Varför har unga blivit mindre toleranta mot homosexuella?

I veckan presenterades nyheten att svenska skolungdomar har blivit mindre toleranta mot homosexuella. Det förklarades i media med allt från extremhögerns lömskhet till internet och Trump.

Ur Forum för levande historias sammanfattning av undersökningen...

»Den största förändringen handlar om attityderna till homosexuella, bisexuella och transpersoner. I undersökningen 2013 utgjorde dessa den kategori som eleverna i störst utsträckning uppvisade positiva attityder till. I undersökningen 2024/2025 utgör de i stället den kategori som eleverna i störst utsträckning uppvisar negativa attityder till.«

Jag har ett par teorier. En är att detta polskifte sammanfaller med den flyktingvåg som toppade 2015. I huvudsak med folk från kulturer som inte accepterar homosexualitet.

Vilket också bekräftas av sammanfattningen...

»Elever med utländsk bakgrund uppvisar mer negativ inställning till hbt-personer, judar och samer, jämfört med eleverna med svensk bakgrund.«

Det är alltså inte raketforskning. Vi måste inse att det tyvärr är så här verkligheten ser ut, för att kunna förhålla oss till den på ett rationellt sätt. Även om ämnet är känsligt blir problemet bara värre om vi på grund av finkänslighet blundar för dess orsaker.

Min andra teori är att vanliga ungdomar är trötta på att ständigt bli pådyvlade HBTQI-ideologi.

Detta har inte att göra med om någon är bög eller flata. Det handlar snarare om att vänstermänniskor har tagit över och gjort sexuella preferenser till ett kvasi-akademiskt ideologiskt projekt. Så långt från Tom of Finland man kan komma.

Att acceptera att andra är homosexuella tror jag de flesta är helt OK med. Men att kräva att Queer-frågor skall genomsyra allt och skrivas alla på näsan i alla sammanhang... not so much.

Sveriges homosexuella har fått sina lika rättigheter. Vilket är fantastiskt bra. Alla skall ha lika rättigheter.

Men att ständigt tvångsmatas med HBTQI-bokstsvssoppa riskerar att göra folk mindre vänligt inställda och toleranta. Det är kontraproduktivt.

Detta speciellt när den toppas med trans-frågan. Inget fel med transor, även om de var roligare förr.

Men när barn som inte kan bedöma de långsiktiga konsekvenserna förleds till könsbyte av människor som vill göra något slags politisk markering är det dags att dra öronen åt sig. Det är inte rimligt. Vuxna människor får göra som de vill, men barn kan inte alltid förväntas fatta rationella beslut.

Här någonstans tycker de flesta att det gått för långt. Och det gäller inte bara skolungdomarna.

• Forum för levande historia: Unga tycker om andra »

• Direkt till sammanfattningen (PDF) »

• Direkt till rapporten (PDF) »

Demokrati eller påverkansoperationer?

Bilden är ett montage. Citatet är autentiskt.

Är allt en rysk påverkansoperation eller genuint folkligt missnöje? Eller lite av varje?

Det råder ingen tvekan om att Ryssland har intresse av att destabilisera de liberala västerländska demokratierna. Till exempel genom påverkansoperationer. Det samma kan sägas om Kina och Iran.

Men det betyder inte att all opposition mot makten är påverkansoperationer.

Här i Tyskland anser en förkrossande majoritet av folket att regeringen gör ett uselt jobb. Inte minst har en verklighetsfrånvänd klimatomställning och energipolitik fått människor att frukta för sin ekonomi och sin framtid.

Var sjätte medelstort tyskt företag hotar att flytta tillverkning från landet. Bondeupproret växer och transportföretagen tycks nu ansluta sig. Regeringen buas ut varhelst dess medlemmar visar sig.

Stödet för det högernationalistiska AfD växer snabbt. Men enligt undersökningar säger 60% av de som väljer AfD att de inte delar partiets värderingar. De menar att det helt enkelt inte finns något annat att rösta på - om man ser till sakpolitiken.

Det politiska läget i Tyskland stämplas av regeringspartierna i allmänhet och de gröna i synnerhet som ett hot mot demokratin. Inte sällan förklaras folkligt missnöje som något slags påverkansoperation. Vilket nog är en farlig förenkling.

Nu är naturligtvis inte ryssen dummare än att han försöker utnyttja situationen - även om det är de tyska politikerna själva som ställt till det mesta av oredan.

Detta är inte unikt för Tyskland. Och det handlar inte bara om en verklighetsfrånvänd klimatomställning. Folk i allmänhet är dödligt trötta på allt woke trams och all identitetspolitik. Allt fler ifrågasätter vems intressen politikerna egentligen företräder.

Inte minst finns det ett missnöje med ett tondövt EU som flyttar allt mer makt från medborgarna till politiken, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.

Inför sommarens EU-val är tonläget redan uppskruvat. Fullt legitim EU-kritik brunsmetas och/eller utmålas som psyops. Vilket kan komma att straffa sig för EU:s arrogant självgoda ledare. Den som ignorerar saklig kritik kan lätt måla in sig i ett hörn.

Själv kommer jag att ge mig in i leken. Jag är kandidat nummer sju på Medborgerlig Samlings lista i EU-valet. Min plattform är EU-kritik, mänskliga rättigheter (speciellt rätten till privatliv och yttrandefrihet). Och jag står tydligt på Ukrainas sida mot Ryssland.

Det skall bli intressant att se om det politiska etablissemanget lyckas vända det till en dödsmördarnazistisk rysk påverkansoperation.

- o -

Du kan prenumerera på mina texter till din mailbox på Substack, även kostnadsfritt. »

Arga Andersson - nu ännu argare

Ibland blir folk arga när de ställs till svars för något de inte kan försvara.

Nästan ingen är villig att offentligt medge att man haft eller gjort fel. Allra minst politiker.

Då återstår att vända taggarna utåt. Att avleda och bekämpa kritik med aggressivitet. Vilket inte är speciellt konstruktivt eller hållbart i längden.

Detta leder oss till Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och hennes problem med verkligheten.

När Andersson i veckans partiledardebatt fick frågan om terror-romantik inom Socialdemokraterna släppte hon fram sin inre Greta.

Ilska. Tårar. Med darr på stämman bemötte hon statsministerns enkla och relevanta fråga med ett »Hur kan du göra så här!«

Att visa på verkliga förhållanden är oförskämt i Partiet. Det stör agendan.

Naturligtvis finns det terror-romantiker inom sossarna. Det går att peka på årtionden av gullande med allehanda palestinska organisationer. Att förneka det vore bara fånigt.

En stor del av Socialdemokraternas kärnväljare och ungdomsförbund kan på goda grunder sägas sympatisera med till exempel Fatah, PLO, Hizbollah och Hamas.

Sedan kan Arga Andersson bli så arg att hon självantänder när detta påpekas. Det ändrar inget i sak.

Fallet med Hamas-kramaren Jamal El-Haj saknar en bra lösning för partiets spin doctors.

Kritisera honom och du förlorar väljare (och kanske även partiaktiva). Försvara honom och du förlorar andra väljare, får löpa gatlopp i media och utsätts för besvärande kritik från dina politiska motståndare.

Damned if you do and damned if you don't. Men Magdalena Anderssons problem slutar inte där.

Bråket i Botkyrka antyder att det kan finnas en beröringsyta mellan Partiet och den nya systemhotande brottsligheten. Inte heller det är något sossarna kan medge.

Dessutom visar det sig att de nya väljarna ofta har kulturella och religiösa referensramar som rimmar illa med den svenska värdegrunden och den demokratiska rättsstaten. Vilket skapar en besvärande politisk dissonans.

Som lök på laxen kolliderar dessa medeltida referensramar med vänsterns nyvunna teorier om kön och identitet. Pronomen-brigaden skulle inte överleva fem minuter i Gaza.

För Socialdemokraterna går makten alltid före verkliga förhållanden, anständighet och förnuft. Ett av partiets främsta kännetecken är dess totala skamlöshet.

Ett klassiskt socialdemokratiskt förhållningssätt till problem är att låtsas att de inte finns. Vilket är en förklaring till många av dagens samhällsproblem.

Men att inte göra något är inte någon hållbar plan - oavsett om det sker av ideologiska skäl, lättja eller inkompetens. Eller för att det för tillfället är enklast så.

Medan den socialdemokratiska maktapparaten lägger stor energi på ideologiska experiment och på att hålla sina stödtrupper försörjda med skattepengar, faller sådant den samtidigt försummar samman. Det vill säga samhällelig kärnverksamhet.

Termodynamikens andra lag ger en vink om att om inget förändras - då blir saker och ting bara värre, i något slags enkelriktat flöde.

Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med goda föresatser. Den kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls. När man gör sig till omständigheternas och slumpens offer.

Om Socialdemokraternas har några andra strategiska mål än att äga Makten känns oklart.

Och taktiken att vänta och se istället för att ta tag i saker är olämplig, oansvarig och ohållbar.

Den fungerar dock, av opinionsmätningarna att döma.

Om man sätter makt före allmänintresse, före ett konstruktivt samtal och före sin egen värdighet vill säga.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Kampanjen mot den svenska socialtjänsten - känslor och förnuft

Klicka på bilden för en större variant.

I den muslimska världen bedrivs en absurd kampanj mot Sverige och den svenska socialtjänsten. De sociala myndigheterna anklagas för att kidnappa muslimska barn och placera dem i kristna fosterhem där de tvingas äta fläsk och dricka alkohol.

Det kan finnas många syften med en sådan kampanj. Till exempel att stoppa Sveriges Nato-ansökan. Som reaktion på koranbränningar. För att upprätthålla makt- och klanstrukturer.

Eller som ett sätt för krafter i ena ändan av värderingsskalan att angripa ett land som man ogillar för att det befinner sig längst ut i andra ändan av nämnda skala.

Det luriga med desinformation är att den är som mest effektiv om den innehåller ett korn av sanning. Människor tenderar att tro att en del av bilden är hela bilden.

Häromdagen råkade jag lyssna till ett program på SR P1 om tvångsomhändertagande av svenska barn. Fallet man tog upp visade hur kommunen saknade den kunskap som krävs för att bedöma autistiska barn. Resultatet blev att kommunen ville göra ett tvångsomhändertagande på felaktiga, rent av galna grunder.

Givet att de sociala myndigheterna ibland fattar felaktiga eller tvivelaktiga beslut om svenska barn - så vore det konstigt om inte detta även sker när det gäller barn i familjer med anknytning till andra länder och kulturer.

Risken för att allt blir fel - åt ena eller andra hållet - är rent av större ju mindre gemensam referensram man har. Speciellt om ett beteende bygger på att de inblandade handlar på ett sätt som de uppfostras till att tro eller tycka är rätt.

Om man nu vill bemöta den aktuella kampanjen duger det inte att kategoriskt avfärda allt som fel och lögn. Då räcker det med ett enda exempel på motsatsen för att myndigheternas trovärdighet skall gå förlorad.

En plan kan vara att kräva konkreta exempel - och sedan grundligt granska dessa.

Det skulle förmodligen landa i att de flesta omhändertaganden varit motiverade för barnens bästa. Men möjligen även i att enstaka fel förekommit. Fel som man i så fall måste ta ansvar för.

Då kanske vi kan få en saklig diskussion - istället för allt detta upphetsade gapande och skrikande.

Finns det en tyst majoritet? (Uppdaterad)

Uppsala Universitet och SOM-institutet har gjort en undersökning som verkar intressant. Med reservation för att jag inte vet vilka svarsalternativen var, fick deltagarna peka ut en grupp i samhället som de ogillade.

Minoriteterna kom långt ner på listan. Istället toppades den av sverigedemokrater (22,8% ogillade), antivaxare (17,4%) och abortmotståndare (16,8%)

Undersökningen låter även meddela att »Var tredje anser att personer i den ogillade gruppen inte borde få delta i demonstrationer, och var femte att de inte borde få uttrycka sina åsikter. Hela 64 procent anser att en person i den ogillade gruppen inte borde få bli statsminister. Trots att det här är rättigheter som står i grundlagen.«

Samt följande om självcensur. »Över 50 procent av de tillfrågade instämde med påståendet: "I dagens politiska klimat kan jag inte öppet uttrycka mina åsikter eftersom andra kan tycka de är stötande."«

Även om jag som sagt inte känner till undersökningens metodik är detta intressant. (Själva undersökningen verkar lite knepig att hitta. Tipsa gärna i kommentarerna. Det ovanstående bygger på universitetets redaktionella presentation.) Uppdatering: Upphittad, se länk och bilder nedan.

En spekulation är att vänstern är mer benägen att ogilla och vilja tysta politiska motståndare. Helt enkelt eftersom den anser sig själv vara god och moraliskt överlägsen alla andra. Sådant leder inte sällan till fanatism. De som står i vägen för den utopiska visionen betraktas då som objektiva fiender. Uppdatering: Större spridning än jag trodde.

En relaterad spekulation är att de som känner att de inte fritt kan uttrycka sina åsikter oftare är höger. Detta antagande bygger på att högerfolk i allmänhet tenderar att oroas av händelser och företeelser som är symboliskt laddade för vänstern. Uppdatering: I princip bekräftat.

Energipolitik, brottslighet och belastning på välfärdssystemen är exempel på frågor där pragmatiska, verklighetsbaserade åsikter lätt kan komma i konflikt med vänsterns ideologiskt laddade uppfattning.

Frågan är om det finns en tyst majoritet som står för rimlighet och sunt förnuft - men som inte vill eller orkar ta striden med en allt mer kolerisk vänster?

Länk:
• Politisk intolerans begränsar debatten i Sverige »

Uppdatering: Undersökningen upphittad (PDF) »

Några intressanta tabeller ur undersökningen. Klicka på bilderna för en större variant.

Lördagsvideos: Jönsson om Nato, ryska opinionen och en dos stoicism

Youtube: Sverige & Nato - Olof Palme-nostalgi och rikets säkerhet »

Youtube: Do most Russians really support the "special operation"? »

Youtube: Stop Wanting, Start Accepting | The Philosophy of Marcus Aurelius »

Skall man tvingas rösta på Folkpartiet?

Denna regering måste bort.

Åker Liberalerna ur riksdagen, då går några viktiga procent i papperskorgen. Samtidigt kryper de nu långsamt upp mot 4-procentspärren igen. Så skall man stödrösta på dem?

Skulle jag i vanliga fall tvingas välja ett riksdagsparti, då är det Moderaterna. Om de har några lösningar, vet jag inte. Men de ser i vart fall många av problemen.

Det bär dock emot. Inte nog med att de vill ha en massiv övervakningsstat och fortsatt drogkrig. De internaliserar ständigt socialistiska påfund med tiden.

Sådant som en gång var oacceptabelt, på goda principiella grunder, uttalar Moderater idag stöd för. De har förlorat sin ideologiska kompass.

I många år har jag röstat på alternativa partier - Piratpartiet och Klassiskt Liberala Partiet. För det senare har jag även kandiderat till både riksdagen och Europaparlamentet. Bortsett från EU-valet 2009 har det gått sådär.

Medborgerlig Samling skulle kunna vara ett alternativ - om de bara kunde få sitt mediala genomslag. Med tanke på att Bard är med i partiet, så borde det inte vara omöjligt. Men de måste bli mycket sexigare.

De måste även börja bubbla i opinionen. Så ännu är tiden inte mogen. Skall jag rösta på dem, då får det inte ske till priset av att rösten är bortkastad.

Liberalerna är historiskt sett notoriskt opålitliga. Men nu påstår de sig alltså vara tillbaka i borgerligheten igen.

Även om det är så, är partiet fyllt med primadonnor som emellanåt kan tänka sig att soloflyga även om det förstör för alla andra. Att rösta på Folkpartiet är ett risktagande på flera sätt.

I lokalvalet här i Berlin röstade jag på liberalerna, FDP. De är för en liberal drogpolitik, kärnkraft och fri fart på autobahn. De är emot övervakningsstaten. Och de är uttalade marknadsliberaler. Men när det gäller min svenska röst är jag rådvill.

Hur skall man göra? På något sätt har jag en känsla av att vi närmar oss en tipping point där skadorna på landet inte längre går att reparera om vi inte byter regering.

Därför kan du aldrig "vinna" en debatt

Att tillrättavisa människor är svårt. För att det skall vara framgångsrikt bör det ske utifrån personliga erfarenheter (istället för att gissa vad andra tycker eller gå på rykten) och ske i direkt anslutning till händelsen. Framförallt måste det ske i enrum, utan publik.

Ingen (eller i vart fall väldigt få) är beredd att erkänna ett fel - hur uppenbart det än är - om diskussionen sker inför andra.

Eftersom vi alla har fel rätt ofta gör detta situationen komplicerad. Speciellt i politiken, där stora delar av spelet går ut på att framställa sina motståndare i dålig dager. Maktkampen går som regel före sanningen, verkligheten och logiken. Vilket i sin tur ökar polariseringen.

Likadant, fast i en annan skala, är det i sociala media. Oavsett hur fel någon har, så går det som regel inte att finna gemensam mark eller föra ett konstruktivt samtal - om personen i fråga riskerar att förlora ansiktet inför sina vänner och följare.

Här har vi även ett problem med media. De lever på sensationalism, konflikter och starka känslor. Som regel får ingen tala till punkt, utan ges kanske 15 sekunder för att belysa komplexa och svåra frågeställningar. Och hela idén är att göra det inför så många andra människor som möjligt. SVT:s partiledardebatter är ett skräckexempel.

Jag tror det är viktigt att försöka förstå sina motståndare. Det behöver inte innebära att man håller med dem. Men för att kunna föra ett meningsfullt samtal måste man förstå den andres perspektiv och argument. Annars stannar det som regel vid pajkastning.

Ibland kan det helt enkelt räcka med att fråga på ett icke-konfrontativt sätt och be sin motståndare förklara hur saker och ting är tänkta att fungera, för att slipa ner den värsta fanatismen.

Den kanadensiske journalisten och författaren John Sawatsky har haft några av sina största scoop - inte genom att agera skjutjärnsjournalist - utan genom att lyssna, fråga och få sina intervjuoffer att babbla på. Vad hände? Hur menar du? Varför är det så? Hur kände du då? Varför?

Människor tycker om att tala. Det är först när man får dem att göra det som man kan förstå varför de tycker som de tycker eller handlar som de gör. Och det är då man kan hitta eventuella luckor i deras resonemang och premisser.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är ibland som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

På sätt och vis är det lite som judo. Det vill säga att dra nytta av motståndarens utfall istället för att bara försöka parera och blockera dem.

Glädjande nog ser vi allt mer av långa och djupa samtal där folk får tala till punkt i såväl podcasts som på Youtube. Vilket som regel ger en mycket mer nyanserad bild än när debatten förs på till exempel Twitter eller i televisionens samhälls- och debattprogram.

Debattera gärna. Men tro inte att du kan få din motpart att byta position. Politisk debatt är till för publiken.

Coronademonstrationerna – bakom rubrikerna

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Coronademonstrationerna – bakom rubrikerna »

Är de tyska demonstrationerna mot corona-insatserna bara ett högerextremt jippo - eller är de tecken på att något annorlunda håller på att ske i samhällsdebatten? Kanske något politiken och media missar? Och är det i så fall bra eller dåligt?

Problemet är att det tänks för lite

Det är ett problem att människor tänker för lite. Vi fattar viktiga beslut utan att tänka efter. Vilket kanske inte är så konstigt. Det är helt enkelt bekvämast så.

Man skall vara snäll mot andra. Vänstern säger att den är snäll. Och så glider människor in i en vänsteridentitet som med tiden förstärks genom kognitiv bias. Sedan röstar de därefter. Vilket kan sluta i en stat som är allt annat än snäll mot människor.

Kärnkraftvek exploderar. Därför skall vi inte ha någon kärnkraft. Säger den som inte har hängt med i den tekniska utvecklingen. Den nya generationens kärnkraftverk kan inte explodera, de käkar gammalt kärnavfall och det slutliga avfallsproblemet är litet och högst hanterbart. Dessutom råkar de vara CO2-fria.

Problemet är att folk skjuter från höften. Och att vi ogillar att ompröva våra ställningstaganden.

Läs gärna Nobelpristagaren Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt. Wikipedia kan förklara:

"The central thesis is a dichotomy between two modes of thought: "System 1" is fast, instinctive and emotional; "System 2" is slower, more deliberative, and more logical. The book delineates cognitive biases associated with each type of thinking..."

Enkelt uttryckt - vi går mest på autopilot. Den riktige piloten kopplas in först när något måste hanteras. Autopiloten är dessutom känslomässig.

Vi tycker synd om andra. Vi är rädda för andra. Vi tror de mest häpnadsväckande saker. Vissa ställningstaganden sker per default för att vi tycker om att känna oss präktiga. Vi ogillar förändring. Vi är vanligtvis lyckligt ovetande om fakta och samband. Det som verkligen förenar mänskligheten är lättja.

Vi ifrågasätter sällan. Vi är nästan aldrig villiga att ompröva en åsikt. Vi mopsar inte mot överheten. Vi vill inte ens lyssna till sådant som skulle kunna rubba vår världsbild, våra åsikter och vår sinnesro.

Ibland kan jag få intrycket att svenska folket inte vill tänka. Att vi likt folket i Huxleys Du nya sköna värld omger oss med så mycket distraktioner att vi kan hålla det fria, kritiska och analytiska tänkandet stången.

Hur skall man annars till exempel förklara att det inte finns någon debatt i Sverige om den övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning som håller på att rullas ut. I Tyskland är den debatten högst levande. Det är ofta man ser frågor som rör övervakning, internets frihet, det fria ordet och individens fri- och rättigheter på de tyska tv-nyheterna. I Sverige är det i stort sett tyst.

Har århundraden av fred förslappat oss? Har vi förlorat kontakten med verkligheten? Förstår vi inte vad som är viktigt? Eller vill vi helst inte tänka på saken?

Vi förutsätter allt för ofta att människor är rationella aktörer med full tillgång till relevant information. Så är det inte alls. Istället fattas beslut utifrån känslor, förutfattade meningar, lättja, grupptryck, fragment av partisk information och propaganda som vi utsatts för. Kognitiv dissonans leder inte nödvändigtvis till att vi omprövar våra ställningstaganden, utan kan snarare förstärka den uppfattning vi hade från början.

Det kan möjligen förklara varför allt är så tokigt och verklighetsfrånvänt som det är.

Närmar vi oss den politiska galenskapens vändpunkt?

Den svenska politiska debatten står möjligen inför något slags skifte eller tipping-point.

Folk börjar få nog av politiskt trams, inkompetens och planlös alarmism. Vanligt folk är definitivt inte intresserat av att offra sitt välstånd, sin trygghet och samhällets framåtskridande på de rödgrönas och finvänsterns altare. Folket börjar dessutom på allvar inse att den politiska eliten lever i ett elfenbenstorn.

Vänstern - i ett vidare begrepp - har alltid varit verklighetsfrånvänd. Men nu har den - i delar - blivit stolligare än vanligt. Så stollig att den gamla mainstreamvänstern börjar dra öronen åt sig. Sossarna fattar att det gått så långt att deras makt hotas. Och för dem går som bekant makten framför allt annat. Även den gamla hardcore-vänstern sparkar bakut. (Tidningen Proletären uttrycker nuförtiden åsikter som inte ens SD vågar säga högt.) Splittring och förvirring råder.

Samtidigt har debatten fått ett högre tonläge och ett snabbare förlopp. Media - som är angelägna att behålla sitt grepp om agendan - driver politikerna framför sig i högt tempo. Nyhetscykeln har snabbats upp av att vi lever i ett uppkopplat samhälle. Politiska skeenden som förr tog veckor kan nuförtiden vara över på en eftermiddag. Samtidigt ifrågasätts medias intentioner, trovärdighet och verklighetsbild allt mer.

Internet låter engagerade medborgare säga sin mening, granska makten och bygga nya opinioner. Sådant som förr sades över en grogg sägs nu halv-offentligt. Vilket varken politiken eller systemmedia gillar. Plötsligt har yttrandefriheten blivit en konfliktyta.

Den svenska samhällsdebattens kontinentalplattor har börjat röra sig i en riktning där M+KD+SD mycket väl kan få egen majoritet i riksdagen. Om det sker kommer vänstern att gå fullständigt bananas - vilket i så fall knappast kommer att vara till dess fördel. Vi kan mycket väl få en amerikansk situation med en högerregering och en kolerisk vänster som är sin egen värsta fiende.

Min spaning är att den svenska samhällsdebatten befinner sig i ett meta-stabilt tillstånd. Det vill säga ett tillstånd där stora förändringar kan ske plötsligt och oväntat. Och där de kan orsakas av mindre händelser, som blir droppen som får bägaren att rinna över.

Om inte annat, så når vi väl förr eller senare en punkt där folket helt enkelt får nog av trams och inkompetens.

Stöd denna blogg »

KD, Adaktusson, aborterna och invandringen

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

KD, Adaktusson, aborterna och invandringen »

"Adaktusson-affären är märklig. Även om jag personligen ogillar KD-politikern Lars Adaktusson, så finns det ingen ursäkt för att behandla honom orättvist. Han kan ha blivit ett bondeoffer."

Läs bloggposten för att få reda på hur och varför!

Kärnkraften måste utvecklas, inte avvecklas

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Kärnkraften måste utvecklas, inte avvecklas »

"Ett samhälle med god tillgång till energi har, enligt alla rimliga måttstockar, större tillväxt än ett där det råder knapphet. Och tillväxt handlar inte bara om nya iPhones. Det handlar om våra pensioner och vårt välstånd. Det handlar om ny teknik i vården och nya, snabba och miljövänliga kommunikationssystem. Det handlar om livskvalitet och om trygghet. Det handlar om att gynna såväl näringsliv som miljö. Det handlar om pengarna i din plånbok. Det handlar om samhällelig utveckling och framåtskridande."

Kidsen är borgerliga. Typ.

Ha! Det är ju det jag säger. Kidsen är frihetligt borgerliga. Typ.

Youtube »

Brittiska valet på väg att bli en nattlig rysare

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Brittiska valet på väg att bli en nattlig rysare »

Skrivet i väntan på valresultatet, efter en uppseendeväckande exit-poll. Innehåller mycket uppsnappat och trivia – som du kan svänga dig med vid fikabordet.

Vi lever i intressanta tider

Det tycks finnas en inneboende dramaturgi i det som sker. Ett slags förutsägbarhet, som samtidigt är svår att sätta fingret på. Tänk Juholt: Allt som skedde, det skedde enligt något slags... tragikomisk logik.

Eller tänk Piratpartiet: Att de skulle glida in i Europaparlamentet på en räkmacka år 2009 var uppenbart. Att de skulle åka ut 2014 likaså. Men som de hedervärda idealister de är, tror de fortfarande att det handlade om sakfrågor, god vilja, evidensbaserad politik och politisk hederlighet.

Mona Sahlin: Ett drama i flera akter – som tycks gå mot en slutpunkt som inte kan förvåna någon.

Sverigedemokraterna: Partiet som lever mer i symbios med media än något annat politiskt parti. Svarta rubriker, klickmonster, krokodiltårar och god lösnummerförsäljning. Allt uppbackat av en kravallvänster som blivit partiets bästa valarbetare.

Miljöpartiets syndafall, poliskrisen och försvaret. Moderaternas våndor. Rörelsens alla affärer och skandaler. Riksrevisionen, Fastighetsverket och kommunala prestigeprojekt som slutar med att skattebetalarna får plocka upp notan.

Brexit, Trump och mullret från Ryssland. Saker som kunde förutses, men som ändå tycks ha tagit de flesta (i vart fall de självutnämnda förståsigpåarna) på sängen.

Till och med terrorismen tycks ha sin egen, vidriga logik. Liksom reaktionerna på den samma.

Allt detta följer relativt begripliga mönster. Handlingar och händelser leder till reaktioner som går att ana långt innan de flyter upp till ytan. Här finns en dynamik som inte lyder några planer, men vars konsekvenser ändå tycks följa något slags primitiv psykologi.

Inte sällan är bilden av verkligheten mer betydelsefull än själva verkligheten. Och när något bryter igenom bakgrundsbruset, då blir det ofta ett självspelande piano. Det finns identifierbara tipping points, där vad som närmast kan beskrivas som naturkrafter sätts i rörelse. Det finns metastabila system, opinioner och trender som kan ändras eller vända helt, snabbare än någon kan ana.

Det som är så spännande just nu är att det inte längre är självklart vem som sätter agendan, vem som har makten över informationen och ordet – eller över »värdegrunden«. Media utmanas av nätets nya stjärnor. Trollfabriker och Facebook påverkar människors åsikter och världsbild. Politikerna har blivit spelpjäser snarare än spelare.

Jag tror att man måste försöka förstå och förhålla sig till detta om man vill begripa vad som händer i vårt samhälle – och i världen.

Om vi inte kan identifiera och definiera samhällets problem kan vi inte heller lösa dem

Skola, vård, omsorg, polisen, försvaret, integrationen, bostadsbristen, fattigpensionärerna, strukturfrågorna, svällande byråkrati, den generella välfärdsstatens långsiktiga kris... Problemen i landet staplas på varandra. Och de politiska partierna, i vart fall riksdagspartierna, tycks sakna lösningar – och ofta även insikt om problemen.

För vanligt folk blir bilden förvirrad och motstridig.

Å ena sidan finns det uppenbara problem, så väl på ett praktiskt plan som på systemnivå. Samtidigt är det svårt att veta vad som är verkliga problem och vad som är upplevda problem.

Å andra sidan har många svenskar det i dag bättre än någonsin tidigare, även om det möjligen är på lånad tid och lånade pengar. Och det är svårt att med trovärdighet hävda att vi står inför ett systemsammanbrott när staten till exempel betalar ut 335 miljoner kr i filmstöd.

Att bilda sig en korrekt bild av vad som sker är inte helt enkelt. Ta till exempel det här med bilbränder. Hur utvecklingen ter sig beror helt och hållet på vilket tidsintervall man mäter och om man frågar polisen eller brandkåren, som har olika mått. (SR Medierna hade ett någorlunda balanserat inslag om detta i helgen. Länk ») Fakta vrids till, för att passa den ena eller andra agendan.

På informationskrigets slagfält finner vi bland andra Aftonbladets ledarsida, Politism, finvänstern och andra krafter som dels vill rädda regeringens anseende, dels vill upprätthålla en illusion om folkhemmet, dels vill skyla över problem som andra kan tänkas plocka poäng på. En annan aktör i debatten är ett fåtal påstridiga akademiker, som med envishet lyfter statistik som inte passar den härskande politiska klassens världsbild. Sedan har vi Sverigedemokrater, postmodernister, nättroll och ryska propagandister som tycks kunna påstå vad fan som helst.

Sammantaget befinner sig den svenska samhällsdebatten i ett tillstånd av svår förvirring.

Vilket är problematiskt. Vill man finna lösningar på olika problem – då är nämligen en korrekt och tydlig definition av dessa problem en förutsättning.

Förvirring medför handlingsförlamning och ökar risken för misslyckande och direkt kontraproduktiva beslut. (Ett väl definierat problem är å andra sidan redan i sig halva lösningen.)

För att komplicera bilden ytterligare kan man fråga sig om politiker, den tyckande klassen och folk i allmänhet vill veta. För att få ordning på saker och ting krävs nämligen handling. Och handling kräver i sin tur hårt, målmedvetet arbete. Samt uppoffringar. Vilket de flesta människor ogillar. Då är det bekvämare att strunta i fakta, analys och logik – för att istället låtsas som om det regnar.

In Sweden we have a model...

Stöd denna blogg »

2018: SD släpper fram Alliansen till makten

I gårdagens SVT Agenda försökte Anna Hedenmo få ett tydligt svar om eventuellt samarbete med SD från Moderat-ledaren, Anna Kinberg Batra. Det blev en dragkamp. Men något slutligt svar gick inte att få, inte mer än att AKB tar "avstånd" från SD.

Däremot står det klart att även Kinberg Batra nu har övergivit Decemberöverenskommelsen – i vart fall vad gäller nästa mandatperiod.

Detta är knappast raketforskning. Allt tyder på att dödläget i riksdagen kommer att bestå även efter nästa val. DÖ har fallit. Så det blir SD som får bestämma vilken regering landet kommer att få.

SD kommer aldrig att få sitta i regering eller ens ha ett formellt samarbete med något av de politiska blocken. Men det blir som sagt ändå deras stöd som avgör regeringsfrågan.

Socialdemokraterna och deras vänner i media försöker presentera en motbild: En regering med S, MP, C och "L". Men med dagens opinionssiffror räcker inte heller det till egen majoritet. Dessutom vore en sådan manöver oerhört riskabel för de två, små borgerliga mittenpartierna.

Demokrati är krångligt och ger ofta instabila resultat. Men det är så här opinionen och spelplanen ser ut. Min gissning är att oavsett vilket av de två blocken som blir störst, så kommer SD att släppa fram en borgerlig regering – i något slags obefläckad avelse, där man formellt upprätthåller distans till varandra.

Detta hade kunnat ske redan i samband med budgetomröstningen 2014. Men då fegade Alliansen ur. Det kommer knappast att hända efter nästa val.

Här skall man komma ihåg att även regeringen Reinfeldt 2 var beroende av SD i riksdagen. Ett sådant här scenario är med andra ord inte helt nytt – även om de borgerliga partierna då utgjorde det största av de två traditionella politiska blocken.

Fram till valet kommer den rödgröna regeringen ändå att regera sig till döds. Detta öde har redan drabbat MP. Och när systemet börjar kärva, då lär det bli sossarna som får ta smällen.

Detta är mina spekulationer. Jag föredrar förvisso en Alliansregering framför de rödgröna. Problemet är att borgerligheten är kass nu för tiden. Som det ser ut skulle jag nog inte kunna förmå mig att rösta på den. Förmodligen skulle jag avstå – eftersom jag inte vill ge någon legitimitet att ratta en klåfingrig, genomreglerad kontrollstat med ett välfärdssystem som är konstruerat som ett pyramidspel.

Sverige skulle verkligen behöva ett riktigt frihetligt politiskt alternativ.


SR Studio Ett: Så blir SD:s roll efter nästa val »

Opinionen styrs av känslor, inte av fakta

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Opinionen styrs av känslor, inte av fakta »

Om en allt mer känslodriven politisk opinion, dess möjliga orsaker och tänkbara konsekvenser.

Folket inte imponerat av partiledarna

I samband med gårdagens partiledardebatt i SVT mätte Demoskop partiledarnas betyg via en panel bestående av 1.098 personer. Här är resultatet, på en femgradig skala...

• Jimmie Åkesson, SD: 3,23
• Anna Kinberg Batra, M: 3,03
• Jan Björklund, L: 3,00
• Annie Lööf, C: 2,91
• Ebba Busch Thor, KD: 2,78
• Jonas Sjöstedt, V: 2,71
• Stefan Löfven, S: 2,64
• Isabella Lövin, MP: 2,52

Åkessons position är naturligtvis tacksam. Det räcker med att låta de två blocken käbbla och sedan fokusera på att få ut ett väl paketerat, kort och koncist budskap. (Att han slipper grotta ner sig i jobbiga sak- och detaljfrågor hänger samman med att de övriga partiernas sätt att hantera SD. Som oberörbara kan de sväva ovanför mycket av den tråkiga vardagspolitiken.)

Det intressanta är att vänsterblocket fick de lägsta siffrorna, då speciellt regeringspartierna och att MP:s nya språkrör fick sämst betyg av dem alla.

Av betygen ovan kan man dra slutsatsen att det i dag inte finns någon partiledare som förmår att entusiasmera massorna.

Vilket inte är så konstigt. Alla ägnade sig åt att rycka varandra i skägget. Ingen talade till folket, pekade framåt eller ingav minsta gnutta hopp om en bättre morgondag.

Stöd denna blogg »