En högljudd debattkultur som föder tystnad

Förr i världen reste jag en del i Östeuropa. Det kommunistiska Östeuropa. Det var en kuslig värld där åsikter möttes med våld, ord möttes med vapen och fria tankar möttes med propaganda.

De flesta människor var rädda för att säga vad de tyckte. Ändå var det detta de till sist var tvungna att göra, för att fälla systemet och vinna sin frihet.

Man skall kanske inte jämföra dagens Sverige med sekelskiftets Östeuropa. Det är helt olika system. Ändå finns det saker i vårt samhälle som ger mig liknande vibbar.

De östeuropeiska diktaturerna var någorlunda förutsägbara i sitt åsiktsförtryck. Folk visste ungefär hur långt de kunde gå. Och rollfördelningen mellan förtryckare och förtryckta var rätt uppenbar.

I Sverige år 2015 är det däremot inte helt lätt att veta vad man kan komma undan med att säga, vilka reglerna är och vilka som egentligen kontrollerar samtalet.

Dels har vi en giftig blandning av hetslagstiftning (som i sig är ett brott mot principen om allas lika rättigheter) kombinerad med identitetspolitik, feminism och politisk korrekthet. Stick ut huvudet och snart har du ett drev av självutnämnda åsiktspoliser efter dig.

Dels råder en tystnadskultur kring många stora och viktiga frågor. Som övervakningsstaten, demokratin, rättsstaten och EU. Det är nog många som känner på sig att allt inte står rätt till. Men det tycks finnas något slags tyst överenskommelse om att inte dra upp sådana frågor.

(Ibland exploderar dock frågor som hållits under tätslutande lock. Som migrationsfrågorna. Men det handlar snarast om undantag som bekräftar regeln.)

Dels tycker jag mig observera hur debatten och det politiska beslutsfattandet blir allt mer frikopplat från fakta, logik och objektiva iaktagelser. Postmodernismen leder oss, blinda in i det postdemokratiska samhället.

Dels tycker jag att debatten blivit allt mer skränig, aggressiv och vulgär. (Utan att det för den sakens skull tillförs något som är speciellt intressant, utvecklande eller underhållande.)

Detta ovanpå den allmänna iaktagelsen att folk som är besvärliga ofta blir ignorerade eller utfulade – även om de ibland faktiskt råkar ha rätt.

Det är inte som i det gamla Östeuropa. Inte alls. Men det finns något obehagligt och oroväckande som vilar som en blöt filt över vårt land. Fast på ett annat sätt. I något slags stealth mode. Vi tycks odla en underförstådd kultur av tystnad med inbyggt skamstraff. En meta-intolerans som gör en fri debatt svår, ibland näst intill omöjlig att föra – vars kod är komplicerad och ofta rätt godtycklig.

Frågan är vart detta leder.