Sverige behöver ett politiskt systemskifte

Läs min senaste krönika hos Mårtensson. Länk:

Sverige behöver ett politiskt systemskifte »

"Sverige är inget normalt land. Vi styrs av människor som vill påtvinga alla andra sina fixa idéer. Även när dessa idéer inte stämmer överens med verkligheten, fakta, den mänskliga naturen, ekonomins lagar eller enkel logik. Våra makthavare är lite av politikens motsvarighet till religionens kreationister. För dem är kartan viktigare än verkligheten."

För att skapa ordning krävs frihet

Min ideologiska plattform är enkel:

• Människor skall ha så stor frihet som möjligt.
• Gränsen för en individs frihet går där hon inkräktar på, hotar eller skadar någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
• Alla skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför staten.

Det lustiga är att de flesta spontant tycks hålla med om dessa intuitivt rimliga principer - samtidigt som politiken ständigt rör sig i rakt motsatt riktning.

I en svensk politisk kontext är frihetens idéer oerhört radikala. De utmanar överheten, de för tillbaka makt till individen, de implicerar personligt ansvar, de sätter den enskilda människan i centrum - och de sätter upp en mycket tydlig ram, ett slags minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge.

För att citera idéfilosofen Robert Nozick »En uppsättning principer så självklara att de kan accepteras av alla människor med god vilja, exakta nog för att ge otvetydig ledning i speciella situationer, tydliga nog för att alla skall förstå vad de innebär och fullständiga nog för att täcka alla problem som uppträder.«

Frihetens principer är inte minst en fråga om ett tryggt och stabilt samhälle. Som har få regler, men mycket ordning. Där individen har okränkbara rättigheter inför överheten. Ett samhälle med ömsesidig respekt människor emellan. Här finns en kod för att upprätthålla grundläggande sociala normer - som bidrar till ordning, genom att göra människor förutsägbara för varandra och uppmuntra till samarbete.

Dessutom är ett samhälle som fungerar enligt principen leva och låta leva ett trevligare samhälle.

Så här kan vi ju inte ha det

Om man inte hanterar de praktiska problem som stor flyktinginvandring i kombination med en generell välfärdsstat skapar, då kommer vi att få problem. Missnöje kommer att kanaliseras ut i rasism och motsättningar. De som jobbar och betalar för allt kommer att få nog. Systemen kommer att krisa och inte leverera vad skattebetalarna förväntar sig.

Ett citat från Hans på Motpol:

Medierna fortsätter att upprepa att det tar i snitt åtta år för en nyanländ att komma i arbete i Sverige (men utelämnar att det enligt SCB:s sätt att räkna räcker att ha ett arbete en timme i veckan). Det låter illa men är egentligen en förskönande siffra. Centerpartisten Staffan Danielsson bad Riksdagens utredningstjänst titta på hur det i själva verket såg ut och resultatet, som är aggregerat, blev följande uppdelat i tre kategorier: 

- av de som har varit upp till 15 år i Sverige har 34% arbete på hel- eller deltid
- av de som varit 11-15 år i Sverige är siffran 50%
- av de som har varit här i 16 år eller längre är andelen hel- eller deltidsarbetande 59%. 

Detta är vad regeringen Löfven har att bemöta med konkret politik. Det är därför besvärande att han inte förhåller sig till dessa fakta över huvud taget. Givet detta kommer dessa siffror att se ännu värre ut om tio år.

I grunden är det rätt enkelt. Människor som saknar lämpliga kunskaper och färdigheter (och som ofta saknar språket) kan inte räkna med att få lika bra betalt för sin arbetskraft som andra. Detta förhållande går inte att komma runt eller blunda för.

Det finns många aspekter på detta. Men den stora bromsklossen är facket. Skulle någon anställa någon till en lägre lön – utanför kollektivavtalen – då blir det tvärstopp. Då blir det konfliktåtgärder och blockad.

Ur fackets synvinkel är detta helt logiskt. Man vill undvika lönedumpning och låglönekonkurrens. (Även om det ofta handlar om jobb som annars inte kommer att utföras över huvud taget.)

Så läget är låst. Men så kan vi ju inte ha det. Vi har inte råd att ha större delen av alla nyanlända i arbetslöshet och bidragsberoende. Och vi kan inte ta in stora grupper människor i välfärdssystemen som kostar mer än de tillför. Det fungerar inte, speciellt inte i längden.

Jag har inget emot flyktingar och migranter. Jag är däremot skeptisk till den generella välfärdsstatens rimlighet och hållbarhet. Det gäller i ett längre perspektiv oavsett migrationen. Systemet är helt enkelt inte hållbart.

Ironin i det hela är att det i slutändan kommer att bli vänstern, de rödgröna och facket som dödar den generella välfärdsstaten. Det riskerar att ske under oordnade och stökiga former. Och det kommer att orsaka skarpa motsättningar i vårt samhälle.

(Och tro inte att det hjälper att rösta på SD. De saknar helt insikt om den generella välfärdsstatens problem. Snarare är den en central – och ohållbar – del av deras politik.)

Staten är som bekant den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad. Men det är just en illusion. Vad vi behöver är inget mindre än ett Systemskifte – anpassat till verkligheten och verkliga förhållanden.


Läs även Motpol: Regeringens alternativa fakta »

Svenskarna är inte främlingsfientliga – men de kan bli

Det svenska debattklimatet är förnuftsvidrigt.

På ena sidan finns en vänster som inte begriper ett dugg om ekonomiska realiteter och som kallar alla som oroas över flyktingmottagningens praktiska och ekonomiska konsekvenser för rasister.

På andra sidan finns de som ogillar utlänningar, klumpar ihop människor till kollektiv och har en retorik som närmast leder tankarna till raskrig.

Jag anser att båda förhållningssätten är orimliga och farliga.

Men fullt begripliga.


Vilket inte nödvändigtvis har med invandringen att göra.

Det handlar om misskötta, genompolitiserade, byråkratiskt övertunga, verklighetsfrånvända system som hela tiden varit på väg att gå sönder. Vad flyktingkrisen kan ha bidragit till är att påskynda processen – men det handlar ändå om grundläggande systemfrågor.

Polisens förfall, vårdbyråkratin, bostadskrisen, utbildningssystemets kris... Det finns massor av exempel. Vad de alla har gemensamt är att de inte har orsakats av invandringen som sådan – utan av politisk klåfingrighet, byråkrati, inkompetens och storhetsvansinne.

Skall vi över huvud taget kunna hantera landets problem – då måste vi inse detta, förhålla oss till det och börja ändra på saker och ting. (Att inte göra något är i sammanhanget också ett val. Vilket kommer att sluta illa.)

Men det är retoriskt enkelt att skylla på andra. Till exempel på flyktingar och migranter. Det räcker med att upprepa tesen tillräckligt ofta för att den skall börja sätta sig hos allt fler människor. Och det är alltid lättre för folk att ta till sig en enkel paroll än en komplex analys.

Jag tror att de flesta svenskar är hyggliga människor. De har egentligen inget emot att hjälpa andra som flyr från krig och förtryck. Eller fattigdom. Men blandningen flyktingkris + systemkris + generell välfärdsstat är giftig.


Den verkliga prövningen kommer att komma när flyktingarna nu skall slussas ut i kommunerna.

Detta sätter skolan, vården, omsorgen, socialtjänsten och många andra system under hårt tryck. Människor kommer att trängas undan eller få sämre service. Bostadskrisen kommer att gå från akut till något ännu värre. Människor upprörs när de ser hur flyktingar till exempel slussas förbi kommunala bostadsköer. Allt detta toppat med höjd kommunalskatt.

Man måste inse att människor blir oroliga och upprörda när detta sker. Det är precis sådant här som skapar och sprider främlingsfientlighet i samhället.

Att invandrarna får bära hundhuvudet för välfärdsstatens systemkris är orättvist. Men det är så dynamiken i samhällsdebatten tycks se ut i dag.


Det finns en väg ut ur allt detta. Det är ett grundläggande systemskifte. Ersätt den generella välfärdsstaten med individualiserade trygghetslösningar. Rensa upp i byråkratin och sätt kompetenta människor att styra upp polis, skola och andra havererade system. Låt det offentliga ägna sig åt få saker – men se till att de istället sköts bra.

Men där är vi inte i dag. Sådant finns inte ens på den politiska kartan. Och det är högst otroligt att svenska folket skulle rösta fram politiker som går till val på en sådan agenda. Folk vill behålla sina förmåner, helt enkelt.

Staten är som bekant den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Så (i vart fall partiella) systemsammanbrott, främlingsfientlighet och en allt hårdare, allt mer desperat politisk styrning ser ut att vara vad vi har att vänta. Vilket är den naturliga konsekvensen av de politiska val svenska folket, under årtionden, har lurats och lockats att göra.

- o -

Vad jag tycker i invandringsfrågan?

Människor skall ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Precis som all annan frihet begränsas denna av när man kränker andra människors säkerhet eller egendom.

Människor skall inte definieras på grund av grupptillhörighet, utan utifrån sina individuella handlingar. Med frihet följer ett personligt ansvar. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.

Svårare än så behöver det inte vara.

- o -

Ett par relaterade länkar:
Rayman: Det var då det »
Motpol: Kommunupproret har börjat »

Det kan i sammanhanget även vara intressant att lyssna till vad Mattias Svensson har att säga om alt-right-rörelsen i avsnitt två av podcasten The Usual Suspects »

Stöd denna blogg »

Borgerligheten måste våga kräva ett systemskifte

Människor vill ha pengar till mer än livets nödtorft. Det gäller i princip alla.

Människor vill också ha något som upplevs meningsfullt att syssla med. Är det inte ett arbete som drar in pengar, då blir det något annat. Ofta är detta "något annat" destruktivt så väl för individen som för samhället.

Ta sedan dessa enkla observationer och applicera dem på våra så kallade utanförskapsområden.

Att få in folk (inte minst unga människor) i arbete är relevant ur båda aspekterna. Detta är knappast raketforskning.

Men i Sverige får inget vara enkelt. Instegsjobb som låter folk få in en fot på arbetsmarknaden stoppas av facket. Delningsekonomin ses som ett problem, inte som den möjlighet den borde vara. Egenföretagare drabbas av byråkrati och behandlas styvmoderligt av politikerna och deras funktionärer. Höga skatter gör det svårt att bygga sig personligt välstånd genom vanligt lönearbete.

Detta borde vara en självklar konfliktyta i svensk politik. Men icke. Alliansen valde makten framför sunt förnuft. (Speciellt illa var det under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod, som var helt håglös.) Och eftersom det inte finns något trovärdigt och engagerande politiskt borgerligt alternativ valde svenska folket sedan en rödgrön regering – som inte heller har något att komma med.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte den tillgång de skulle kunna vara. Med dagens upplägg med dysfunktionell migrations- och arbetsmarknadsbyråkrati och ett generellt välfärdssystem blir de istället en ekonomisk belastning. Helt i onödan.

Flyktingar och migranter är – som grupp betraktade – inte lönsamma i dagens system. Men de kan göras lönsamma. De måste göras lönsamma. Detta är helt nödvändigt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Och det är oerhört viktigt ur de enskilda individernas perspektiv.

Vägen framåt går inte genom byråkrati, bidragsberoende och sossetrams. Enda realistiska vägen framåt är en fri ekonomi, fritt företagande, personligt ansvar och lägre skatter som gör det lönsamt att jobba eller att starta eget. Sverige skulle kunna bli Europas tigerekonomi – om vi vill.

Detta är ett val svenska folket kan göra. Eller snarare, borde kunna göra. Men det bygger i så fall på att den svenska borgerligheten skärper till sig och börjar driva tydlig borgerlig politik. Det kräver att Alliansen presenterar något för väljarna som engagerar, går att tro på och att sluta upp bakom. Det kräver kompetens och konsekvens. Det kräver mod och tro på frihetliga principer.

Det kräver helt enkelt ett systemskifte. Men det är de borgerliga partierna – i vart fall för tillfället – för fega för att säga. (Frågan är om de ens förstår varför, efter tio år av ideologisk ökenvandring.)

Stöd denna blogg »

Sverige - en politisk självmordssekt

Skandalerna inom Riksrevisionen visar tydligt hur samhällsrötan sprider sig. Men det är inget unikt. Maktkorruption, svågerpolitik, inkompetens och regelbrott är vanligt förekommande inom myndigheter och förvaltning på alla nivåer.

För ett par år sedan avslöjades att Säkerhetspolisen under minst fem år ägnat sig åt systematiska lagbrott. Men cheferna saknade så väl utbildning som kunskap kring de lagar som reglerar verksamheten. Sex av Säpos chefer slapp åtal för tjänstefel eftersom de  ansågs vara för inkompetenta  (!) för att kunna hållas ansvariga inför domstol. [Länk»]

Justitieombudsmannen konstaterade samtidigt att de frågor som Säpocheferna var alltför inkompetenta för att begripa i själva verket var så triviala att det varken behövdes "någon komplicerad bedömning eller särskild utbildning för att förstå vad uppgiften krävde".

I veckan visade det sig att begåvningskraven för intagning till polisutbildningen nu sänks till tre på en niogradig skala. Vilket naturligtvis är allvarligt. Det handlar om de människor som bär upp statens våldsmonopol. Enskilda polisers förmåga att ta till sig information, formulera sig i tal och skrift och deras logiska kompetens kan få oerhörda konsekvenser för enskilda medborgare, till exempel när sådant ligger till grund för rättslig prövning.

Samtidigt fortsätter kaoset inom polisen. Den pågående omorganisationen har kastat in verksamheten i en situation där myndigheten inte förmår att sköta sin samhällscentrala verksamhet – att upprätthålla ordningen, skydda människor och utreda brott.

Vårt land förmår inte heller försvara sina gränser. Politisk inkompetens i förening med statlig försvarsbyråkrati har landat i en situation där vi står värnlösa i en orolig omvärld.

De fysiska kraven på brandmän har sänkts, utifrån något slags teori som säger att vem som helst skall ha rätt att bli brandman. Själv föredrar jag en situation där samtliga brandmän har förmåga att verka som till exempel rökdykare.

Efter decennier av omorganisationer och politisk micro management är det svenska utbildningsväsendet i förfall. Grundskolan ger inte eleverna de kunskaper som krävs för att klara sig i samhället och för fortsatt utbildning. I delar av högskoleväsendet sjunker kvalitén i verksamheten till närmast gymnasial nivå. I jämlikhetens namn anpassas utbildningen till de långsammaste och lägst presterande. Istället för att stimulera håller man tillbaka. Allt detta kommer så småningom att drabba vårt lands utveckling, tillväxt och konkurrenskraft.

Sjukvården, omsorgen, järnvägarna... listan över områden som lider av systemkriser kan göras mycket längre. Men vi stannar här och försöker se problemen ur ett vidare perspektiv.

Skatterna är höga, kanske rent av höst i världen. Lägger man samman löneskatt och sociala avgifter är det många som betalar bortåt två tredjedelar av sitt samlade produktionsvärde till staten. Lägg därtill moms och punktskatter...

Pengarna borde faktiskt räcka – till allt det ovanstående, infrastruktur och grundläggande trygghetssystem därtill.

• Ett problem är att staten ägnar sig åt så oändligt mycket annat, som inte är av avgörande betydelse för att samhället skall fungera.

• Ett annat problem är att byråkratin tillåts svälla, breda ut sig och suga åt sig resurser som borde gå till offentlig kärnverksamhet. Politikerna varken vill, vågar eller förmår att styra upp situationen,

• Sedan har vi det förhållande att folket ju faktiskt röstar på samma politiker som har ställt till det. Ofta blir dessa politiker blir omvalda just på grund av att de ansvarslöst lovar en massa saker och förmåner till höger och vänster.

• Det ideologiska problemet är uppenbart. Den socialistiska jämlikhetstanken skapar ett samhälle som inte förmår ställa upp nödvändiga krav, som håller tillbaka begåvningar, som befordrar andra till deras inkompetensnivå – och som döljer individen i anonyma kollektiv.

• När vansinnet når en viss nivå stänger många människor av. De sätter på sig skygglappar, sköter varesig mer eller mindre än sitt, följer sina instruktioner utan att tänka och skyr all form av personligt ansvar. Det gäller i dagens Sossesverige på samma sätt som i det forna Östtyskland.

Allt regeringen har att erbjuda är mer av samma. Allt oppositionen har att erbjuda är att lappa på ett trasigt system, dels av oförstånd dels för att den inte vågar möta väljarna med något annat budskap.

Så småningom kommer systemet att kollapsa under sin egen tyngd.

Ett systemskifte är nödvändigt. Men det lär inte bli av.

Alternativet är en stat som ägnar sig åt så lite som möjligt, men som gör det bra. Denna politiska idé tycks dock endast omfattas av – på sin höjd – några tusen personer i vårt land.

Nu är det dags för nationen att ta sig samman!

Sverige befinner sig i en knepig situation. Dels har vi en flyktingskris att hantera. Den är delvis, men långt ifrån helt kopplad till en systemröta som sprider sig inom central verksamhet i vårt samhälle.

Så intressant. Vad gör vi åt saken?

Mer än att gnälla, alltså.

Att bara klaga – på verkliga, upplevda eller inbillade problem – gör inget bättre. Bara värre.

Ett negativt mindset dränerar oss på kraft, gör vårt synfält smalare, kväver vår kreativitet – och stressar upp oss till en nivå som begränsar vår förmåga.

I måttliga doser kan stress vara stimulerande. I större doser är det en lamslående kraft.

När vi möter en kris eller ett allvarligt problem reagerar de flesta människor genom att inte bara se krisen för vad den är – utan även genom att börja tolka den. Eller snarare övertolka den. I våra sinnen blåser vi upp de problem vi ställs inför. Och våra hjärnor har svårt att skilja mellan det verkliga problemet och våra uppskruvade reaktioner på nämnda problem. Alltså framtår problemet som värre än det i verkligheten är. Vilket vi sedan, i sin tur åter övertolkar. Och så där håller det på, tills vi riskerar att helt tappa koncepten.

Nu är det hög tid att bryta denna onda spiral.

I en kris är det till hjälp om man kan hålla huvudet kallt och se nyktert på problemet – istället för att drabbas av panik. Det är då man kan förhålla sig till verkligheten som den är. Det är då man kan finna konstruktiva, fungerande lösningar.

Således...

Det har kommit en djävla massa nya människor till vårt land. (Vad man tycker om den saken är faktiskt oväsentligt, när det nu ändå är som det är.) Jaha. Så intressant. Hur hanterar vi detta på ett rationellt sätt?

Polisen håller på att gå i tail spin. Försvaret kan inte försvara vårt land. Svenska skolan uppvisar dåliga resultat. Pensionspengarna kommer förmodligen inte att räcka. Jaha. Så intressant. Hur hanterar vi detta på ett rationellt sätt?

Vi kan naturligtvis även välja att drabbas av panik och springa runt som yra höns. Vi kan välja rädsla och hat. Vi kan välja uppgivenhet och depression. Vi kan välja förnekelse och att ägna oss åt tramsiga pseudofrågor. Men det kommer inte att göra något bättre, bara värre.

Eller också bestämmer vi oss för att vi kan fixa det här. För det kan vi. Om vi vill.

Fokusera!

Stöd denna blogg, klicka här »

Efter flyktingkrisen kommer den verkliga utmaningen

Flyktingkrisen kanske eller kanske inte är under kontroll. Den politiska kartan ritas om. Och nu håller de riktigt besvärliga frågorna på att hinna ikapp oss. Det börjar bli dags för systemskifte, medan det ännu kan ske under någorlunda ordnade former.

Läs min krönika på NiD: Efter flyktingkrisen kommer den verkliga utmaningen »

Välstånd och frihet - eller havererad välfärd och tvång?

Svenska folkets förhållande till överheten är intressant.

Individen – hennes självständighet, rättigheter och värdighet – är helt underställd statens behov. Folket behandlas som barn eller idioter som måste styras. Och alla skall övervakas hela tiden.

Det finns många exempel på detta. Men ett sticker ut: Den generella välfärdsstaten.

Politikerna lovar mer trygghet, fler bidrag och en allt mer omhändertagande stat. Men vem skall betala? Den frågan har man gått runt genom att skapa ett system som i allt väsentligt fungerar som ett pyramidspel, ett kedjebrev.

Detta system är instabilt som det är – och det utsätts hela tiden för nya påfrestningar.

Alla tvingas betala för systemet över skatten. Vilket landar i att inte ens de som genomskådat systemet har råd eller möjlighet att välja mer hållbara lösningar. Alla skall med.

(Välfärdsstatens kris är kanske det allvarligaste med den pågående flyktingkrisen. Systemet fylls på med människor som i allt för många fall kommer att kosta systemet mer än de tillför.)

Pyramidspel måste ständigt fyllas på underifrån. Vad gäller välfärdsstaten kan det ske genom att de som går in i systemet genererar ett nettoöverskott – och genom att Sverige ser till att ha en kraftig tillväxt (vilket kan skapa fler jobb, ge större skatteintäkter och få fart på hjulen).

Tyvärr drar svensk politik inte åt det hållet.

Svensk politik handlar om att offra folkets frihet för att skapa "välfärd". Men vi kommer inte att få någondera.

Vi behöver ett systemskifte – som fokuserar på välstånd och frihet istället.