MP byter ansikte. Men det är politiken som är det verkliga problemet.

Efter Åsa Romson kommer Isabella Lövin som miljöpartistiskt språkrör. Romson var ett stolpskott, men jag är inte säker på att Lövin är bättre.

Framförallt saknar Lövin kontakt med Miljöpartiets rötter. Hon gled in i Europaparlamentet på en räkmacka. Hennes merit var att hon som journalist skrivit en bok om fisk. Men så mycket miljöpartist vet jag inte om hon är. Till exempel går hon helt på tvärs med MP:s politik vad gäller internets frihet och en reformrad upphovsrätt. Och det finns tecken på att hon inte delar sitt partis syn på den aktuella flyktingpolitiken. Sådant brukar inte hålla i längden.

Och ännu har Lövin inte fått en enda fråga (vad jag kunnat upptäcka) från media om det som gjorde Miljöpartiets kris akut – identitetspolitiken.

Vilket leder över till Gustav Fridolin. Ser man till politisk substans, då är det snarast han som är problemet. Hans velande och vimsande efter debaclet kring Kaplan och Kahn väckte frågor om Miljöpartiets grundläggande värderingar. Dessa frågor står fortfarande obesvarade. Dessutom anser Fridolin att den regering i vilken han själv sitter driver en fruktansvärd migrationspolitik.

För övrigt är hela Miljöpartiet ett enda stort svek. De har givit upp de flesta miljöfrågor de gick till val på. De har lagt sig platt för sossarna i övervakningsfrågorna. De har satt makten framför sina principer och löften. Man kan undra hur de klarar av att leva med sig själva.

På fredag börjar Miljöpartiets kongress. Nu är frågan om ombuden kommer att vara lika principlösa och svekfulla som deras nygamla språkrör. Har MP reducerats till ett rent maktparti?

Förmodligen är det så. Makt korrumperar alltid.