Farväl till staten? Del 3.

I del ett av denna miniserie bloggposter pekade jag på hur staten och de styrande ser oss som undersåtar, istället för som individer och medborgare. [Länk»] I del två tog jag upp frågan om att svenska staten inte lever upp till de mest grundläggande krav man bör kunna kan ställa på en stat, till exempel när det gäller yttre försvar, ordningsvakt och rättsväsende. [Länk»]

Här, i del tre, tänker jag ifrågasätta om staten ens är speciellt lyckad som generell välfärdsstat betraktad.

I princip allt som har med vård, omsorg och sociala försäkringar att göra finansieras via skattsedeln. Det går inte att lämna systemet. Vill man ha någon annan lösning, då får man lägga den ovanpå de obligatoriska grudsystemen. (Och då också betala två gånger.)

Det vore kanske en sak – om man kunde lita på att saker och ting verkligen fungerar. Vilket man inte kan. Till skillnad från privata försäkringsbolag kan det offentliga skita i att leverera sådant som människor anser sig ha betalat för i förskott, via skattsedeln.

Ambulansen kommer inte. Vissa åkommor och behandlingar stryks plötsligt från listan över tillgänglig vård. Vanskötsel avslöjas på äldreboenden och det ekonomiska skyddsnätet vid sjukdom visar sig ofta inte vara vad folk trodde att det var.

Upprördheten blir då naturligtvis stor – eftersom folk inte får vad de anser sig ha betalat för.

Samma sak gäller även i andra delar av välfärdssystem.

Här finns alltså en halvmesyr till system, som inte riktigt går att lita på – och som man inte tillåts lämna. Allt man kan göra är att hoppas att det går bra.

Hamnar man mellan stolarna eller om man kommer på kant med byråkratin – då är man körd, eftersom det inte finns någon annanstans att gå.

När sossarna styr försöker de kapa bort alternativa försäkringar, som folk köper till för att komplettera de offentliga systemen med. Alla skall stå i samma kö, även om den står helt stilla. Alla tvingas förlita sig på att systemet kanske fungerar och sedan får man stå med mössan i hand framför välfärdens byråkrater.

Borgarna släpper visserligen fram kompletterande alternativ. Men de tänker inte göra något åt de underliggande systemfelen. Och de visar sig ofta tämligen inkompetenta när det gäller upphandling. Målstyrning, uppföljning, utvärdering och ansvarsfördelning missköts lika ofta med borgare som med sossar vid rodret. Vilket borde vara en smula pinsamt för nämnda borgare.

Den stat som reducerat medborgare till undersåtar och som inte förstår eller uppfyller nattväktarstatens uppgifter - den är alltså också rätt kass i sin roll som välfärdsstat.

Men, alla skall med! Ingen tillåts lämna systemet. Alla tvingas betala. Och vi är sedan helt utelämnade till politikernas och byråkraternas skiftande vilja och förmåga. Ett system där en point of failure räcker för att enskilda individer skall komma i kläm.

Jag kommer att tänka på regimens propagandaaffischer i V för Vendetta: Strength through unity. Unity through faith.

Statens problem är att allt fler människor genomskådar det som sker – och slutar tro.