Ett rationellt förhållningssätt till asylinvandringen

Pandemi, förvaltningskris, offentlig kärnverksamhet som förfaller, ansträngda välfärdssystem, hotande energikris... Vi behöver verkligen inte fler problem än nödvändigt.

Just därför känns invandringsfrågan som en rätt meningslös konflikt. Läget är fortfarande ansträngt och vi bör inte ta emot fler nya flyktingar. I övrigt är det som det är. Vilket jag tycker att vi bör kunna förhålla oss till på ett rationellt sätt - istället för att lägga tid och kraft på kontraproduktiva känsloreaktioner.

De som i någon mening definierar sig som svenskar får nog acceptera att verkligheten är om den är. Det kom plötsligt en väldig massa nya människor. Nu är de här. Inte ens Åkesson vill repatriera dem. Det är som det är - oavsett vad man tycker om saken. Detta är den verklighet vi har att förhålla oss till. Så låt oss då göra det bästa av situationen, med sans och förnuft.

Att många är skeptiska till »utlänningar« är inte det minsta konstigt. Det finns ingen fungerande plan för att integrera många av dem i den produktiva sektorn. De skattebetalare som får plocka upp notan är av lätt insedda skäl inte roade. Många känner sina traditioner och referensramar hotade.

Och när det plötsligt dyker upp människor som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, har andra kulturella värderingar samt har problem med språket - då går reptilhjärnan på högvarv. Vilka är dom? Vad vill dom? Är de farliga? Vilket är frågor som för många i allt väsentligt lämnats obesvarade.

Det man inte känner till upplevs ofta som skrämmande eller hotfullt - oavsett om det finns fog för sådana känslor eller ej.

Om man inser att det är så enkelt - då kan man man kanske börja hantera saken. De flesta »svenskar« är inte alls rasister. Istället är det folk som - på goda grunder - oroar sig för välfärdssystemen, ordningen och tilliten i samhället. Samhällsmaskineriet har nämligen börjat gå ojämnt.

Vad gäller gruppen som för enkelhetens skull kan benämnas som utlänningar finns det också insikter värda att göra.

Sverige är i rimlig mån en västerländsk demokratisk rättsstat. Här har alla lika rättigheter inför det offentliga och här behandlas alla lika inför lagen. Vilket ger en nyanländ äldre kvinna precis samma rätt och skydd som, låt säga Göran Greider.

En del i vår demokratiska tradition är att kyrkan är skild från staten. Det skall med andra ord vara en brandvägg mellan religionen och den offentliga makten. På så sätt kan Sverige vara ett land för alla, oavsett vad folk tror på eller om de är troende överhuvudtaget.

Folk får tro på vad de vill så länge de inte tvingar, hotar eller skadar någon annan. Folk får tycka vad de vill och säga nästan vad de vill. Den som vill får bränna såväl Koranen som Bibeln eller något av Ranelid.

Våldsmonopolet är en inte helt okomplicerad idé. Tanken är att om individen skall kunna känna sig trygg i samhället - då avstår hon sin rätt att använda våld mot andra (annat än i självförsvar) till förmån för modig, beväpnad polis som är där och räddar situationen på två röda sekunder. Det är i vart fall så det är tänkt att fungera, även om det kan låta en smula ironiskt givet sakernas nuvarande tillstånd.

Detta är naturligtvis en rätt påtaglig kulturchock för den som vuxit upp med andra former av skyddssammanslutningar. Men det är så det är.

Jag är för övrigt rätt säker på att merparten av alla invandrare är tacksamma för att slippa politiskt och religiöst förtryck. Det var därför många av dom gav sig iväg. Och jag tror att de flesta nyanlända vill att man styr upp ordningen, fixar en fungerande svenskundervisning samt ordnar fler enkla jobb som ger den det berör en fot in på arbetsmarknaden - och därmed också kontakt med det övriga svenska samhället. Människor behöver känna att de gör något meningsfullt.

Vad gäller kriminalitet är det naturligtvis lätt att tycka att »utlänningarna borde hålla efter sina ungar«. Vilket nog är lättare sagt än gjort. Därmed inte annat sagt än att det invandrade Sveriges kollektiva medvetande bör ta notis om att etniskt kopplad kriminalitet föder tråkiga och oönskade motreaktioner.

All kriminalitet skall bekämpas. Det handlar inte om vem som gör något - utan vad som görs. Ingen får kränka någon annans säkerhet eller egendom. Alla är ansvariga för sina handlingar. (Däremot inte för sina förfäders handlingar.) Målet bör vara ett samhälle med en tillfredsställande grad av fred, frihet och ordning.

Allt det ovanstående är saker vi behöver kunna diskutera - för att styra upp saker på bästa möjliga sätt. Då gäller det att vara krass. Då måste man kunna diskutera komplicerade och jobbiga saker utan att bli beskylld för att vara det ena eller andra.

Alternativet är att sticka huvudet i sanden - att ägna sig åt identitetspolitik och trams istället för verkligheten som den föreligger. Men då kommer de problem vi ser idag bara att bli värre.

Olyckligtvis verkar det som om epitetet »rasist« idag har kommit att användas som stämpel för att slippa diskutera helt andra problem. Vilket naturligtvis är bekvämt för makthavare och debattörer som saknar vilja och förmåga att hantera verkligheten.