När politiken hotar demokratin

Ett betydande samhällsproblem är att politiken och staten samlar på sig allt mer makt. Sedan visar det sig att den härskande politiska klassen inte har den kompetens och det förstånd som krävs för att bära upp sin makt och för att sköta de uppgifter man tagit på sig.

Vilket även gäller uppgifter som en stat rimligen bör ägna sig åt. Som ordningsmakt, rättsväsende och försvar. Inte ens sådant som är absolut grundläggande funktioner i vilken samhällsbildning som helst - individernas skydd mot andra och folkets skydd mot yttre fiender - förmår man sköta.

Vi kan dessutom notera att om staten inte klarar av upprätthålla lag och ordning, då kommer andra krafter att fylla det tomrum som skapas. Vilket inte är det minsta konstigt, om man tänker på saken. Men utomordentligt farligt.

Om staten inte förmår att försvara medborgarnas säkerhet och egendom, om den inte levererar vad gäller sådant den tagit på sig att sköta, om den ägnar sig åt vänsterideologiskt trams istället för att ge valuta för skattepengarna - vad har medborgarna då för glädje av den?

Om makten förlorar sin funktion och nytta, då förlorar den även sin legitimitet. Upplevs det dessutom som att den parasiterar på folket, då kan allt gå utför väldigt fort.

Vad händer då?

Den judiska författarinnan Hannah Arendt skrev 1951 i boken »Totalitarismens ursprung« (med Nazityskland i färskt minne och i skuggan av Stalins terrorvälde) att totalitära idéer frodas och att totalitära regimer ofta föds ur ett maktvakuum.

»Vägen till helvetet behöver inte vara kantad av ordspråkets goda föresatser, utan kan lika gärna vara kantad av inga föresatser alls.«

Det är vad som kan ske när politikerna och deras funktionärer inte vårdar sin trädgård.