Svenska sjukan

Något slags allmän inkompetens har lagt sig som en blöt filt över Sverige.

Ta en sådan sak som spårbytet i migrationsprocessen. I grunden är det en utmärkt idé. Den som skaffar sig ett arbete, betalar skatt och inte ligger andra till last får stanna.

Men så enkelt får det naturligtvis inte vara. Efterlevnaden av de krav som ställs upp - och kanske även kraven som sådana - har lämnat mer att önska. Systemet har missbrukats. Att människor tenderar att missbruka system borde inte komma som någon nyhet för någon. Därför måste de naturligtvis backas upp med resurser för kontroll och uppföljning. Därför måste det finnas tydliga och rättvisa krav och regler.

Någonstans i detta har det gått fel. Det finns folk som befinner sig i landet, trots att de rimligen inte borde få göra det - givet hur dagens system är konstruerat.

Så nu är hela idén med spårbyte ifrågasatt - till skada för de flyktingar som verkligen vill jobba, betala skatt, bidra till samhället och hela paketet. Det är tragiskt. Och det hade inte behövt bli så.


I andra änden av systemet utvisas människor som bevisligen har ett riktigt jobb (ofta kvalificerat), betalar skatt och i många fall även skapar arbete åt andra. Inte sällan talar de utmärkt svenska, har barn i skolan och är rotade i civilsamhället.

Allt för att någon råkat kryssa fel på en försäkringsblankett, för att alla semesterdagar inte plockats ut något år eller för att en företagare återinvesterat för mycket i sin verksamhet och då råkat ta ut lite för låg lön.

Januari-partierna har enats om att »ta tag« i kompetensutvisningarna: En utredning skall redovisa ett betänkande i slutet av år 2021. Det vill säga om ett och ett halvt år. Och då är det bara en utredning, inte en proposition. Så räkna kallt med att kompetensutvisningarna kommer att fortsätta under överskådlig framtid.


En annan nyhet fångar mitt intresse i dagens nyhetsskörd: Intern kritik: Stora brister i hur polisen arbetar med rikets säkerhet »

»Enligt en intern rapport finns det ”mycket väsentliga brister i alla steg” i säkerhetsskyddet, hur man till exempel ska skydda verksamhet som är av betydelse för rikets säkerhet och hitta opålitliga anställda i organisationen. 

Rapporten listar en hel katalog av brister: dokument från personens säkerhetsutredningar går inte att hitta i efterhand, säkerhetsärenden handläggs och bedöms olika på olika avdelningar, myndigheten ”får en ojämn skyddsnivå” och skyldigheten att skydda känslig verksamhet fullföljs inte.«

OK. Det låter allvarligt. Hur blev det så? Vad gör man åt saken?

»Polisens säkerhetschef Ari Stenman skriver i en kommentar till SVT att de tillsatt en arbetsgrupp. 

“Redan under granskningsperioden har åtgärder vidtagits successivt för att åtgärda de brister som identifierats. Precis som internrevisionen anger är det är viktigt att handläggningen av säkerhetsärenden bedrivs ändamålsenligt och därför inleddes redan under 2019 ett arbete med att ta fram nya och enhetliga styrdokument inom området.”«

En arbetsgrupp. Nya styrdokument. Jamen-då-så.


Det känns lite som om det skapats en förvaltningskultur som lever sitt eget liv - och som ofta är direkt destruktiv, som skapar helt nya problem även utan politisk inblandning.

Någonstans i allt detta kan man ana ett mönster. Det kan vara en frånvaro av rimlighet, helhetssyn och ansvar. Eller byråkratins sotdöd. Kanske politisk micro management. Eller inkompetens. Eller lättja. Eller illvilja. Eller lite av allt samtidigt.

Och det går faktiskt att härleda allt det ovanstående till en gemensam nämnare - om man ser till historiska, praktiska erfarenheter: Socialismen.

Det är ju så här - med vissa smärre variationer - socialism alltid har fungerat överallt där den har prövats. Att den svenska socialismen kallar sig demokratisk kan möjligen vara en intressant akademisk fråga - men det ändrar inte på det faktum att socialism som sådan ändå alltid leder till överdriven byråkrati, ansvarslöshet, dåligt resursutnyttjande, politisk klåfingrighet, översittarfasoner, verklighetsfrånvänd politisering och offentlig verksamhet i förfall.

Vi skall vara glada så länge vi får behålla vår yttrandefrihet. Men man är just i färd med att se över den saken...