Vilks, jihadisterna och massövervakningen

Ännu ett dödligt terrorattentat – riktat mot det fria ordet.

Det knöt sig i magen när nyheten spreds i går. En dödspatrull var utsänd för att ta livet av en människa som jag har något slags personlig relation till. Lars Vilks klarade sig, men en annan man fick tragiskt sätta livet till. (Uppdatering: Och senare på natten krävdes ytterligare ett oskyldigt offer.)

Jag känner visserligen inte Lars Vilks närmare, men vi har träffats några gånger. Bland annat när han talade på Frihetsfrontens sommarseminarium 2010 (och stannade över natten, på festen). Så detta, det senaste attentatet känns inte bara förfärande och tragiskt – utan även på något sätt personligt. Vilket gör det hela än mer obehagligt.

Samtidigt måste man försöka se rationellt på situationen. Individualiserad jihad driver ett antal militanta islamistiska fundamentalister. De flesta av deras offer är andra muslimer. Men striden står även här och nu.

Det finns inga tecken på att Sayyid Qutbs efterföljare kommer att sluta ägna sig åt terrorism. Snarare tvärt om. Vilket skapar en fullständigt oacceptabel situation.

Naturligtvis måste vi försöka skydda oss mot sådant här.

Värt att notera är att massövervakningen varken stoppade attentatsmännen i Paris eller Köpenhamn. NSA:s globala övervakning har inte lett till att en enda riktig terrorist fällts i amerikansk domstol. Och Säpos påståenden om nyttan av FRA:s automatiserade massövervakning har inte heller materialiserats i några konkreta rättsfall.

Däremot vet vi från Paris (och flera andra terrorattentat) att attentatsmännen inte sällan har varit föremål för traditionellt polis- och underrättelsearbete. Men resurserna har inte räckt för att hålla ögonen på dem och eventuella ledtrådar som kunde gett förvarning har slarvats bort.

Här är den urskiljningslösa massövervakningen en gökunge som knuffar hederligt, klassiskt polis- och underrättelsearbete ur boet. Teknik med högst tveksam nytta tränger ut human intelligence. Spaning efter mönster vid dataskärmar ger mycket information av låg kvalitet – till skillnad från mänsklig inhämtning som visserligen ger en mindre mängd information, men av betydligt bättre kvalitet.

Inte ens de mest förfinade former av automatiserad och urskiljningslös massövervakning ger rimliga och realistiska möjligheter att avslöja verklig terrorism. Ray Corrigan skriver följande i New Scientist...

"Even if your magic terrorist-catching machine has a false positive rate of 1 in 1000 – and no security technology comes anywhere near this – every time you asked it for suspects in the UK it would flag 60,000 innocent people."

Massövervakning och fler skrivbordspoliser gör oss helt enkelt mindre säkra.

Massövervakningen är ett utslag av lättja, lathet och ständigt sjunkande kompetens. Den skapar system som är dåliga på analys, som skapar villospår, som är tveksamma vad gäller rättssäkerhet och demokratiskt problematiska. Det enda massövervakningen är riktigt bra på är att ersätta polisiär kompetens med ineffektiv teknik och byråkrati.

Naturligtvis behövs övervakning i vissa situationer. Men den skall inriktas på objekt där det i vart fall finns något slags misstanke om att det är djävulskap på gång. En mindre höstack ökar möjligheten att hitta nålen. Samtidigt kan vanligt, hederligt folk få lämnas i fred.

I grunden krävs mänskligt underrättelsearbete. Vilket är svårt, dyrt och ibland farligt. Men mer effektivt. Det är dessutom helt nödvändigt om vi skall kunna skydda oss någorlunda väl mot fler terrorattentat.

Nästa gång ett terrorangrepp sker (för sådana kommer tyvärr att ske hur mycket vi än försöker stoppa dem) skall vi hålla i minnet att det är våra politiker som gjort oss mindre säkra, genom att styra över allt mer resurser till massövervakningen. Tyvärr begriper de inte vad de sysslar med. Så de har nöjt sig med ett illusionsnummer som får dem att se ut som om de gjort något.