Sverige tycks ha drabbats av något slags moraliskt storhetsvansinne.
Det är som att vi tror att den svenska värdegrunden är den mest högstående moraliska ståndpunkt som är mänskligt möjligt att uppnå. Och som att målet för alla andra människor i världen är att till slut se ljuset och stiga in i den Moraliska Stormaktens upplysta rike.
I själva verket är det oklart om vi överhuvudtaget har någon begriplig värdegrund. Att tala om »allas lika värde« är förvisso väldigt vackert - men till intet förpliktigande och i princip omöjligt att mäta, observera eller upprätthålla.
Hade man däremot talat om att alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga - då hade man istället fått något konkret, observerbart att hålla sig till och en stark princip som till och med går att hävda rättsligt.
Men en sådan passar naturligtvis inte ihop med den identitetspolitik som ständigt måste peka ut olika grupper som särskilt skyddsvärda (eller klandervärda).
Min teori är att en värdegrund inte kan pådyvlas människor uppifrån. Den måste växa underifrån, utifrån något slags idé om en minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge.
En sådan har faktiskt redan utvecklats under årtusenden, här i västerlandet: Behandla andra människor som du själv vill bli behandlad.
Men eftersom denna princip implicerar såväl frihet som respekt och ansvar - så passar den illa ihop med projektet om den nya, socialistiska människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.