Sverige - en politisk självmordssekt

Skandalerna inom Riksrevisionen visar tydligt hur samhällsrötan sprider sig. Men det är inget unikt. Maktkorruption, svågerpolitik, inkompetens och regelbrott är vanligt förekommande inom myndigheter och förvaltning på alla nivåer.

För ett par år sedan avslöjades att Säkerhetspolisen under minst fem år ägnat sig åt systematiska lagbrott. Men cheferna saknade så väl utbildning som kunskap kring de lagar som reglerar verksamheten. Sex av Säpos chefer slapp åtal för tjänstefel eftersom de  ansågs vara för inkompetenta  (!) för att kunna hållas ansvariga inför domstol. [Länk»]

Justitieombudsmannen konstaterade samtidigt att de frågor som Säpocheferna var alltför inkompetenta för att begripa i själva verket var så triviala att det varken behövdes "någon komplicerad bedömning eller särskild utbildning för att förstå vad uppgiften krävde".

I veckan visade det sig att begåvningskraven för intagning till polisutbildningen nu sänks till tre på en niogradig skala. Vilket naturligtvis är allvarligt. Det handlar om de människor som bär upp statens våldsmonopol. Enskilda polisers förmåga att ta till sig information, formulera sig i tal och skrift och deras logiska kompetens kan få oerhörda konsekvenser för enskilda medborgare, till exempel när sådant ligger till grund för rättslig prövning.

Samtidigt fortsätter kaoset inom polisen. Den pågående omorganisationen har kastat in verksamheten i en situation där myndigheten inte förmår att sköta sin samhällscentrala verksamhet – att upprätthålla ordningen, skydda människor och utreda brott.

Vårt land förmår inte heller försvara sina gränser. Politisk inkompetens i förening med statlig försvarsbyråkrati har landat i en situation där vi står värnlösa i en orolig omvärld.

De fysiska kraven på brandmän har sänkts, utifrån något slags teori som säger att vem som helst skall ha rätt att bli brandman. Själv föredrar jag en situation där samtliga brandmän har förmåga att verka som till exempel rökdykare.

Efter decennier av omorganisationer och politisk micro management är det svenska utbildningsväsendet i förfall. Grundskolan ger inte eleverna de kunskaper som krävs för att klara sig i samhället och för fortsatt utbildning. I delar av högskoleväsendet sjunker kvalitén i verksamheten till närmast gymnasial nivå. I jämlikhetens namn anpassas utbildningen till de långsammaste och lägst presterande. Istället för att stimulera håller man tillbaka. Allt detta kommer så småningom att drabba vårt lands utveckling, tillväxt och konkurrenskraft.

Sjukvården, omsorgen, järnvägarna... listan över områden som lider av systemkriser kan göras mycket längre. Men vi stannar här och försöker se problemen ur ett vidare perspektiv.

Skatterna är höga, kanske rent av höst i världen. Lägger man samman löneskatt och sociala avgifter är det många som betalar bortåt två tredjedelar av sitt samlade produktionsvärde till staten. Lägg därtill moms och punktskatter...

Pengarna borde faktiskt räcka – till allt det ovanstående, infrastruktur och grundläggande trygghetssystem därtill.

• Ett problem är att staten ägnar sig åt så oändligt mycket annat, som inte är av avgörande betydelse för att samhället skall fungera.

• Ett annat problem är att byråkratin tillåts svälla, breda ut sig och suga åt sig resurser som borde gå till offentlig kärnverksamhet. Politikerna varken vill, vågar eller förmår att styra upp situationen,

• Sedan har vi det förhållande att folket ju faktiskt röstar på samma politiker som har ställt till det. Ofta blir dessa politiker blir omvalda just på grund av att de ansvarslöst lovar en massa saker och förmåner till höger och vänster.

• Det ideologiska problemet är uppenbart. Den socialistiska jämlikhetstanken skapar ett samhälle som inte förmår ställa upp nödvändiga krav, som håller tillbaka begåvningar, som befordrar andra till deras inkompetensnivå – och som döljer individen i anonyma kollektiv.

• När vansinnet når en viss nivå stänger många människor av. De sätter på sig skygglappar, sköter varesig mer eller mindre än sitt, följer sina instruktioner utan att tänka och skyr all form av personligt ansvar. Det gäller i dagens Sossesverige på samma sätt som i det forna Östtyskland.

Allt regeringen har att erbjuda är mer av samma. Allt oppositionen har att erbjuda är att lappa på ett trasigt system, dels av oförstånd dels för att den inte vågar möta väljarna med något annat budskap.

Så småningom kommer systemet att kollapsa under sin egen tyngd.

Ett systemskifte är nödvändigt. Men det lär inte bli av.

Alternativet är en stat som ägnar sig åt så lite som möjligt, men som gör det bra. Denna politiska idé tycks dock endast omfattas av – på sin höjd – några tusen personer i vårt land.