I vissa delar är verkligheten motbjudande.
Personligen tycker jag speciellt illa om maktfullkomlighet, rättsövergrepp, politiskt tvång, religiös fanatism och när statens våldsmonopol används för att manifestera dess utövares makt över andra (snarare än att stå i allmänhetens tjänst).
Jag är också stark motståndare till våld (annat än i självförsvar samt i till exempel sporter och sexuella aktiviteter där våldet i fråga utövas mellan samtyckande vuxna). Våldet är reptilhjärnans seger över förnuftet. Våldet är ofta en effekt av grupptänk. Våld och hot om våld är värsta sortens översitteri. Våld är ett verktyg för människor som inte har verklighet, fakta och logik på sin sida.
Samtidigt har jag svårt att förstå varför vissa människor retar sig på andras livsstil, personliga val och egenheter (så länge dessa inte hotar någon annans frihet, rättigheter, säkerhet eller egendom).
Direkt absurt blir det när människor tillerkänns eller förvägras något visst slags "värde" beroende på vilka de är. Då inordnas människan i kollektiv som raderar ut den enskildes särdrag, frihet och personliga ansvar. Tvärt om är den enda rimliga mätaren på en människas ställning hennes enskilda handlingar.
Andra delar av verkligheten är fantastisk.
Jag trivs och känner mig trygg när människor respekterar varandras frihet, rättigheter och människovärde. När folk tar ansvar, i vart fall för sina egna handlingar. När man kan känna förtroende för andra (och för all del, samhällets institutioner).
Jag trivs och känner mig trygg när människor är kärleksfulla, nyfikna och har ett öppet sinne. Vilket är tillstånd som bara kan komma från människan själv – inte via påbud uppifrån, lagar och moralpanik.
Hur spelar då detta mot dagens Sverige?
Vänstern uppfattar sig själv som "god" och anser att högern är "ond". Vilket både är en våldsam förenkling, i sak ofta felaktigt och ett sätt för vänstern att gå in i förnekelse av sin egen vilja att domdera över andra och att omskola folket. Socialism är verkligen ingen picnic.
Högern anser att vänstern är "korkad" och att den själv är mer "rationell". Det hänger förmodligen samman med att vänstern ofta ersätter fakta och logik med känslor, saknar förmåga att se faktiska samband och inte tycks begripa ens de enklaste ekonomiska förhållanden. Sedan går högern i samma fällor själv, när det passar dess egna syften.
Bortom höger och vänster har vi byråkratin och dess kultur. Påfallande ofta styrs den av slumpen, omständigheternas spel – och av drag som lättja, inre konflikträdsla och en benägenhet att ägna sig åt annat än kärnverksamhet. Den uppvisar något slags passiv-aggressiva drag när den hamnar i konflikt med enskilda medborgare. Och den anser sig stå över ansvar.
Lagom till att Svenska Kyrkan kopplats loss från det mesta som är viktigt i vårt samhälle kommer nya religioner och gör anspråk på att styra och ställa över det offentliga rummet, över andra människor och över sina församlingsmedlemmar. Vilket är att dra utvecklingen baklänges. Detta blir allvarligt på riktigt när religiöst inflytande kolliderar med demokrati, rättsstat, våldsmonopol, öppenhet och tolerans.
Så, vart är verkligheten på väg? Rätt så mycket åt fel håll, om du frågar mig. Och jag tror att många håller med mig, även om de känner osäkerhet inför vad man kan och bör göra åt saken.
Om vi vill ha ett rimligt och frihetligt samhälle, då måste man ta strid för friheten. Ständigt. I alla sammanhang. Det är vad som driver mig och den handfull frihetliga aktivister som finns i vårt land. Man kan önska att vi vore fler. Och kanske inte fullt så milda...
