande inlägget.
      Nu tycker jag att han har fel på de flesta sätt men det är något annat.

      Radera
    2. Välskrivet och intressant. Jag tar mig friheten att lägga upp kommentaren ovan som en egen bloggpost.

      Radera
  6. OK. Nu har italienska låneräntorna stuckit iväg.

    Vilket ögonblick som helst *måste* Italien be ECB rycka in.

    Men Italien... har ingen regering.

    Det här skall bli intressant.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet är stängt, medan jag är offline augusti 2017 och ett år framöver.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.