Vi lever i intressanta tider

Det tycks finnas en inneboende dramaturgi i det som sker. Ett slags förutsägbarhet, som samtidigt är svår att sätta fingret på. Tänk Juholt: Allt som skedde, det skedde enligt något slags... tragikomisk logik.

Eller tänk Piratpartiet: Att de skulle glida in i Europaparlamentet på en räkmacka år 2009 var uppenbart. Att de skulle åka ut 2014 likaså. Men som de hedervärda idealister de är, tror de fortfarande att det handlade om sakfrågor, god vilja, evidensbaserad politik och politisk hederlighet.

Mona Sahlin: Ett drama i flera akter – som tycks gå mot en slutpunkt som inte kan förvåna någon.

Sverigedemokraterna: Partiet som lever mer i symbios med media än något annat politiskt parti. Svarta rubriker, klickmonster, krokodiltårar och god lösnummerförsäljning. Allt uppbackat av en kravallvänster som blivit partiets bästa valarbetare.

Miljöpartiets syndafall, poliskrisen och försvaret. Moderaternas våndor. Rörelsens alla affärer och skandaler. Riksrevisionen, Fastighetsverket och kommunala prestigeprojekt som slutar med att skattebetalarna får plocka upp notan.

Brexit, Trump och mullret från Ryssland. Saker som kunde förutses, men som ändå tycks ha tagit de flesta (i vart fall de självutnämnda förståsigpåarna) på sängen.

Till och med terrorismen tycks ha sin egen, vidriga logik. Liksom reaktionerna på den samma.

Allt detta följer relativt begripliga mönster. Handlingar och händelser leder till reaktioner som går att ana långt innan de flyter upp till ytan. Här finns en dynamik som inte lyder några planer, men vars konsekvenser ändå tycks följa något slags primitiv psykologi.

Inte sällan är bilden av verkligheten mer betydelsefull än själva verkligheten. Och när något bryter igenom bakgrundsbruset, då blir det ofta ett självspelande piano. Det finns identifierbara tipping points, där vad som närmast kan beskrivas som naturkrafter sätts i rörelse. Det finns metastabila system, opinioner och trender som kan ändras eller vända helt, snabbare än någon kan ana.

Det som är så spännande just nu är att det inte längre är självklart vem som sätter agendan, vem som har makten över informationen och ordet – eller över »värdegrunden«. Media utmanas av nätets nya stjärnor. Trollfabriker och Facebook påverkar människors åsikter och världsbild. Politikerna har blivit spelpjäser snarare än spelare.

Jag tror att man måste försöka förstå och förhålla sig till detta om man vill begripa vad som händer i vårt samhälle – och i världen.