Att älska eller hata sin nästa?

De principer för civiliserad mänsklig samvaro som vuxit fram under årtusenden av etiska överväganden, filosofiska diskussioner och samhällelig erfarenhet är viktiga. Vissa har utvecklats till rättsprinciper och rättigheter - till ett slags minsta gemensam nämnare för ett anständigt och humant samhälle.

Vissa av dem har (i vart fall delvis) formulerats inom religionen. Nu är jag inte religiös. Men en sådan tes som jag tycker är viktig är det kristna kärleksbudskapet. Du skall älska din nästa så som dig själv.

Eller, i en mer pragmatisk form formulerad i den gyllene regeln - allt du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem.

Principens universella karaktär kan belysas genom att den återfinns i de flesta religioner - buddhism, islam, judendom, konfucianism, kristendom, hinduism, daoism, zoroastrianism med flera. (Därmed inte sagt att den alltid tillämpas eller har en framskjuten ställning.)

Hur som helst är detta en god strategi om man vill leva i ett fredligt samhälle med andra människor. Det är en princip vi måste hålla fast vid och försvara.

Låt oss nu snabbspola till dagens samhällsdebatt. Den är polariserad, grälsjuk, faktaresistent och har stora logiska luckor. Den tar sig ibland uttryck i att människor tystas, de-plattformeras, censureras, stigmatiseras och rent av drivs till självmord. Vilket drivs på av pöbelfasoner, moralpanik och grupptänk. Det finns rent av något slags kollektivt psykotiskt drag över det hela.

Hur kärleksfullt känns det?

Det ser ut som att vi håller på att tappa bort den mänskliga historiens kanske viktigaste princip för civiliserat mänskligt umgänge - den gyllene regeln.

Vilket i så fall betyder att vi istället närmar oss ett förhållningssätt till andra människor som lett till historiens allra mörkaste stunder.

Att de-humanisera, brännmärka och frysa ut andra, som inte är eller tycker på ett visst sätt är ett av den totalitära statens kännetecken. Sedan är det av mindre betydelse vilka underliggande idéer som driver en sådan stat. Det är historiens mekanismer vi måste lära oss av - snarare än att förvänta oss att historien skall upprepa sig i detalj vad gäller idéer, yttre attribut och formuleringar.

Annars kommer vi att vara oförberedda om förtrycket plötsligt skulle uppenbara sig från ett håll som vi inte väntar oss.

I sitt standardverk om totalitarismens rötter skriver Hannah Arendt:

"Innan de griper makten och upprättar en värld i enlighet med sina läror, frambesvärjer de totalitära rörelserna en lögnaktig, konsekvent värld som svarar bättre mot det mänskliga sinnets behov än verkligheten själv; en värld i vilken rotlösa massor på fantasins väg kan känna sig hemma och besparas de ändlösa motgångar som det verkliga livet och verkliga erfarenheter innebär för människor och deras förväntningar."

Så skrev hon - i skuggan av Nazityskland och Stalins Sovjet - som en varning till kommande generationer. Det vill säga oss.

Det är dags att återupprätta kärleksbudskapet - till exempel genom att respektera sina medmänniskor och deras naturliga rättigheter. Vad sägs om det som värdegrund?