Asyl för Edward Snowden!

Whistleblowern Edward Snowden har inte bara avslöjat hur amerikanska NSA, brittiska GCHQ och svenska FRA ägnar sig åt massövervakning av internet, telekommunikationer och IT.

Han har satt ljuset på något som är än mer fundamentalt: Vi är på väg att skapa en stat i staten.

Naturligtvis behövs underrättelseverksamhet. Den skall skydda vårt land mot yttre hot. Den skall skydda viktiga samhällsfunktioner mot människor med onda avsikter. Den skall ge våra demokratiskt valda ledare viktigt beslutsunderlag i svåra frågor.

Men det är en milsvid skillnad mellan detta och att låta massövervaka hela befolkningen. Vanligt, hederligt folk skall lämnas i fred. Medborgarna har rätt till ett privatliv. Människor skall inte behöva se sig över axeln i en övervakningsstat, viket på sikt förändrar deras beteende. (Läs gärna denna SvD-krönika av Sam Sundberg på temat. »)

I en öppen, demokratisk rättsstat skall övervakning bara riktas mot människor som begått (eller är på väg att begå) allvarliga brott. Det måste finnas en misstanke. Och en rättssäker rättslig prövning.

FRA har inte lyckats identifiera och rättsföra en enda misstänkt terrorist. (Länk») Det samma gäller amerikanska NSA, som trots sin gigantiska, globala övervakningsapparat bara har fått ett fall till domstol. (Det handlade om en taxichaufför som försökte sända några tusen dollar som gåva till en terroriststämplad organisation. Så inte ens i detta fall var den direkta kopplingen till konkreta terrorplaner uppenbar.)

Massövervakningen handlar om något annat. Den handlar om makt och kontroll.

Information är en oemotståndlig godispåse för all slags makthavare. (Här i Sverige är regeringen och UD storkunder hos FRA.) I valet mellan information som kan ge dem ett övertag över andra och medborgarnas rätt till privatliv tvekar de aldrig. Våra makthavare väljer alltid godispåsen.

Men nu råkar rätten till privatliv vara en grundläggande mänsklig rättighet. (Till exempel är den inskriven i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som är en bindande konvention för så väl Sverige som EU.) Eftersom man vet att makthavare alltid kommer att offra medborgarnas intressen till förmån för sina egna – så har man dragit en gräns. Hit men inte längre.

När politiker och byråkrater medvetet gör våld på de medborgerliga fri- och rättigheterna, då förstår man att de tycker att det är bäst om debatten lägger sig. Men då måste andra stå upp och säga ifrån.

Den härskande politiska (och byråkratiska) klassen måste vara underställd lagarna på samma sätt som alla andra. Och lagarna måste vara förenliga med våra medborgerliga fri- och rättigheter. I en demokrati skall alla spela efter samma regler. Och för att över huvud taget vara meningsfull kräver demokratin att makten utövas öppet inför folket, med möjlighet att ställa makthavarna till svars. Uppfylls inte dessa krav, då har vi inte en fullvärdig demokrati – utan en stat i staten som kan göra i stort sett vad den vill.

En stat i staten ger oss en Kafka-artad stat, där den enskilda människan kommer att komma i kläm. Och det är den som är oskyldig som har mest att frukta.

Det handlar i grund och botten om vår demokrati och dess framtid.

Här har NSA-whistleblowern Edward Snowden gjort en enastående demokratisk gärning, genom att visa upp vad som verkligen sker.

Det är djupt skamligt att ingen västerländsk demokrati har erbjudit honom en fristad. Istället har han tvingats söka sin tillflykt till ett Ryssland vars enda intresse i saken är att håna USA (och Västeuropa) för att inte leva upp till sina egna vackra ord om demokrati, öppenhet och frihet.

Snowdens uppehållstillstånd i Ryssland går ut i sommar. Det är oklart vad som sker då. Och det är olämpligt att vänta så länge – eftersom Ryssland är en demokratiskt opålitlig stat som kan ta sig för nästan vad som helst.

Sverige måste ge Edward Snowden en fristad. Om vi över huvud taget menar något med att kalla oss för ett demokratiskt samhälle, då måste vi öppna dörren för den person som givit oss mer information om hur maktens intressen hotar demokratin än någon annan.

Det skulle kunna ske helt inom ramen för vårt lands asyllagstiftning. Det har skett förr. För någon månad sedan kunde vi läsa följande i Fria Tidningen... »

"Igår kom beskedet från Migrationsverket att den ryske oppositionsaktivisten Aleksej Sachnin beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige. Socialisten Aleksej Sachnin, som är en av ledarna för partiet Vänsterfronten, kom som politisk flykting till Sverige i juni förra året. Han flydde från Ryssland i sammanband med att det inleddes en våg av gripanden av oppositionella aktivister som deltagit i proteströrelsen mot Putin. Att beslutet från Migrationsverket kom så fort kan förklaras av att Aleksej Sachnin kunde styrka sin identitet och bevisa att han var efterlyst i hemlandet."

Vad det kokar ner till är om viljan finns.