Putins energifälla slår igen

Tyskland motsätter sig ett importstopp för rysk olja och gas. Vilket leder till att man fortsätter finansiera Putins krig. Men samtidigt går det att begripa, på ett praktiskt plan.

Hade det bara handlat om el skulle Tyskland klara sig genom att dra igång de kolkraftverk som idag ligger i malpåse. Landet har all kol som krävs inom sina gränser.

Uppvärmning kan vara knepigare. Men det är när det gäller industrin som energifällan verkligen slår igen. Man är beroende av rysk gas för mycket av sin produktion.

För några år sedan brann det i en tysk kemifabrik. Resultatet blev en världsomfattande brist på en viss kemikalie, som jag vill minnas behövs för bilarnas bromsvätska. Vilket drabbade bilindustrin runt om i världen.

På samma sätt tillverkar Tyskland massor av nyckelprodukter som är av betydelse för att upprätthålla produktion och konsumtion långt utanför landets gränser.

På tv-nyheterna såg jag hur det till exempel varnades för global brist på slangar till dialysmaskiner om gastillförseln till Tyskland stryps. Konstgödsel är ett annat av ett stort antal exempel.

De indirekta konsekvenserna av att sluta använda gas kan bli katastrofala.

Så man tvings göra något som är moraliskt förkastligt (köpa olja och gas av ett krigförande Ryssland) för att inte orsaka ett industriellt sammanbrott som kan drabba hela Europa och resten av världen.

Det talas till och med om en risk för sociala oroligheter som en konsekvens av ett importstopp för gas.

Som man bäddar får man ligga. Beroendet av rysk gas, den gröna energiomställningen och avvecklingen av kärnkraften tvingar Tyskland att betala för Putins slakt av det ukrainska folket.

Som om inte detta är allvarligt nog meddelar den tyska regeringen att man står fast vid att stänga de sista tre tyska kärnkraftsreaktorerna innan nästa årsskifte.

Hela denna soppa är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut - mot bättre vetande och mot varningar från folk som uppenbarligen såg faran.

Kampen mellan gott och ont

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

• Kampen mellan gott och ont •

"I sin iver att hitta grupper att tycka synd om håller vänstern på att ödelägga årtusenden av västerländsk civilisationsutveckling, ta avstånd från upplysningen, förneka vetenskapen, skapa polarisering och nullifiera grundläggande fri- och rättigheter. Toppat med våld, kravaller och arrogans mot oliktänkande."

Det moraliska herrefolket?

Sverige tycks ha drabbats av något slags moraliskt storhetsvansinne.

Det är som att vi tror att den svenska värdegrunden är den mest högstående moraliska ståndpunkt som är mänskligt möjligt att uppnå. Och som att målet för alla andra människor i världen är att till slut se ljuset och stiga in i den Moraliska Stormaktens upplysta rike.

I själva verket är det oklart om vi överhuvudtaget har någon begriplig värdegrund. Att tala om »allas lika värde« är förvisso väldigt vackert - men till intet förpliktigande och i princip omöjligt att mäta, observera eller upprätthålla.

Hade man däremot talat om att alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga - då hade man istället fått något konkret, observerbart att hålla sig till och en stark princip som till och med går att hävda rättsligt.

Men en sådan passar naturligtvis inte ihop med den identitetspolitik som ständigt måste peka ut olika grupper som särskilt skyddsvärda (eller klandervärda).

Min teori är att en värdegrund inte kan pådyvlas människor uppifrån. Den måste växa underifrån, utifrån något slags idé om en minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge.

En sådan har faktiskt redan utvecklats under årtusenden, här i västerlandet: Behandla andra människor som du själv vill bli behandlad.

Men eftersom denna princip implicerar såväl frihet som respekt och ansvar - så passar den illa ihop med projektet om den nya, socialistiska människan.

När normkritik blir det goda samhällets fiende

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

När normkritik blir det goda samhällets fiende »

"När normer formuleras genom politiska diktat blir de inte bara mindre äkta, utan även sämre mentalt förankrade bland befolkningen. Att tycka något, att ha en viss attityd bara för att man blir tillsagd att göra det skapar inga stabila värderingar. Det blir en »plakatmoral« som lättvindigt kan bytas mot någon annan. Men om normer däremot bygger på insikt och förståelse, då står de starkare."

Isabella Lövin har inte mitt samtycke!

Regeringen tänker lansera en "samtyckeslag" som föreskriver explicit samtycke inför varje delmoment vid sexuellt umgänge.

Detta kan komma att leda till vissa svårigheter då det kan vara knepigt att i förväg avgöra vad som är lagligt eller ej. Dessutom kan, tekniskt sett, handlingar som sker i outtalat samförstånd, i stundens hetta, som inte kränker någons rättigheter, komma att bli olagliga. Någon får väl konstruera en app för ändamålet...

Det märkliga är att samma politiker står bakom ett förbud mot en företeelse som till sin natur är något slags garanti för samtycke - nämligen prostitution.

Vad kan väl vara ett säkrare tecken på samtycke än en frivillig affärstransaktion? (Här avses prostitution under frivilliga former mellan samtyckande myndiga personer, utan inslag av hot.)

Även i ett vidare perspektiv haltar logiken. Miljöpartiets språkrör, "vice statsminister" Isabella Lövin, har i sociala medier marknadsfört samtyckeslagen med parollen "Är det inte frivilligt är det inte lagligt."

För mig som sitter i fängelse för att jag vägrat stödja det svenska politik-byråkratiska komplexet med skattepengar känns ett sådant uttalande närmast som något slag mörk, hånfull ironi.

Konsekventa principer och logiska resonemang är verkligen inte våra politiska ledares starkaste gren.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)

Staten och moralen

Pride-konflikter, identitetspolitik, frihet och lika rättigheter

Jag noterar att en Pride-parad i Glasgow bannlyser Drag Queens – eftersom "riktiga" transpersoner kan känna sig kränkta. [Länk»]

Sådant gör mig ledsen. Jag ser inte Pride-arrangemang som politiska manifestationer – utan som fester som inkluderar alla som vill – i glädjens, sexualitetens och kärlekens namn.

Och om man börjar peka finger, då är det inte alls uppenbart att det är  de flamboyanta transorna som skall bort. De har nämligen spelat en viktig roll i kampen för homosexuellas rättigheter (exempel: Stonewall).

De lesbiska brudarna, flatorna, har däremot mycket lite gemensamt med bögarna (bortsett från att de också har sex med personer av det egna könet). De omfattar påfallande ofta ett politiskt förhållningssätt som gör gemensam sak med feministerna – och som har ett ampert förhållande till kravlös, frustande, glad sexualitet, porr och hela den utlevande, extravaganta livsstil som ibland gör den manliga homosexualiteten så fantastisk.

Man kan till och med sträcka sig till att ställa frågan vad transsexuella har att göra i arrangemang som i grunden byggts kring homosexualitet. Det är inte nödvändigtvis samma grej. Jag har absolut inget emot transpersoner. Inte det minsta. Jag vill bara peka på vad som händer om man börjar bli exkluderande istället för inkluderande.

I mitt Pride-tåg skulle alla som vill få vara med. Mitt Pride-tåg skulle vara en vild fest för sex, frihet och kärlek. Jag kanske borde ordna ett?

En som faktiskt ordnar ett Pride-tåg är före detta redaktören för SD-tidningen Samtiden, Jan Sjunnesson. (Som för övrigt verkar ha kommit på kant med sin gamla arbetsgivares parti.) Han ordnar en Pride-marsch i Stockholms norra förorter (Pride Järva») den 29 juli.

Det kommer att bli en cirkus. RFSL mulnar, vänstern rasar och media är redan på väg att göra detta till en Större Händelse.

När jag surfar runt på vänsterradikala sidor slås jag av att kommentarerna kring redaktör Sjunnessons Pride i Husby / Akalla är en smula spekulativa. Många tror att det är ett försök till "pinkwash" av SD. Det tror inte jag.

Jag har uppfattat det hela som en manifestation för homosexuellas frihet och rättigheter i områden där en betydande del av befolkningen inte vill ge bögar och flator lika rättigheter – av religiösa, traditionella och kulturella skäl.

Vilket, uppenbart, är en smula provokativt. Men rätt. Homosexuella i dessa miljöer skall veta att det svenska samhället står bakom deras rätt att leva sina liv som de själva vill.

Detta fuckar upp vänsterns analys. Vänstern kan nämligen bara hålla en tanke i huvudet åt gången. Det faktum att många i Akalla / Husby lever under besvärliga förhållanden, i förortskomplex som det svenska samhället i stora delar har övergivit är en sak. Att en del av dessa människor kan vara skitstövlar när det gäller medmänniskors fri- och rättigheter en annan.

Man kan faktiskt inte bara vara för homosexuellas frihet och lika rättigheter under vissa omständigheter och på vissa platser. Man måste vara konsekvent.

Därför borde uppslutningen i Järva Pride vara stor. Men så kommer det knappast att bli. Vänstern och möjligen även religiösa fundamentalister kommer däremot att försöka göra denna manifestation för kärlek till en dag i hatets och konfrontationens tecken. Vilket för övrigt är exakt vad media hoppas på.

(Och nej, jag betvivlar inte att vissa deltagare i Järva Pride kan vara ute för att problematisera vårt förhållande till islam, snarare än att kämpa för homosexuellas frihet och rättigheter. Men man måste medge att arrangemanget väcker viktiga principiella frågor. Vilket är en bra sak.)

Törs du vara fri?

Jag slås ofta av att människor (även sådana som säger sig kämpa för frihet) är så obenägna eller rent av ovilliga att använda den frihet de trots allt har.

Vi säger ofta "om bara"... Sedan blir allt bra. Sedan är vi fria. Det är möjligt att detta bara är ett sätt att skjuta friheten framför sig.

Att vara fri handlar inte bara om regler. Det är en fråga om attityd. Att sätta sig över grupptänk och ogin moralism. Att vara en människa som ifrågasätter och utmanar dem som vill ha makt över en, som utmanar konsensus och själva systemet. Att våga.

Det börjar med dig och mig. Det måste komma från oss själva.

För det går inte att tvinga människor till deras egen lycka. (Skulle det vara möjligt, då skulle jag omedelbart se till att bli diktator och tvinga människor att göra som de själva vill.)

Det är inte vem man är. Det är vad man gör.

Invandrare eller svensk. Muslim eller pingstvän. Svartmuskig eller lintott.

Det spelar ingen roll.

I Sverige gäller svenska lagar, lika för alla. I Sverige skall de mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna respekteras. I Sverige skall människors liv, säkerhet och egendom respektras. Ordningen upprätthålls av våldsmonopolet i form av polis och rättsväsende. Alla myndiga svenskar skall ha rätt att fatta sina egna beslut om sina egna liv. Sverige är en sekulär, liberal demokrati.

Om detta kan till exempel MC-gäng, radikalt frireligiösa, islamister, politiska maktspelare, mobbare och skinnskallar tycka vad de vill. Men det är så det är.

För att så peka på elefanten i rummet: Många invandrare kommer från miljöer där klanstrukturer är grunden för ordning och säkerhet (enligt lokala normer). Många kommer från kulturer med starka hederstraditioner. Många kommer från länder med en annan syn på frihet och människovärde.

Så intressant. Men så fungerar det inte i Sverige. Det får man helt enkelt finna sig i om man kommer hit. Detta är inte förhandlingsbart.

Nu tror jag i och för sig inte att det pågår något speciellt omfattande arbete för att bryta ner det svenska liberala, demokratiska systemet och ersätta det med något annat. (Annat än från politiskt håll.)

Däremot tror jag att vi är dåliga på att tala om vad som gäller i Sverige. Om människor som kommer hit inte får veta hur det fungerar, då håller de naturligtvis fast vid invanda strukturer. Det är ju i så fall det enda de har. Och då kan till exempel klaner, religiösa regelverk och hederskulturer finna fäste.

I en demokratisk rättsstat måste man ha en uppsättning regler. Och de måste gälla lika för alla. Sedan får folk ha vilken religion, vilken kultur, vilken ideologi och vilka traditioner de vill – så länge de inte försöker tvinga sig på andra.

Detta sagt, så är det totalt oviktigt vem man är, var man kommer ifrån, hur man ser ut... Den enda måttstock som gäller är vad man gör.

Gör motstånd. Innan det är för sent.

Politiken tar sig allt mer makt på allt fler områden och styr och ställer över allt mer av mänskligt beteende.

Man får lätt intrycket av att detta är ett icke-reversibelt flöde där makt alltid rör sig åt samma håll. Från medborgarna och civilsamhället – till politikerna och byråkraterna.

Den vägen leder till att man så småningom kommer att styra, reglera och kontrollera så gott som all form av mänsklig verksamhet.

Inget tyder på att vi är på väg att lämna denna väg. Tvärt om. Det finns i princip inga gränser för hur mycket våra politiker och statens funktionärer kan tänka sig att bestämma över andra människor.

Frågan är hur allomfattande den politiska makten kan bli. Finns det någon gräns innan vi går in i ett tillstånd av total kontroll?

Frågan måste ställas – och diskuteras. Den handlar i grund och botten om demokrati i en vidare mening. Den har konsekvenser vad gäller våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter.

I många små steg håller vi på att skapa en "ny människa". Hon lider av inlärd hjälplöshet, fruktar ansvar, saknar egen moralisk kompass och offrar sin frihet för kollektivet utan att invända.

Kombinera sedan detta med en allt mer allomfattande övervakningsstat – där människor vet att alla deras kommunikationer och rörelser registreras. Är inte detta ungefär vad man skulle kunna förvänta sig i en förtryckarstat?

Det finns inga synliga tecken på att denna utveckling går att stoppa på politisk väg. Samtliga politiska partier är i dag del av problemet. Då återstår civil olydnad, ohörsamhet gentemot överheten och medborgerligt motstånd. Vilket inte är svenska folkets bästa grenar...

Det är hög tid att rensa upp i politiken!

När den svenska borgerligheten och jag gled ifrån varandra – då upplevde jag det inte som att jag förändrades, utan att de borgerliga partierna lämnade sina kärnvärden, sina principer och sina idéer.

Något liknande håller på att ske just nu, i ett större perspektiv. Jag är för frihet. Jag är för en fri ekonomi. Jag är för demokrati och våra grundläggande fri- och rättigheter. Jag är för lika rättigheter. Jag står fortfarande kvar vid åsikten att rättsstaten är viktig och att maktdelning är en bra sak. Samtidigt håller den politiska eliten (borgare så väl som sossar) på att skapa något slags post-representativ demokrati med uppenbart korporativistiska inslag – som känns både främmande och skrämmande.

Till exempel gäller inte längre samma regler för alla. Samtidigt som små- och medelstora företag hålls i ett strypgrepp av skattefogdar och statens övriga funktionärer kan storföretag komma undan med nästan vad som helst. Om jag gör dåliga affärer och hamnar på obestånd, då försätts jag i konkurs – samtidigt som banker som gör samma sak räddas med skattepengar. Entreprenörer som vill skapa nytt behandlas styvmoderligt medan gammal industri utan framtidsutsikter hålls under armarna med skattepengar. Big Business beställer speciallagstiftning av politikerna för att slippa förändra sina affärsmodeller till en ny verklighet och dagens marknad.

(Det behöver inte vara något fel på att företag är stora, i sig. Men när de inte längre behöver – eller ens förväntas – följa samma regler som alla andra, då är något allvarligt fel.)

I politikens dubbla bokföring tar sig staten rätt att massövervaka folket (alla, även de som inte är misstänkta för något brottsligt) – samtidigt som statens eget hemlighetsmakeri ökar, offentlighetsprincipen urholkas och allt fler beslut fattas bakom stängda dörrar. Medborgarnas liv blottläggs samtidigt som maktutövningen blir allt mer skyddad från insyn och påverkan.

Långsamt håller det på att växa fram åsiktslagar (så väl i Sverige som i EU) som styr vad som får lov att sägas offentligt. Samtidigt ägnar sig politikerna själva åt att rulla ut morallagstiftning som, i grunden, bara bygger på att de själva tycker illa om något, har någon hangup eller tror på något som de borde behållt för sig själva.

Det presenteras förslag till lagar och regler som – i defaultläget – utgår från att medborgarna inte skall ha rätt till oberoende rättslig prövning. Det förhandlas fram handelsavtal som inte handlar om fri handel, utan om att särintressen skall få rätt att göra sig breda på den fria konkurrensens och folkets bekostnad.

Polisen militariseras. Den demokratiska beslutsprocessen urholkas. Förmynderiet ökar. Och de politiska makthavarna fjärmar sig från det folk de en gång var satta att representera.

Och de enda protester som ges utrymme i den offentliga debatten är att rödskägg och moraltanter får kräva mer reglering, mer kontroll och därmed också mer makt till de politiker som fuckat upp allt från början.

I min värld skall politiker vara ödmjuka inför sitt uppdrag. De skall stå upp för individens frihet, en fri ekonomi, medborgarrätt, rättsstat och en levande demokrati. De skall inte vara rädda för det som är nytt eller annorlunda. De skall verka för att samma spelregler gäller för alla (inklusive dem själva). De skall respektera människors rätt till privatliv och de skall betrakta folket som individer och medborgare, inte som undersåtar.

Detta är en klassiskt liberal "etisk" dimension som det borde finnas utrymme för i svensk politik.

Och nu, lite religionsdebatt

Den Yttersta Dagen rullar på – och får väl än så länge sägas vara något slags västgötaklimax.

Men det kan ju vara en lämplig dag för att fundera lite över de stora frågorna. Om inte annat så för att smita undan julstöket en stund.

Här är en BBC-debatt från 2009 om katolicismen, som jag tycker är sevärd. Dessutom medverkar bland andra Christopher Hitchens, som ju lämnade oss på tok för tidigt för lite mer än ett år sedan.

Det jag tycker är värt att fundera över är människors behov av trossystem och något slags "vägledning" i en komplicerad värld. Jag har en känsla av att det skulle gå att formulera en hel del rationella råd eller teser som är så väl baserade på förnuft som hoppfulla. Utan krav på blind tro, utan sekterism och utan att stänga vissa människor ute. Utan skärseld. Men med kraften att hjälpa människor att finna ro och styrka.

[Direktlänk»]

Frihetens moral

När det talas om behovet av moral i vårt samhälle måste man ställa sig frågan: Vilken moral?

Som regel handlar det om att folk med en viss politisk övertygelse, religiös tro eller annan agenda vill att alla skall leva på det sätt som just deras dogm föreskriver. Men är det verkligen moral?

Låt mig argumentera för ett alternativ: Frihetens moral.

Dess utgångspunkt är att människor skall ha så stor frihet som möjligt att bestämma över sina egna liv.

Detta skiljer sig mot alla andra moralläror – som vill att individen skall underkasta sig partiet, religionen, rasen, klassen eller något annat kollektiv. Frihetens moral utgår från människan som individ och medborgare. Det är i grunden en synnerligen humanistisk moral.

Man kan även argumentera för frihetens moral ur ett rent praktiskt perspektiv. Människor är olika, har olika intressen, preferenser, önskemål, livsmål och förhållningssätt. Om målet är att människor skall vara lyckliga, finna ro och kunna leva sina liv fullt ut – då är detta vägen att gå.

Även friheten har gränser. Men de bestäms inte av vad någon politiker, religiös ledare, profet eller ledare anbefaller. De kommer ur – och är en förutsättning för – själva frihetsbegreppet som sådant:

Gränsen för människors frihet går där de inkräktar på någon annan människas frihet, säkerhet, egendom eller rättigheter.

Frihetens moral bygger alltså på respekt för våra medmänniskor. Och på en tolerans som är mer än bara symbolisk eller påklistrad.

I dagens samhälle är detta en mycket radikal ståndpunkt. Hela det politiska system som styr våra liv bygger på att man kan tvinga alla medborgare till lydnad.

Frihetens moral är mot tvång. Det är i grunden en idé om icke-våld och anti-aggression.

Detta innebär också att frihetens moral bygger på principen om alla människors lika rättigheter inför staten. Ingen skall särbehandlas av det offentliga, varken positivt eller negativt. Alla skall vara lika inför lagen.

Om vi tittar i historiens backspegel, då kommer vi snabbt att upptäcka att mänsklighetens stora tragedier är konsekvenser av avsteg från just denna princip.

En annan intressant aspekt är att frihetens moral inte har några problem med om människor till exempel är troende eller har olika politiska övertygelser. Det är deras sak. Så länge de inte försöker tvinga någon annan till underkastelse. Leva och låta leva.

Jag vill påstå att frihetens moral är starkare än allt annat som torgförs som moral i dagens samhällsdebatt. Den är enkel. Den är begriplig. Den är den minsta gemensamma nämnaren för civiliserat mänskligt umgänge.

Och – inte minst – frihetens moral går ut på att stärka människor istället för att trycka ner dem.

I ett samhälle där frihetens moral råder har vi färre lagar, men mer ordning; Det är ett samhälle som bygger på spontana samarbeten istället för konfrontation; Det är ett samhälle som uppmuntrar mångfald och utveckling; Det är ett samhälle som vårdar demokratins djupare värden; Det är ett samhälle där staten är till för medborgarnas skull, inte tvärt om.

Julafton för konspirationsteoretiker

På bilden: Presidenterna i Europaparlamentet, EU-Kommissionen och EU:s ministerråd – på möte i veckan med "ledare för filosofiska och icke konfessionella organisationer".

För diskussioner om "demokratiska rättigheter och friheter."

"President Barroso stated that nothing today – really nothing can be taken for granted anymore".

Hmm..? Det där ger utrymme för lite olika tolkningar. Fast av sammanhanget får man ändå intrycket av att intentionerna är goda. Om slutsatserna vet vi dock inte så mycket, mer än att dessa ledare lovar att sluta upp "sida vid sida" med EU:s institutioner.

[Foto: Europeiska Unionens Ministerråd]

Etik och moral i skolan

Kristdemokraterna vill ha mer etik och moral i skolan.

Frågan är dock vilken etik och moral.

Allt (kd)-ledaren Göran Hägglund kan specificera är att "premiera det som vi vill se mer av och naturligtvis också säga vad som inte är okej". God dag, yxskaft.

Det enda konkreta han har att komma med är att skolan skall kunna beslagta elevers mobiltelefoner och utfärda kvarsittning. Vilket redan är möjligt – och ju handlar mer om disciplin än om etik och moral.

Frågan om vilken etik och moral det handlar om står alltså obesvarad. Men man kan ju gissa...

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig mer etik och moral i skolan. Då skulle det handla om respekt för medmänniskors liv, frihet, säkerhet och egendom; Respekt för öppenhet och mångfald; Principen att leva och låta leva; Demokratisk delaktighet; Kritiskt tänkande; Personligt ansvarstagande; Respekt för de medborgerliga fri- och rättigheterna; Principen om allas lika rättigheter. Typ.

Kristdemokraternas variant blir nog snarare "Händerna på täcket! Storebror ser dig!"

Lästips: Emma på Opassande i Aftonbladet

IPRED-debatten: Moral eller rättssäkerhet?»

Korkat

Enligt TV4 Nyheterna (jag har inte sett själva inslaget, eftersom det inte är tillgängligt för oss som bor utomlands) har något ljushuvud tydligen lagt ut bilderna från obduktionen av Arbogabarnen på Pirate Bay. Yakk!

Nu anser jag visserligen att man skall ha rätt att sprida även dum, osmaklig och korkad information, om man vill. Men här måste jag nog sätta mig ner och fundera en stund på om inte någons rättigheter har kränkts... Och vem det i så fall är som kränker dem.

Kristallklart är dock att det är korkat. Detta kommer att ge var enda politiker, moraltant, frikyrkopastor, rubrikmakare och fiende till yttrandefriheten argument för att vilja strypa tillgången till information på internet. Om jag trodde på konspirationsteorier...

Läs mer hos A. Mikael Eriksson»

Uppdatering: Nu har även jag förstått att det är förundersökningsprotokollet som lagts upp. Och det är ju en helt annan femma. FUP:ar och åtalsunderlag skall vara offentliga och lätta att få tag i, för att medborgare, media och samhällsdebattörer skall kunna göra en rimlig bedömning av målet och rättssäkerheten i hanteringen. (Se vidare diskussionen i kommentarerna.)

Politik=civilisation+moral?

Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, har lanserat ett antal förslag för att "förnya civilisationen".

I dessa förslag ingår bland annat en skatt på internet, mobiltelefoni och privata tv-stationer.

Sarkozy säger också att EU skall "beskydda" medborgarna istället för att oroa dem.

Dessutom menar han att EU måste vidta politiska åtgärder för att göra kapitalismen mer moralisk...

Läs mer »

Den tänkande finansmannen

"Jag tänker ofta på det här i debatter där alla från präster till slagordsvänster tycker sig ha något att lära oss i affärsvärlden om etik och moral. Det kan säkert behövas ibland, och i vissa fall är det alldeles uppenbart. Men hur ofta skulle inte andra behöva lära sig etik och moral av oss i affärsvärlden?

Skulle inte vissa särintressen och kravmaskiner som tror att resurser är något man kräver på basis av hur gärna man vill ha något, hur högt man skriker eller hur många man är, behöva lära sig att man kan bli rik genom att framgångsrikt tjäna andra?

Skulle inte kulturdebattörer som säger sig ömma för människors väl behöva lära sig att inga i världshistorien gjort så mycket för att lyfta människor ur armod, elände och svält som framgångsrika affärsmän i full frihet? (...)

Skulle inte de som predikar att moral består i lidande och försakelse, må bra av att i stället lära sig av dessa entreprenörer hur överflöd skapas?"

Mats Qviberg skriver krönika på Ekonominyheterna.se.

[Länk]

(Via Mattias Svensson)

Fast mest är det politikernas fel

På DN Debatt i dag skriver Stefan Fölster och Fredrik Bergström om den nya boken "Plan B - den dolda jakten på välfärd".

Av en undersäkning som publiceras i boken framgår att...

• Nästan 95 procent av de tillfrågade uppger att de har anpassat sitt beteende för att vinna fördelar ur välfärdssystemen.
• 16 procent erkänner allvarligt fusk med till exempel sjukpenning eller A-kassa.
• 84 procent av de tillfrågade har utnyttjat eller kompletterat systemen på ett sätt som inte är avsikten.
• Fem procent uppger sig inte fiffla alls.
  

Det är intressant att få siffror på fenomenet. Men uppriktigt sagt – är någon förvånad?

Om man skapar ett system som uppmuntrar fiffel och överutnyttjande– hur kan man då bli förvånad över att folk tar en rövare?

Om staten lägger ut regler och system som ger folk vissa fördelar under vissa givna omständigheter – hur kan man då bli förvånad över att människor anpassar sitt beteende till detta?

Om den enda lyxen i vanligt folks överbeskattade liv är en extra betald ledig dag förklädd till sjukdag – hur kan man då förvånas över att många tar chansen?

Människors bristande ansvarstagande och moral är, förvisso, ett problem. Men vi måste hålla i minnet att det är politikerna som skapat de system som gör frestelsen för stor för de flesta.

Att Fölster och Begström har trampat på en öm tå – det blir uppenbart när man ser vad bloggarna skriver om artikeln. Alla hugger direkt och tonläget är emellanåt uppskruvat.

Två bloggkommentarer som jag själv tycker är läsvärda finns på SvD:s ledarblogg och på Motpol.