EU-bubblan: Champagne mot hemlöshet

EU:s politiker lever i en bubbla, långt från vanligt folk. För dem har verkligheten blivit abstrakt. Låt mig berätta en liten historia från när jag arbetade i Europaparlamentet 2009-14:

Cocktailmottagningar i solidaritet med jordbävningsoffer. En utställning om alkolås på bilar, vilken invigdes med så mycket gratis vin som gästerna orkade dricka. En trerätters lunchdebatt med vin om problemet med att medborgarna är så otäckt feta. 

Man upphör aldrig att förundras över vad som pågår i Europaparlamentet. 

Men i en klass för sig står champagnebjudningen mot hemlöshet. 

Tro nu inte att denna bjudning var något slags fundraiser, för att samla in pengar till de hemlösa. Sådant får inte förekomma i Europaparlamentet. Det handlade inte heller om att någon enskild ledamot öppnat plånboken för att göra sina kollegor medvetna om situationen för medmänniskor på livets skuggsida. Sådana här jippon betalas med de speciella anslag ledamöterna får till utställningar och arrangemang – betalda av Europas skattebetalare. (Jag hoppas att de kom ihåg att tacka dig.) 

Detta handlade alltså enbart om att dricka gratis champagne för att tycka synd om hemlösa människor. Vilket någonstans möjligen var en fin tanke i teorin – men som blev fullständigt absurd när den omsattes i verkligheten. 

För att skapa den rätta stämningen hade man ställt ut ett tiotal mycket naturtrogna bronsstatyer av hemlösa. Jag har ingen aning om vad bronsstatyer i naturlig storlek kostar att tillverka, men det måste vara en ordentlig slant. 

Dessa statyer var utspridda på en utställningsyta, bland vilka Europaparlamentets ledamöter med personal och inbjudna gäster minglade runt med champagneglas i händerna. De fullständigt lyste av sin egen godhet och förträfflighet. Scenen kompletterades av kypare i vita rockar, som såg till att inget glas var tomt och att det aldrig saknades tilltugg. Över hela bjudningen låg en tung doft av dyr parfym. 

Min ledamot och jag hamnade mitt i spektaklet när vi var på väg ut ur Europaparlamentet i Bryssel för att äta lunch. Vi stannade till. Vi stirrade förundrat. Vi lät det vi såg sjunka in. Under eftertänksam tystnad tog vi sedan rulltrappan ner till gatuplan, steg ut genom passerkontrollen och ut i verkligheten. 

På Place Luxemburg, utanför parlamentet, fick vi syn på en till synes hemlös man halvliggande mot en papperskorg. För ett ögonblick övervägde vi att försöka få in honom i parlamentet – så att han kunde få se hur fint folkets valda representanter hade ordnat för att visa att de bryr sig om honom. 

Snabbt insåg vi dock att detta skulle möta en del praktiska hinder. Så det blev inget av. Men jag funderar fortfarande på vad som hade hänt om vi hade lyckats. Man kan utgå från att stämningen hade blivit en smula ansträngd. 

Det märkligaste med champagnebjudningen mot hemlöshet var ändå inte arrangemanget som sådant – utan att ingen verkade tycka att tillställningen var det minsta märklig. Tvärt om tror jag att många av de närvarande politikerna och byråkraterna gick till sängs samma kväll med en varm känsla av att ha gjort något fint, bra och viktigt. 

»Låt dem äta kanapéer.«

Sådär håller det på. Hela tiden. Det är världen von oben.

EU behöver politiker som inte bryr sig om fringisar och tingel-tangel. Politiker med erfarenhet av livet. Politiker som inte levt hela sina liv i en skyddad bubbla.

EU behöver helt enkelt kontakt med verkligheten.

- o -

Jag kandiderar till Europaparlamentet. Rösta på mig genom att ta en blank valsedel och skriv »Klassiskt liberala partiet« på den. Tack på förhand!