Har vi anledning att vara rädda för muslimerna?

Våra politiker är märkligt dåliga när det gäller att förstå sig på folk. Eller möjligen ovilliga.

I människans reptilhjärna ryms reflexer som hjälpt oss att överleva under vår ofta mörka, våldsamma och besvärliga utveckling. Reflexer som inte nödvändigtvis eller alltid är rationella. Reflexer som triggas igång utan att vi själva kan påverka dem.

En sådan reflex är att vara avvaktande mot främlingar. Vi vill veta vilka vi har att göra med och deras avsikter innan vi släpper dem inpå livet. Speciellt gäller detta främmande människor i större grupper. Som regel – och inte sällan av goda skäl – sätter vi vår egen familj, stam eller klan i främsta rummet.

Man kan tycka vad man vill om detta. Men det är så människor fungerar. Och det gäller i princip alla människor.


Så intressant. Vad innebär det för oss, här och nu?

Om jag får spekulera, så funderar många svenskar på en fråga som de flesta politiker absolut inte vill närma sig: Har vi anledning att vara rädda för de muslimer som kommer till vårt land?

De ser annorlunda ut, de klär sig ofta annorlunda, de har andra vanor och traditioner, vissa har en medeltida syn på kvinnor och bögar – och de har en knepig religion som är anpassad för att upprätthålla maktstrukturer i ett klanbaserat krigarsamhälle på 600-talet. Deras ursprungsländer kännetecknas inte sällan av vidskepelse, våld och kaos. Och de verkar vara rätt många.

Det vore väl märkligt om folk inte tog notis om sådant.

Men vad vill de? Vill de något alls?

Vissa deltagare i debatten vädjar till de mörkaste delarna av våra reptilhjärnor – och hävdar att det handlar om en invasion av ondsinta människor som egentligen tänker skära halsen av oss alla och att vi därför måste behandla dem så illa att de verkligen kommer att få anledning att tycka illa om oss. Vilket låter som en plan med luckor.

En i sammanhanget känslig fråga är om vi skall sträva efter att integrera invandrare (med sina egenheter) i det svenska samhället – eller om de bör assimileras för att i princip bli svenskar.


Hur bör man förhålla sig till detta frågekomplex? Det är naturligtvis upp till var och en.

Föga förvånande tänker jag utgå från min frihetliga liturgi: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför staten och vara lika inför lagen.

(Om jag få göra en utvikning, så landar detta även i en helt annan invandringspolitik än den som drivs i dag: Människor skall ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Men där är vi, som sagt, inte i dag. Inte alls.)

Frihetstanken lutar sig mot repekt för individen och respekt individer emellan. Vilket leder till att det är ointressant vilken religion, hudfärg, sexuell läggning, kulturbakgrund eller vilket kön en människa har. Hon skall bedömas utifrån den enda intellektuellt hederliga och rättvisa måttstock som existerar: Sina handlingar.

Här ställer religioner i allmänhet – och islam i synnerhet – till med problem, eftersom de är den fria människans, den fria handlingens och det personliga ansvarets antites. Dessutom tenderar religioner att splittra människor, helt i onödan.

Därför måste den politiska signalen vara att religion är en privatsak – som inte skall kunna tvingas på andra eller tillåtas påverka samhällelig verksamhet, lagar eller samhällssystemet. Denna princip måste tillämpas konsekvent för att kunna upprätthållas.

Vilket landar i att vi mycket väl kan integrera människor som tror på ditt eller datt i sitt privatliv i vårt samhälle. Vad folk tror och tycker är helt enkelt inte statens sak. Men det krävs naturligtvis också att den som är nyanländ så snart som möjligt börjar fungera i samhället. Vilket rimligen är en grad av assimilering som måste till, då vissa beteendemönster nu behöver ersättas av andra.

Eftersom en minsta gemensam nämnare för regler om mänskligt umgänge måste kunna upprätthållas (till exempel lagar som skyddar liv, säkerhet och egendom) – så bör reglerna vara få, begripliga och i linje med det allmänna rättsmedvetandet för att så många som möjligt skall kunna acceptera och därmed underordna sig dem. Därför är det lämpligare att fokusera på att upprätthålla en viss nivå av allmän ordning än att staten lägger sig i vad olika människor tror på eller tycker. One red line, same for all.

Men så är det ju inte i dag. Staten bestämmer massor av saker, överallt, hela tiden. Politiker lägger sig i folks liv, ger oss pekpinnar om vad vi skall tycka, stiftar morallagar och skapar brott utan offer. Vi ser en stat som har glömt vad som är viktigt och som därmed inte kan upprätthålla grundläggande funktioner och ordning. En härskande klass som försöker ändra på folket istället för att bygga ett samhälle för alla människor – och som aldrig kommer att lyckas med varesig integration eller assimilering. Som trycker ner där man borde bygga upp.

Så har svenska folket – i allmänna val och god demokratisk ordning – beslutat att det skall vara. (Ni röstade på dem.)


Så, har vi anledning att vara rädda för muslimer? Några enstaka, säkert. De flesta, knappast.

Vad vi däremot har att frukta är en politisk och byråkratisk klass som vill bestämma över allt och alla och som samtidigt har tagit sig vatten över huvudet. En härskande klass som genom att blunda för verkliga problem bara gör dem värre. En överhet som är mer road av politiskt tingel-tangel än att leva upp till det ansvar dess funktionärer iklätt sig. En misslyckad elit som, övertygad om sin egen förträfflighet driver väljarna rakt i armarna på nazisternas barnbarn.