All makt går ut över folket

I ett rimligt samhälle skall medborgarna kunna få veta nästan allt om staten.

Detta är en förutsättning för en fungerande demokrati. Processer och beslut måste vara öppna, så att folket (och media) skall kunna se vilka beslut som fattas, förstå på vilka grunder de fattas och följa hur olika aktörer handlar. Och när besluten är fattade, då är det viktigt med transparens för att man skall kunna se hur landet sköts – för att kunna ställa ansvariga till svars och för att kunna göra informerade val nästa gång man går till valurnorna.

Men staten, den bör och skall inte veta mer än vad som är absolut nödvändigt om sina medborgare.

Rätten till en privat sfär är inte bara en fråga om sinnesfrid. Det är en fråga om förhållandet mellan medborgare och stat, om förtroende. Man kan antingen ha ett perspektiv där staten är till för sina medborgare – vilket också implicerar att dessa medborgare är fria, självständiga och att de är betrodda med ansvar. Eller också ser man det hela som att folket är till för statens skull – vilket är en bild som bygger på att vi är undersåtar som inte går att lita på och som ständigt måste styras och kontrolleras.

Förr hette det att all makt utgår från folket. Idag håller vi på att skapa en stat i vilken all makt går ut över folket.

Den härskande politiska klassen misstror medborgarna; den förminskar oss som människor; den fjärmar sig från folket. Vi håller på att få en maktelit som frikopplar sig från sitt demokratiska mandat; som är hemlighetsfull; som parasiterar på vanligt folk. Hellre än fria medborgare vill våra politiker och byråkrater ha lydiga medlöpare som vet sin plats och som inte käftar emot.

Förr var det kommunister och fascister som byggde elitistiska förtryckarstater. I dag är det minst lika vanligt att det är neo-konservativa kälkborgare eller trötta socialdemokrater som kör sitt race – utan att ens låtsas bry sig om fri- och rättigheter, om medborgarna eller om den demokratiska processen. Det sker ofta i samverkan med olika särintressen. Syftet är inte nödvändigtvis ont – men makthavarna är obetänksamma, demokratiskt vårdslösa och intellektuellt ovårdade. Som regel drabbas de av storhetsvansinne. Deras kompetens kan ifrågasättas. Principlöshet upphöjs till arbetsmetod. Visionerna har slocknat. Och elitismen handlar inte om meriter eller kompetens, utan om att den politiska klassen konsekvent gynnar sig själv och sina egna.

Detta är på sikt minst lika farligt som om öppet odemokratiska krafter skulle ta över. Möjligen farligare – eftersom det sluttande planet är flackare, syftet är otydligare och vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser.