Flyktingkrisen får vänstern att förneka verkligheten

Just nu upplever vi ett märkligt skådespel. Ett antal vänstermänniskor vänder ut och in på sig själva i sina försök att ta avstånd från verkligheten.

Naturligtvis talar jag om flyktingkrisen. Den har nu nått en punkt där det är helt oväsentligt vad man tycker om invandrare, utlänningar och migrationspolitikens principiella inriktning.

Väldigt snart kommer det inte att finnas plats att husera fler ankommande flyktingar. I vart fall inte under rimliga och värdiga förhållanden.

"Det finns ingen flyktingkris" tycks ändå vara de senaste dagarnas mantra från vänster.

Som om inte idén med tältläger i den svenska vintern är tillräckligt vansklig? Det räcker med en klassisk skånsk snöstorm. Eller ett längre elavbrott, någon av de där gnistrande kalla januari-mornarna. Då kommer människor att dö!

Vad är nästa steg? Visst, det går att inhysa uppemot 20.000 människor, packade som sardiner, i Katarinabergets skyddsrum på Södermalm i Stockholm. Men det skulle medföra oerhörda problem – praktiska, sociala, psykiska och ordningsmässiga. Jag tror helt enkelt inte på underjordiska interneringsläger.

Men det är i sådana banor man måste börja tänka när alla någorlunda rimliga mottagningsplatser tar slut. Vilket kommer att ske i närtid.

Att påpeka detta är inte att gå SD:s ärenden. Verkligheten bryr sig inte om partipolitik. Detta handlar om att förhålla sig till rådande förutsättningar. Sverige är just nu väldigt nära gränsen för hur många asylsökande vi kan ta emot utan att kaoset blir totalt.

Och ju mer finvänstern yrar om att verkligheten är sverigedemokratisk – ju fler annars förnuftiga människor kommer att ha svårt att förhålla sig till den. Och ju fler väljare knuffar vänsterns nyttiga idioter rakt i SD:s armar.

Lyckligtvis finns det sansade vänsterröster, i vart fall inom socialdemokratin. Läs deras idépolitiska nestor, Anne-Marie Lindgren i partitidningen Aktuellt i politiken: Förnekelse är inte lösningen »

Kan inte folk bara försöka vara rationella? Vi har en akut flyktingkris. Så intressant. Vilka realistiska handlingsalternativ finns? Vad är mest rimligt att göra? Och hur går vi till väga för att göra detta?

(Som det ser ut nu lutar det allt mer åt att svaret blir något slags volymbegränsning.)

Jag har inget emot invandring som sådan. Tvärt om. Jag vill att människor skall har frihet att leva och bo där de vill. Men inte på andras bekostnad. Och precis som när det gäller frihet i alla andra sammanhang – så går gränsen för människors frihet där de kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Personligen tycker jag även att vi skall hjälpa flyktingar, av humanitära skäl och efter förmåga. Men att obetänksamt gå bortom denna förmåga skulle vara ödeläggande, så väl för flyktingarna som för svenska folket. Då släpper man lös krafter som inte går att tygla.